Lussekatt

Fas 5

Success!

Fas 4

Fas 3 har gått utmärkt. Tyvärr glömde jag ta bild på bajjet. Nu
börjar fas 4 och det känns nervöst!

Fas 3

Träningen har påbörjats.

Ni ville att hon skulle heta Mona, men ni hade fel. Hon heter Lupa
Katterazzi.

Jag har redan börjat drilla henne i toalettbajsning. Hon är begåvad och vi här redan kommit till steg 2.

Rösta! Jalla jalla!

Det har varit lite dåligt med namnförslag. Nya tas fortfarande emot men här till höger kan ni rösta på några finalister.

Nonna Eugenia - Det heter min farmor.
La Signora Sensi - Är president i Roma.
Totti - Är prinsen av Roma.
Mona - Det heter min kompis Palles mamma och dessutom betyder det slida på italienska.
Gipskatten - You work this out...

Vi har skaffat katt!

Fy fan vad glada vi är över det!
Det är en hona så den kan inte heta Daniel som vi hade tänkt från början. Snälla kom med namnförslag i kommentarsfältet.

From the country that brought you..

33cl vodkaburkar och 1-liters vodkaflaskor som öppnas med kapsyl.

I present: 3 liters Boris Jelzin bag in box vodka.


"Perfect for the pool-party!"

This "Rullgardeen" is just utterly utterly "jattetraoki!"

Ibland när jag slår på tvn så är det ett program med två bögar som skall inreda någons hus. Den ena ser ut som Martin Timells brorsa och den andra som är engelsman ser ut som... ja, jag vet fan inte vad han ser ut som. Den första pratar svenska och den andra svarar på engelska med enstaka svenska ord. Det väcker av någon anledning en vrede i mig.



Något som också rubbar mina cirklar är att någon skulle ta råd om färg och form av personer som klär sig så här.

Förenade bil

Förenade bil, förenade buss, förenade kyl, förenade care... The list goes on and on. Vad är det för grammatiskt geni som ligger bakom de här företagsnamnen? Jag förstår dem inte. Det är lite "en braxen" över det hela.

Jag blir äldre

Vi som är födda på tidiga 80-talet har jävligt svårt för att bli vuxna. Det kan ta sig uttryck på många olika sätt. Samtliga av dessa uttryck manifesterar sig hos mig.

Hösten 2008 har jag emellertid tagit ett litet steg mot en vuxnare värld.
Jag har börjat äta fisk.
Undra vad nästa steg i min utveckling blir. Jag hoppas på kaffe, eller ansvarstagande.

Hybris

Jag fick hybris. Gudarna såg detta och straffade mig omedelbart. Några dagar efter att jag yttrat mitt högmod här på bloggen märker jag att skrivaren skriver ut felaktiga färger och mitt xbox går helt plötsligt sönder igen. Ingen legobit i världen kan hjälpa mig nu.

Fan! Det kommer liksom så oväntat. Det är väl det som är grejen med hybris.

JAG GÖR DET!

Någon gång i veckan brukar jag utnyttja min fysiska överlägsenhet mot Christine och brotta ner henne på olika sätt. Jag kittlar henne lite eller gör något annat vidrigt. I början skrattar hon alltid, men hon får snabbt panik. Ofta växlar det från stoj till gråt på en sekund och då blir det gnälligt ett tag. Senaste tiden har dock Christine satt ett nytt försvar i system. När jag är på väg att övermanna henne får hon galenskap i blicken och gapar hotfullt med hög röst "JAG GÖR DET! JAG GÖR DET!' samtidigt som hon tittar ner mot grenen på mig. Jag vet inte riktigt vad det är hon har tänkt göra men som försvarsmetod är det äckligt effektivt. Helt plötsligt drabbas jag av någon form av primalpanik och måste avbryta mitt överfall.

"Cover open"

Richard Dean Anderson spelade in sista avsnittet av MacGyver 1992. Sedan dess har mycket litet hörts om stiliga karlar som på ett finurligt sätt använder sig av de mest oväntade medel för att ta sig ur en knipa. Få människor här på jorden vet om att det i söderort finns just en sådan karl. Han är lång, han är mörk, och lika hederlig och rättvis som han är kvick i tanken. Som den moderna förebild han är räds han inte heller för att ibland ta hjälp av sin kvinnliga medhjälpare.

Att det är mig själv ovan text syftar på kommer nog inte som en chock för de som läst om någon av mina tidigare bravader.

Ändå förstår jag om det är svårt att föreställa sig bragden jag här under skall beskriva.

Jag bytte skulle byta bläckpatron i skrivaren. En teknokrat av min kaliber gör naturligtvis i vanliga fall detta bekymmerfritt utan att läsa några instruktioner. Föreställ er därför min förvåning när jag slår igen locket på som skyler inandömet på apparaturen och displayen blinkar "Cover open". Besvärad av att tappa takten i min flytande vardag provar jag att lyfta upp locket och försiktigt stänga det igen. Inget händer. "Cover open" Ett litet frö av irritation slår rot i mitt sinne. Jag försöker att starta om maskinen, men när jag trycker på on/off knappen händer ingenting. Det står bara "Cover open".

