Jag har sedan i somras besvärats av en ytterst oangenäm åkomma. Jag håller fortfarande på och utreder vad det är. Det som står klart idag är att jag inte är vid sunda vätskor och att det främst är stolgången som är affekterad.
Istället för i god tid varnas om att det börjar närma sig stolavgång så får jag ingen indikation från inälvorna förrän det har byggts upp tryck nog för att driva ett lok.
När som helst under dagen kan det hugga till i mellangärdet samtidigt som en nedräkning startar. Ibland börjar denna nedräkning på trettio sekunder och ibland på sju. Det spelar egentligen mindre roll vad denna nedräkning startar på eftersom inget i mitt nuvarande system är att lita på. Den kloke läsaren kan också räkna ut att detta i många situationer inte är en tillräcklig heads-up för att undvika förnedring i olika grad. Givet att förnedringar mäts på en skala från 1-10 så har jag fram till helgen lyckats undvika förnedringar i det översta spekrat av skalan genom att leva livet på ett Lagerbäckaktigt defensivt sätt.
I söndags så gjorde jag dock det djärva och dumdristiga draget att följa med Christine till Nordstan. Vi hade just varit på Indiska och Christine skulle kolla vidare i någon annan butik. Min tanke var att under tiden förnöja mig med att stimulera mina egna intressen genom att kolla i tv-spelsbutiken. Christine åker upp för rulltrappan. Innan jag hinner ställa mig på rulltrappan som går nedåt hugger det till i magen och en nedräkning börjar på 10 sekunder.
Jag springer till caféet som bara är 5 meter bort och frågar efter en toalett. Nota bene att jag får gå om 7 personer i kön för att flämta ur mig frågan så förnedringstermometern har redan börjat stiga.
- Nej, vi har ingen toalett, men det finns en en trappa upp.
Jag känner till denna toan. Den är verkligen nära men inte tillräckligt nära. Den ligger dessutom längre in i komplexet. Skulle olyckan ske så står jag i en rulltrappa på väg åt fel håll mitt bland söndagsflanörerna. Det är också mycket möjligt att den är upptagen.
- Det går inte! suckar jag för mig själv.
Jag accepterar mitt öde. Jag kommer att bajsa på mig. Det gäller bara att hitta det bästa stället att göra det på. Övertygad om att jag snart kommer att ha bajsat ner mig tar jag en servett ifrån caféet. EN servett! Vad fan tänkte jag på!
Jag flyr ut från Femmanhuset ut mot Nils Ericsson terminalen. Jag räknar med att det skall vara mindre folk därute men det ser fan ut som New York. Inga skrymslen eller buskar som jag kan fly in till för att dölja min skam. Jag flyr som en jagad gasell mellan bilarna över vägen. Mellan påfarten till Götaälvbron och den stora trafikerade vägen bredvid står några träd som jag utsett till skådeplats för det tragiska dramat som bara är sekunder från sin premiär.
Jag står bakom trädet, drar ner byxorna och fullkomligen briserar. Blicken är fäst mot marken och jag trallar lite tyst för mig själv för att stänga ute omvärlden. Omvärlden gör sig dock påmind genom spårvagnen som åker förbi fyra meter bakom mig och en bilen som tutar tre meter framför mig.
Jag använder min enda servett, drar upp byxorna och tänker:
- Jag har nu nått det övre spektrat.
