Dramatik

Jag och Christine skulle få skjuts in till stan av hennes syster och hennes systers kille. Först skulle de dock stanna och handla. Eftersom jag nyligen genomgått en metamorfos från ung och smärt adonis till lytt 80 åring valde jag och Christine att stanna i bilen. Det var varmt, riktigt jävla Alabama-varmt, så de två rutor på bilen som gick att hissa ner var nerhissade.

Christine satt i baksätet och jag satt i passagerarsättet på den lilla 2 dörrars bilen. En afrikansk man som liknade Robert Mugabe hade just parkerat bredvid oss och jag höll just på att sakkunnigt framföra en monolog om 15miljarder Zimbabwe-dollar och en Colaflaska när något dramatiskt plötsligt inträffade.

Jag hörde ett obehagligt ljud samtidigt som jag hann uppfatta något i ögonvrån. Jag ryckte till och försökte försökte mentalt reprisera de senaste tiondelarna för att förstå vad som just hade hänt. Jag avbröts omdelbart av att Christine skrek. Högt och länge skrek hon. Det lät som om någon i baksätet försökte vaxa benen på en varg.

-AAahhhhh!!!! Njaaahhh!!!!
- UT!!! Öppna dörren! Fort, fort FORT! Skrek hon från baksätet där hon var fastklämd

Jag hoppade ut ur bilen så snabbt en kryckburen man bara kan. Christine ramlade ut på parkeringen direkt efter.

- Det är en fågel i bilen! Utbrister hon med ögonen fulla av skräck.

- Aha.. Det var det som fladdrade till, fan vad skabbigt... Sade jag och hämtade andan.

- Åååh! Det var så äckligt! Fortsatte Christine.

- Jag tänkte att jag kommer dö här inne! Den kommer att hacka ihjäl mig! Sade hon något lättad men med ett tydligt darr på rösten.

När jag tittade in i bilen såg jag skräckfågeln sitta på instrumentbrädan. Jag är ingen ornitolog så jag kan inte riktigt avgöra vad det var för art men jag är rätt säker på att den inte var en örn eller falk i alla fall. Den var brunaktig och såg ut att väga ungefär lika mycket som ett eller två popcorn.

Christine skrek till igen.
- Ahh! Ta ut den! Ta ut den!

Jag skall inte ljuga. Jag har inte genomgått någon formell träning för sådana här situationer så jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag var inte heller speciellt sugen på att hantera fåglar med händerna. Det må ha varit en av de minsta fåglar jag sett men det där flaxande ljudet är av någon otgrundlig anledning skrämmande. Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet på om min manlighet kunde tåla konsekvenserna av att erkänna att jag inte heller vågar vara i närheten av flaxande finkar. Jag kom fram till att min alfahanestatus med största sannolikhet skulle bli "compromised" om jag öppet visade min rädsla för den lilla fjäderbollen.

Jag svalde en gång och skred genast till verket. Jag tittade på fågeln. Den tittade på mig. Den såg lika rädd ut som jag kände mig på insidan. När jag gick emot den backade den in mot rutan. Jag försökte göra några fösande gester som på något sätt skulle uppmärksamma fågeln på de två öppna rutorna men den bara flämtade och tryckte sig längre in i hörnet. I ett desperat försök flaxade jag till med armarna och utstötte ett ljudligt kraxande.

- Koko kaaah!

Det var tydligen inte rätt metod för fågeln blev så rädd så att den spännde sig så mycket så att den inte kunde flyga iväg. Istället krampade den för ett ögonblick till så hårt att jag tydligt kunde se hur den bajade ett par milligram på instumentbrädan. Bekymrad tor jag ett par steg bakåt.

Då vågar fågeln flyga ut genom fönstret. På vägen ut släpper den av ytterligare en liten bajsträng.