- Det var då själva fan... Muttrar jag och bryter strömmen genom att dra ut kontakten.

När jag sätter in kontakten känns det ett ögonblick som att allt skall vara löst. Skrivaren surrar igång och jag hör hur skrivarhuvudet åker fram och tillbaka ett par gånger. När det välbekanta startuppljudet har tystnat börjar displayen lysa igen. "Cover open". Jag tittar på det stängda locket och känner hur det som nyss var ett frö av irritation har växt till något, i alla fall kastanjestort, som lägger en brun sordin på min eftermiddag.

Jag upprepar proceduren. "Cover open". Jag inspekterar locket från ett avstånd på 3cm runt om och letar efter glipor. Det ligger så bra att det nästan är vattentätt. Jag plockar bort bläckpatronen och sätter i den igen. "Cover open". Jag blir varm runt halsen och det stiger snabbt upp mot huvudet. Jag provar att sätta i den gamla tomma bläckpatronen igen men det är "Cover open" på den med.

I ilska drar jag in och ut sladden 4-5 gånger så att det slår blåa gnistor om kontakten. När jag reser mig upp och tittar på displayen står det "Cover open" En stor stor jävla avokado av ångest stockar sig i halsen. Jag känner mig orättvist behandlad, varför händer den här skiten alltid mig? Varför är jag så jävla olyckligt lottad. En hastig tanke på tredje världen ger mig lite perspektiv på problemet, men det löser det knappast. Jag övergår hastigt från att vara missmodig till att bli förbannad. Okontrollerade svordomar bubblar upp från mitt inre.

- Fittkuk! Va fan bögar du med mig för!?

Christine vänder sig om från sängen och frågar trött vad som står på.
Jag förklarar situationen, Christine mumlar något ointresserat.

Jag vänder mig om och stirrar på maskinen, displayen med sitt "Cover open" stirrar mig rakt tillbaka medan jag överväger mina två alternativ. Jag funderar på att bara slita upp hela skiten med sladd, hålla den över huvudet och kasta den i marken och skrika. Båda förslagen har sina fördelar och nackdelar. Den största fördelen är naturligtvis att det hade känts bra för min avokado av ångest som huserade i halsen. Dessutom hade det sannolikt fått fram en reaktion hos Christine jag tycker hade varit mer adekvat i rådande situation. Nackdelen är förstås att jag hade behövt köpa en ny skrivare och att det dessutom inte riktigt känns som "jag" att utbryta i ett sådant sydländskt raseri. Jag var tvungen att välja det mer småländska alternativet, att genom strävsamt tråkigt jobb spara in några kronor och sedan känna någon slags dugnadskänsla.

Så jag bestämde mig för att besegra apparaten.
Jag förstod att felet tvunget berodde på någon slags sensor som kände av om locket var stängt och att denna hade havererat. Nu behövde jag bara hoppas att denna sensor inte skulle vara svår att hitta, nå och reparera. Det var den. Det tog ett jävla tag att fatta var den låg och för att komma åt den var jag tvungen att skruva upp 8 skuvar och sedan bända upp diverse plasthakar och krångel. Sedan var jag tvungen att seperarera några kablar och kontakter från ett kretskort. Jag hittade sensorn. Det var en knapp stor som en spermie som skulle tryckas in av en vit spak kom åt den när locket var stängt. Spaken var av sämsta kinesiska kvalitet och hade en liten skada som gjorde att den inte gick att återanvända. Men detta hindrade mig inte från att försöka. Med en pincett och ficklampa försökte jag i 30 minuter innan jag accepterade faktumet att kinabiten inte gick att använda. Jag lät Christine försöka operera in den defekta komponenten i maskinen igen men inte heller hennes flinka fingrar klarade av det. Det tycktes kört. Skrivaren ville inte inte leva längre. Den bad om att få bli upplyft i marken och kastad i marken med ett tillhörande vrål. Men jag hade ju bestämt mig för att övervinna den där biten och gav inte upp. Istället tog en legobit och tejpade fast den så att den klämde åt sensorn. En legobit och lite tejp. Jag satte på skrivaren igen. Den hade sa inte "Cover open" längre. Den hade inga klagomål alls på legobiten som en gång hade tillhört en polisbil. Jag satte ihop paketet och skrev ut några testsidor.

- Det om det... sa jag när jag reste mig om och borstade av min händer mot varandra som man gör när man har fixat något.

Vad har David Hasselhoff, Jerry Springer och jag gemensamt?

Vi reagerade på samma sätt första gången vi såg det här.

Tips i vardagen

Jag tycker om att sätta mig bredvid någon riktig stackare. Som här, när vi satte oss bredvid Kafka, då var gräset inte grönare på andra sidan. Och det är ganska nice ibland.

