Häromdagen var det bra väder för första gången på en sisådär 9 månader. Naturligtvis var det en söndag. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att söndag är den veckodag som har överlägset bäst väder. Det är inte det enda söndagar är bra på. Söndagar framkallar ett visst tillstånd i samhället, ett tillstånd som jag älskar. Allt går långsamt och fåglarna kvittrar. Det är inte många ute tidigt på förmiddagen och de som är det är välklädda och ser orimligt sorglösa ut, eller så är det unga damer i kort kjol och högklackat som med blicken i trottoaren trippar hem. Lyckligt ovetande om att de lämnat efter sig sitt ena örhänge och ett antal hårnålar, Olycklig ovetande om de lämnat kvar sitt telefonnummer.
Vid tolvtiden städar folk sina lägenheter och hänger ut täckena genom fönstren som står på vid gavel. Papporna spelar Leonard Cohen eller Totta Näslund på riktigt hög volym så att det hörs ut på gården. Fan vad jag gillar det. Jag gillar det som fan. Jag gillar att vara bakis på söndagar. Jag gillar det lika mycket som jag gillar att dricka mig full på lördagen, kanske ännu mer. Jag gillar att gå på söndagspromenad och träffa folk jag känner. Jag gillar att prata om hur vi mår. Jag gillar att skratta åt gårdagen. Jag gillar att äta gyrostallrik på 11:ans, jag gillar att äta pyttipanna på Kings Head innan de har öppnat. Fy fan vad jag gillar det. Jag gillar att sitta vid det där bordet och titta på fotboll med de trötta ansikten som jag träffar där varje söndag, men aldrig under veckorna. Jag känner mig så hemma där att jag känner mig vilsen när jag några timmar senare ligger i min säng. Jag gillar quizen på Kelly’s. Ölen är aldrig mer förbjuden men smakar heller aldrig bättre än klockan 20:45 en söndag på Kellys.
Söndagar, vad bra dom är. Söndagar med sin sol och sin italienska fotboll. Söndagar med sin ångest. Söndagar med alla andras ångest, inte min.