Sommar

Bambi is a bum

Christine bor i ett villaområde ute vid havet. Rätt ofta när man går ut i trädgården står det rådjur där. Så fort de märker en så pyser de iväg genom buskarna. Så långt är det inget som konfunderar mig.

Idag började jag dock att tänka på var de tar vägen efter att de försvinner genom buskarna.
Dom kan ju inte gå hem och chilla direkt. Det är ju för fan bara en ny trädgård vart dom en går.

Verkar jobbigt änna...

Dramatik

Jag och Christine skulle få skjuts in till stan av hennes syster och hennes systers kille. Först skulle de dock stanna och handla. Eftersom jag nyligen genomgått en metamorfos från ung och smärt adonis till lytt 80 åring valde jag och Christine att stanna i bilen. Det var varmt, riktigt jävla Alabama-varmt, så de två rutor på bilen som gick att hissa ner var nerhissade.

Christine satt i baksätet och jag satt i passagerarsättet på den lilla 2 dörrars bilen. En afrikansk man som liknade Robert Mugabe hade just parkerat bredvid oss och jag höll just på att sakkunnigt framföra en monolog om 15miljarder Zimbabwe-dollar och en Colaflaska när något dramatiskt plötsligt inträffade.

Jag hörde ett obehagligt ljud samtidigt som jag hann uppfatta något i ögonvrån. Jag ryckte till och försökte försökte mentalt reprisera de senaste tiondelarna för att förstå vad som just hade hänt. Jag avbröts omdelbart av att Christine skrek. Högt och länge skrek hon. Det lät som om någon i baksätet försökte vaxa benen på en varg.

-AAahhhhh!!!! Njaaahhh!!!!
- UT!!! Öppna dörren! Fort, fort FORT! Skrek hon från baksätet där hon var fastklämd

Jag hoppade ut ur bilen så snabbt en kryckburen man bara kan. Christine ramlade ut på parkeringen direkt efter.

- Det är en fågel i bilen! Utbrister hon med ögonen fulla av skräck.

- Aha.. Det var det som fladdrade till, fan vad skabbigt... Sade jag och hämtade andan.

- Åååh! Det var så äckligt! Fortsatte Christine.

- Jag tänkte att jag kommer dö här inne! Den kommer att hacka ihjäl mig! Sade hon något lättad men med ett tydligt darr på rösten.

När jag tittade in i bilen såg jag skräckfågeln sitta på instrumentbrädan. Jag är ingen ornitolog så jag kan inte riktigt avgöra vad det var för art men jag är rätt säker på att den inte var en örn eller falk i alla fall. Den var brunaktig och såg ut att väga ungefär lika mycket som ett eller två popcorn.

Christine skrek till igen.
- Ahh! Ta ut den! Ta ut den!

Jag skall inte ljuga. Jag har inte genomgått någon formell träning för sådana här situationer så jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag var inte heller speciellt sugen på att hantera fåglar med händerna. Det må ha varit en av de minsta fåglar jag sett men det där flaxande ljudet är av någon otgrundlig anledning skrämmande. Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet på om min manlighet kunde tåla konsekvenserna av att erkänna att jag inte heller vågar vara i närheten av flaxande finkar. Jag kom fram till att min alfahanestatus med största sannolikhet skulle bli "compromised" om jag öppet visade min rädsla för den lilla fjäderbollen.

Jag svalde en gång och skred genast till verket. Jag tittade på fågeln. Den tittade på mig. Den såg lika rädd ut som jag kände mig på insidan. När jag gick emot den backade den in mot rutan. Jag försökte göra några fösande gester som på något sätt skulle uppmärksamma fågeln på de två öppna rutorna men den bara flämtade och tryckte sig längre in i hörnet. I ett desperat försök flaxade jag till med armarna och utstötte ett ljudligt kraxande.

- Koko kaaah!

Det var tydligen inte rätt metod för fågeln blev så rädd så att den spännde sig så mycket så att den inte kunde flyga iväg. Istället krampade den för ett ögonblick till så hårt att jag tydligt kunde se hur den bajade ett par milligram på instumentbrädan. Bekymrad tor jag ett par steg bakåt.

Då vågar fågeln flyga ut genom fönstret. På vägen ut släpper den av ytterligare en liten bajsträng.

Comeback

Lösningen på mina strumpbekymmer var lika dramatisk som effektiv.
Nu lär jag ha tid med det här igen.

Bästa "GIPSkatt" vitsen i kommentarsfältet får 1000 poäng.

Söndagsfilm

Van Damme - Bloodsport

King of Kex

- Mariekex är världens godaste kex! Kan vi inte köpa det? Sa Christine när vi stod nere på den trötta ICA affären där personalen gjorde allt för att stänga butiken i tid.

- Heter du Gunvor? Det där är för tanter och fåglar.
- Men dom kostar bara 7kr...
- Ja ja... Svarade jag besviket.

Vi sparade in på påsen och Christine bar alla varorna i famnen. Trots det krånglade hon upp det kastagnolpappret och tryckte i sig ett kex.

Medan vi gick förbi fyra tjejer i mjukisbyxor sa jag:
- Ta två kex och ge mig två, så ser vi vem som kan vissla först.

Vi stannade upp utanför ett höghus och satte två kex mot läpparna.
-Klara, färdiga, gå! Sa jag och tryckte in båda kexen i käften på en gång.

Smulorna i munnen gav mig flashbacks till ett 4H kollo för 18 år sedan.
Jag försökte svälja, men det kändes som om jag hade en servett i munnen. Visslingen kändes långt borta, jävligt långt. Jag tittade på Christine. Det var patetiskt. Hon hade knapprat i sig ett av kexen och såg dessutom ut att slita hårt med det. Jag kunde lugna ner mig och efter några sekunder lyckades jag svälja de mesta av smulorna. Jag fick fram en svag vissling.

- Nej! Skrek Christine så att smulorna rann ner över varorna hon hade famnen.
- Det kändes som att jag glömt bort hur man visslar! Som att jag liksom inte fattade vad man ska göra. Sa jag och så skrattade vi.

När vi kom hem utmanade jag henne igen.
- Om du tar två kex och jag fyra...

Vi satt i sängen och närChristine räknade igång oss tänkte jag att jag tagit mig vatten över huvudet.

Jag pressade in två kex åt gången och tuggade som om jag hade rabies. Jag hade precis svalt en gång och tryckt i mig de sista två kexen när Christine försökte vissla första gången. Det var helt ljudlöst och såg ut som en 3 åring som försöker blås ut ljusen på tårtan. En stråle av smulor landade på det nytvättade täcket. Vi skrattade, men jag behöll fokus och fortsatte att tugga mig mot vinst. Efter ett litet tag lyckades jag få fram en svag ton som jag inte trodde att hon skulle godkänna, men hon svor och skrattade.

Jag lutade mig nöjt tillbaka och la laptoppen i knät. Efter nästan en minut hördes ton som var så ren och klar att grannarna säkert hörde den. Sedan sa hon:

- Jag bisslade i alla fall bäst!

Pressbyrån del 3

När en kompis lade upp den här bilden på sin blogg var jag övertygad om att texten skulle vara i linje med den störande tanke jag närt sedan första gången jag såg pressbyråns "Alltid" reklam.
Men nej, det handlade om något annat. Som tur var högg en annan bekant på bytet och skrev det jag muttrat i sömnen senaste halvåret.

Jag vill bara göra ett litet tillägg.
Längst ner står det rekommenderat ordinarie pris 20:-

Vem fan är det som rekommenderar det priset? Det är ju er egen affär, och er egen bulle. Ni kan inte rekommendera saker till er själva för att sedan sänka priset och förvänta er någon form av tacksamhet. Dessutom, "ordinarie pris" ? Hur kan det vara ordinarie pris om det "Alltid" kostar något annat?

Jag skulle jävligt gärna se pressbyråns PR chef stå och svettas i Plus Studion samtidigt som han försöker trassla sig ur det där skitsnacket.

Han hade inte hunnit harkla sig innan Sverker hade dunkat ner den där kaffen och bullen i soptunnan lika hårt som Michael Jordan.

Rätt ner med skiten bara!

Söndagar

Häromdagen var det bra väder för första gången på en sisådär 9 månader. Naturligtvis var det en söndag. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att söndag är den veckodag som har överlägset bäst väder. Det är inte det enda söndagar är bra på. Söndagar framkallar ett visst tillstånd i samhället, ett tillstånd som jag älskar. Allt går långsamt och fåglarna kvittrar. Det är inte många ute tidigt på förmiddagen och de som är det är välklädda och ser orimligt sorglösa ut, eller så är det unga damer i kort kjol och högklackat som med blicken i trottoaren trippar hem. Lyckligt ovetande om att de lämnat efter sig sitt ena örhänge och ett antal hårnålar, Olycklig ovetande om de lämnat kvar sitt telefonnummer.

Vid tolvtiden städar folk sina lägenheter och hänger ut täckena genom fönstren som står på vid gavel. Papporna spelar Leonard Cohen eller Totta Näslund på riktigt hög volym så att det hörs ut på gården. Fan vad jag gillar det. Jag gillar det som fan. Jag gillar att vara bakis på söndagar. Jag gillar det lika mycket som jag gillar att dricka mig full på lördagen, kanske ännu mer. Jag gillar att gå på söndagspromenad och träffa folk jag känner. Jag gillar att prata om hur vi mår. Jag gillar att skratta åt gårdagen. Jag gillar att äta gyrostallrik på 11:ans, jag gillar att äta pyttipanna på Kings Head innan de har öppnat. Fy fan vad jag gillar det. Jag gillar att sitta vid det där bordet och titta på fotboll med de trötta ansikten som jag träffar där varje söndag, men aldrig under veckorna. Jag känner mig så hemma där att jag känner mig vilsen när jag några timmar senare ligger i min säng. Jag gillar quizen på Kelly’s. Ölen är aldrig mer förbjuden men smakar heller aldrig bättre än klockan 20:45 en söndag på Kellys.

Söndagar, vad bra dom är. Söndagar med sin sol och sin italienska fotboll. Söndagar med sin ångest. Söndagar med alla andras ångest, inte min.

Häxjakt i Söderort

Nu har kyrkklockorna ringt i över 20 minuter. Första minuten var det liksom lite mysigt och påminde mig om Italien. Men det står nu klart att kyrklocka är en rätt stark krydda som i vardagens soppa gör sig bäst i små doser. Jag fattar inte vad de håller på med. Antingen har vår lokala Quasimodo har fått ett grand mal, eller så håller de på att driva ut en häxa. Om det är det senare de försöker med så tror jag att de snart lyckas. Jag funderar på att självmant gå ut och ställa mig på häxbålet, bara mina känsliga sinnen slipper störas av denna medeltida tortyr.

Häxjakt:

Försäkringskassans manual

Försäkringskassan, originally uploaded by Gipskatten.

Försäkringskassan skickar inga krya på dig kort direkt. De skickar en manual med riktlinjer för hur du skall bete sig när du är sjukskriven.

1. Skägget skall låtas växa längre än normalt.

2. Drick kamomillte och läs DN om och om igen. Tv eller dator är ej tillåtet.

3. Det viktigaste är att du inte är glad. Inga leenden när du är sjuk.

4. Ingen interaktion med människor är tillåten när man är sjuk.

5. Anklaga dig själv och ha skam i blicken.

Följer du dessa fem enkla punkter kommer du att vara tillbaka i hamsterhjulet in no time!

Mvh.
Försäkringskassan automatiska inläsningscentral i Östersund.

Det känns av någon anledning som att föräkringskassan inte är särskillt human. Det känns som att det är en stor jävla dieselmaskin uppe i Halvnorrland som sprutar ur sig formulär och blanketter i ett ganska stadigt tempo. Det måste vara en fantastisk apparat som är värd minst en fyra.

Betyg:

Gipskatten betygsätter genom fönstret

Vädret


Vädret är lynnigt och opålitligt som en alkad pappa. Det inger hopp i några veckor för att sedan återgå till gamla vanor och lämna dig kvar med blöta strumpor och bitter framtidstro.



Bitchig kvinna i keps


Jag har länge irriterat mig på just halvunga kvinnor med barnvagn och keps. De tittar rakt framåt och går med attityd i steget. Långa raska kliv, som om de alltid har bråttom och är på väg någonstans som är mycket viktigare än där de befinner sig för stunden. De ser inte ut som mammor, de ser ut som strippor i förklädnad. Jag slår vad om att ungen i barnvagnen heter Kevin.

Hur fan kan jag inte tänkt på det här tidigare?

U2 feat. Peps Persson - Små negrer i sanden

Mammor och teknik

Jag hade tänkt att spara den här till mors dag, men kör den nu istället.

Varje gång jag kopplar in min mammas kamera i datorn så finns det ett par sådana här fina videofiler. Typ en fyra sekunder skakig film på en tulpan i botaniska trädgården. Man hör först hur det prasslar och flåsas i några sekunder innan en kvinnlig stämma utbrister:' Nej, vänta! Det står REC igen!"

Det här är min personliga favorit eftersom den innefattar fyra kvinnor som uppenbarligen har varit med om situationen förut.

Tandläkarens gäckande mindgame

Även om det var alldeles för längesedan jag var där, så kan jag någon gång i månaden höra hans feminina röst i mitt förvirrade huvud.
Klart och tydligt, precis som om han stod framför mig kan jag höra hur han säger:

- Du har inga hål. Använder du fluortandkräm?

Vad menade han med det?
Eftersom jag inte är fundamentalistisk masaj eller uteliggare svarade jag naturligtvis sanningsenligt "Ja" på hans fråga.
"Ok" replikerade han då.

Det är något med det meningsutbytet som jag inte kan släppa.
Det kändes som om han betonade fluor på ett lite märkligt sätt.

Det är väl klart som fan jag har fluor i min tandkräm? Så länge man inte borstar tänderna med mjukost så är det ju fluor i tandkrämen. Att ens någon gång få se en tankräm utan fluor är lika ovanligt som en pandaorgie. Det borde väl han veta, han är ju för fan tandläkare.

Jag blir bara arg av att tänka på hela historien. När jag väl ser honom igen skall jag ställa honom mot väggen och fråga vad fan han menade. Jag ska berätta för honom att hans ogenomtänkta kallprat stört min ro senaste åren. Jag vill ha en ursäkt. Jag vill att han skall ångra sig.

Så här får det inte gå till

Tur att de citerade en professor. De nämner inte viken typ av professor han är, men det märks att han kan de här grejerna. Det är ett riktigt expertutlåtande.

Veni Vidi Vucinic!

En sak som jag tycker är väldigt trevlig är att varje gång Roma spelar match så får jag massa sms från alla möjliga håll. Det känns gött på något sätt. Det är som om alla förknippar Roma med mig. Det är som om alla ser mig som den här killen...

Chicks

Jag har börjat på en ny praktikplats där jag skall var två veckor. Det är på ett ålderdomshem i förorten. Det är bara kvinnor som jobbar där. Eller tanter kanske man skall säga, även om de flesta är mellan 30 och 45. På insidan är de i alla fall tanter, om de ens har en insida. Konversationerna i lunchrummet ger mig en kuslig känsla av tomhet.

Dagen hade dock några highlights.

1. En av tanterna drog naturligtvis upp ämnet melodifestivalen under lunchen. Hon tyckte att ett annat band skulle ha vunnit, jag minns inte vad hon sade att det hette men jag glömmer inte vilket band hon tyckte de lät som.

- De där "******" var bra. De lät lite som Chicks On Dicks.... Eller... Chicks With Dicks... Ja, de där...

2. För att komma undan den obehagliga stämningen avek jag till toaletten för att uträtta ett längre ärende. När jag skulle spolade visade sig att toaletten hade en spolkapacitet som kraftigt underskred EU-standard. I vanliga fall skulle en sådan upptäckt utlösa en paniksituation, men med tanke på hur jag lågaktar hela stället blev jag snarare glad och gjorde en high-five med mig själv i spegeln innan jag lämnade toaletten i begagnat skick.

3. Eftersom det är bara är kvinnor på arbetsplatsen måste jag ha på mig arbetskläder av kvinnligt snitt. Det är inte vackert, men jag gjorde en intressant upptäckt. Dambyxors gylf är av någon anledning omvänd. Min potenta manliga självbild fick sig inte en törn av att går runt i damkläder, men min alfahane-motorik kunde dock inte hantera att gylfen satt på fel håll och jag var tvungen att spendera närmare 5 minuter med att knäppa knappen.

Det är inte mycket, men det är det jag tar med mig av den här dagen.

Lidandet på Lidl

Jag har en massa goa upplägg men inte riktigt tid för att skriva just nu så jag göra så här.

Jag lägger upp den här bilden i hopp om att någon i kommentarsfältet skall skriva ett inlägg i min stil om Lidl som butik överhuvudtaget och framförallt om deras kassasystem utan insamlingsfolla.

Skriver någon ett inlägg som jag anser låta som någonting jag själv skulle kunna ha skrivit så vinner den personen en Gipskatten T-Shirt. Vilket inte är så jävla illa eftersom vinnaren då skulle vara den första i världen med en sådan T-shirt. T-Shirten kan kan endast levereras till Stockholm (av mig personligen) eller i Göteborg av nån snyggbrud som jag känner där.

Skulle alla misslyckas med prestationen skriver jag inlägget själv och lottar ut den vid ett senare tillfälle. Skulle alla skita i skriva något överhuvudtage så skriver ja något själv och behåller T-shirten själv efersom den är jävligt het.

Barilla - smakrikt och smakfullt

Barilla visar hur saker och ting går till vid en adoption.
Notera att ungen har en panda och svårigheter att förstå sig på en gaffel. Så jävla typiskt kineser.

Det här känns inte bra

Om tåget bromsar in för hastigt så kommer jag förmodligen sätta de där tidningarna i halsen. Jag byter vagn.

Säkerhet

Utlösningstiden på min kamera vill inte visa det men på skylten står det att man för allas trevnad och SÄKERHET skull inte skall lämna tidningen på T-banan. Undra om det är många olyckor som orsakats av för många tidningar på T-banan.

Skomakare

Det är mycket med dessa hantverkare som jag inte förstår, och mycket med dem som jag också beundrar. Jag har träffat fyra skomakare i mitt liv. Varje gång jag har visat någon av dem skorna jag velat få lagade så har de tittat på mig med en blick som varit lika mycket förvånad och anklagande som besviken. Skomakarens ögon säger alltid "Men dom är ju sönder för fan". Det är en reaktion som jag finner märklig då jag tycker att man kan förvänta sig av en skomakare att han är van vid att folk kommer in med trasiga skor till honom. Jag har i.o.f.s. fått liknande vibbar av bilmekaniker som förundrat stirrat ut en som om man var dum i huvudet bara för att man kommit med en trasig bil till dem. Efter denna hälsningsritual har skomakarna i alla fall skakat på huvudet och sagt att "det här går inte att laga".

- Jaha, nähe, det var ju synd, jag tänkte väl nästan det. De är ju bra trasiga, har jag sagt då och vänt mig mot dörren.

Skomakarna har då alltid svarat med att hosta lite och säga:

- Jag kan ju i och för sig laga dem, men det blir inte lätt och jag har mycket att göra så det kan ta lite tid.

- Jaha, vad bra, när är de färdiga då? Säger jag alltid i det läget.

Det har visat sig att med "lite tid" så menar alltid skomakaren några enstaka dagar. Det tycker jag är ett fullständigt rimligt tidsperspektiv för någon i västvärlden att klara sig utan ett par skor.

När man sedan kommer och hämtar skorna 48 timmar senare är de helt jävla perfekta. Hur trasiga de än var så ser de helt nya ut. Dyrt är det inte heller, typ 150-200 kronor. Jag fattar inte varför de alltid skall vara så skeptiska i början när de uppenbarligen kan laga vad som helst.

Alla skomakare jag stött på har varit förbannat skickliga. När jag har gått därifrån har jag alltid undrat. Hur fan gjorde han det? Men framförallt har det fått mig att tänka, var fan lärde han sig det där? Finns det någon skomakarhögskola? Bara ordet skomakarhögskola låter så ovant så att jag har bestämt mig för att skomakaryrket är ett hederligt yrke som lärs ut av far till son. Detta skulle också förklara varför det inte finns några kvinnliga skomakare.

Nuförtiden går jag alltid till den eminente invandrade skomakaren på andra långgatan. Hans skokunskaper sträcker sig något helt utöver det vanliga. Första gången jag hämtade ut mina stövlar hos honom så tog han betalt och sade.

- Du har syster va?
- Ja..
- Men hon ser inte ut som du va?
- Nej, det är en halvsyster.
- Hon är blond och lång va?
- Ja
- Jag tänkte det, det var en tjej här för ett tag sedan, ni har likadan sulslitning...

Jag visste inte vad fan jag skulle svara på det och sprang hem och var skärrad i flera dagar. En sådan galen skoautist vill man ju ha i sitt eget lag och inte emot sig, så jag har fortsatt att gå till honom.

Fram till förra helgen trodde jag att alla skomakare sådär förbannat skickliga, men min vän Carlssons skor bevisade att det i alla fall i Nepal finns en riktigt jävla dålig skomakare. Ett jävla hafsjobb hade han gjort och satt på en en orange sula med ödleskinnsmönstring på ett par vita sneakers. Helt skevt sitter den också .Det ser förjävligt ut, men Carlsson tänker bara på känslor och sådant hela tiden så han har inte noterat att han går runt med nepalesisk hot couture under fötterna.
Nu har alla noterat det.

Fri plockning i matbutiken

Vi var i affären och Christine skulle åka hem dagen efter. För att hon är så himla snäll ville hon köpa massa god mat som jag kunde ha kvar även efter hon åkt. Så att jag skall hålla mig glad, stark och behålla glansen i pälsen till nästa gång vi ses. Jag tyckte det var oerhört gulligt av henne och blev väldigt glad. Jag fick välja vad jag ville, men som jag nämt tidigare har jag svårt att hitta något som jag vill ha i matbutiken. Christine kom med förslag på mozzarella och parmesan och sådana grejer. Jag tyckte att det var för dyrt men hon la ner sakerna i korgen ändå. Tillslut hade hon fyllt hela korgen med goda saker. Jag hade bara tre varor som jag önskade mig. Tre saker som jag haft mina ögon på ett bra tag men aldrig tagit mig för att köpa. Två av dem låg nu i korgen och den tredje fick jag inte köpa för Christine.

Inlagda potatisar som ser ut som foster eller något och ligger i en fin burk. Jag har inte tänkt att äta dem utan de står nu som prydnad i min bokhylla.

Tuschpennor.

När vi kom hem ritade jag en teckning till Christine som tack.

Dag 1 på rörmokarutbildningen

Första dagen på rörmokarskolan:

08:30 - 08:45 Upprop
08:45 - 10:00 Utdelning av skåpsnycklar och presentation av lärarlaget.
10:00 - 10:30 Fika
10:30 - 12:00 Om vikten av att inte koppla frätande syra-röret till nödduschen.


Det här är fan lika dumt som att fylla en brandbil med bensin i vattentanken och vatten i bensintanken.

Pizzeria Delice

Pizzeria Delice har inte bara en av världens sista kastrater som pizzabagare. De har även en oortodox namnsättning på sina pizzor.

Skottskada, det känns tryggt!

Fackets trygghet sträcker sig tydligen inte till förortens T-banestationer.

Hej Bullen!

Jag träffade Christine på midsommar. Jag tyckte hon var en snygg tjej som inte sa för många dumma saker. För att undvika gnäll har jag fortsatt att vara ihop med henne. Det här varit helt ok, men under det här halvårets gång har Chrstine blottat vissa allvarliga brister. Inte sällan har det rört kunskap om allmänna tv program. Som idag t.ex.

- Det är typ som en Seinfeld episod.
- Jag har inte sett Seinfeld.
- Ha ha...
- Nä men alltså, jag har aldrig sett det.
- Är du helt jäv...
- Fast jag kanske vet hur skådespelarna ser ut. Är det dom som har brunt hår?


Vad ska jag göra? Min mamma säger att det inte gör något att hon är som hon är, men mina kompisar tycker att jag skall dumpa henne. Snälla Bullen hjälp mig?

Då var det äntligen dags!

Jultallrik, Tisdag 22 Januari 2008

Recension:

Janssons Frestelse - Är egentligen inte min favorit, men det var helt ok egentligen. Bra namn.
Betyg 3

Brunkål - Ingenting vi kör med på julbordet hemma och jag förstår varför. Fy fan, det smakade som en jävla sardell marinerad i en gammal fotbollsko.
Betyg 1

Prinskorv - Är ju egentligen inte så jävla gott men hör ju definitivt till. Lite äckligare än vanligt.
Betyg 2

Köttbullar - Julbordets bästa spelare. Inte riktigt samma status som julskinkan men godare. Presterar bra även i denna upplaga.
Betyg 4

Risgrynsgröt med jordgubbssås - Kändes för mig lite malplacerad som efterätt men var helt klart dagens överaskning. Mycket god om man följer instruktionerna och äter den ljummen.
Betyg 4

Delicatoboll (separat) - En svensk klassiker som leverar varje gång. Delicato är kunglig hovleverantör. Det säger det mesta.
Betyg 5

Koskenkorva (separat) - Potent, något brödig i smaken.
Betyg 4

Sammanlagt betyg: 3-

Karlavagnen - Nattbloggen

Det finns få saker som är så meningslösa som stjärnbilder. Någon jävla stolle har hittat på att en speciell kombination av ljusen som dyker upp i himlen liknar eller betyder någonting. Det hela gör mig förbannad. Dagligen.

Det som kanske gör mig mest förbannad är att den det nu var som började med den här debila leken hade en kognitiv förmåga som en treåring. Personen i fråga hade miljoner stjärnor att välja på och lyckas inte rita ut något vettigare än en skev jävla vagn. Och vagnen är ändå den bästa.

- Åååh! Titta på "Lilla björn" Det är två stjärnor, dom ser ut precis som en liten björn!

Uuuh! Det är patetiskt för fan. Du har miljoner stjärnor att jobba med och du väljer två, tre stycken och kallar det för björn, eller vagn. Med det materialet skulle vem fan som helst kunna göra det bättre, speciellt med de kriterierna som tycks råda när det gäller likheten till objektet i fråga. Jag skulle lätt kunna rita upp Colluseum, en Mazda 323, eller underlivet på ett jävla lodjur med alla de där referenspunkterna.


Vänligen sluta med dessa stjärnbilder.

Här är en bokstavskombination ni inte sett förut

korta skinnbyxor skinnshorts

Glaslirare

Jag hade legat i sängen i två timmar utan att kunna somna för att jag mådde lite dåligt. Det var liksom inget speciellt egentligen. Jag kände mig bara lite allmänt nedsatt. Helt plötsligt bestämmer jag mig bara för att skita i det. Köra lite Hakuna Matata. Så jag säger för mig själv, "Ähh man kan ha det värre!" . Direkt efter det så vänder jag mig i sängen, som för att byta kapitel.

Mycket riktigt kunde man ha det värre. På något magiskt sätt pajar jag axeln i vändningen. Riktig jävla stenhårt. Det gör så ont att jag tappar andan. Jag försöker lägga mig i ett smärtlöst läge men det gör förbannat ont hur jag än gör. Jag ligger och flämtar i sängen i 5 minuter innan jag enarmat stapplar mig upp och tar både Voltaren, Alvedon samt smörjer in mig med Voltarenkräm. Jag gråter nästan av smärtan samtidigt som jag skrattar åt hur patetisk jag är.

2007 var är du nu?

Bra grejer

Nästan alla grejer är dåliga. Saker har sina brister, eller så går de sönder. Saker och ting fungerar inte som de ska helt enkelt. Mobiltelefoner har dålig batteritid, datorer krånglar, bilar går sönder, bröd blir gammalt, mediciner har bieffekter, skiftnycklar passar inte, pappret fastnar i skrivaren och strumpor försvinner. Allt är skit på något sätt.

I mitt liv har jag dock upptäckt två saker som sticker ut. Två saker som alltid håller vad de lovar. När allt ser kört ut så kommer de och räddar dagen. Två saker som alltid fungerar.




Bra grejer

BINGO!

Igår gled jag runt i mataffären på mitt sedvanligt meningslösa sätt. Jag följer alltid samma mönster när jag går där. Tittar efter samma grejer och klagar på att det inte finns något kul att äta. Någon skulle kunna stå och rykta en pegasus mitt i affären utan att jag hade märkt det. Jag har min rutt. Det verkar inte som att något kan påverka den. Oftast går jag in och tittar grejerna som jag alltid köper, mår illa av det hela och går ut ur butiken utan att köpa något. Det är som att allt annat än penne och delicatobollar är bokstäver jag inte förstår. Jag är analfabet för de övriga hyllorna i butiken.

Igår var det samma visa. Jag började närma mig slutet på min sedvanliga runda utan att ha lagt något i korgen. Jag närmar mig frysdisken för att titta på Findus Wärdshus rätterna för att äckla mig själv, och eventuellt, helt mot min vilja, slå till på en lövtunn bit. Fram till denna punkt är allt som vanligt. Men när jag tittar ner i frysdisken blir jag så förvånad att jag tappar min tomma korg i marken. Efter två års fruktöst letande så dyker den helt pötsligt upp, bara sådär...


Recension följer.