Att det är mig själv ovan text syftar på kommer nog inte som en chock för de som läst om någon av mina tidigare bravader.
Ändå förstår jag om det är svårt att föreställa sig bragden jag här under skall beskriva.
Jag bytte skulle byta bläckpatron i skrivaren. En teknokrat av min kaliber gör naturligtvis i vanliga fall detta bekymmerfritt utan att läsa några instruktioner. Föreställ er därför min förvåning när jag slår igen locket på som skyler inandömet på apparaturen och displayen blinkar "Cover open". Besvärad av att tappa takten i min flytande vardag provar jag att lyfta upp locket och försiktigt stänga det igen. Inget händer. "Cover open" Ett litet frö av irritation slår rot i mitt sinne. Jag försöker att starta om maskinen, men när jag trycker på on/off knappen händer ingenting. Det står bara "Cover open".
- Det var då själva fan... Muttrar jag och bryter strömmen genom att dra ut kontakten.
När jag sätter in kontakten känns det ett ögonblick som att allt skall vara löst. Skrivaren surrar igång och jag hör hur skrivarhuvudet åker fram och tillbaka ett par gånger. När det välbekanta startuppljudet har tystnat börjar displayen lysa igen. "Cover open". Jag tittar på det stängda locket och känner hur det som nyss var ett frö av irritation har växt till något, i alla fall kastanjestort, som lägger en brun sordin på min eftermiddag.
Jag upprepar proceduren. "Cover open". Jag inspekterar locket från ett avstånd på 3cm runt om och letar efter glipor. Det ligger så bra att det nästan är vattentätt. Jag plockar bort bläckpatronen och sätter i den igen. "Cover open". Jag blir varm runt halsen och det stiger snabbt upp mot huvudet. Jag provar att sätta i den gamla tomma bläckpatronen igen men det är "Cover open" på den med.
I ilska drar jag in och ut sladden 4-5 gånger så att det slår blåa gnistor om kontakten. När jag reser mig upp och tittar på displayen står det "Cover open" En stor stor jävla avokado av ångest stockar sig i halsen. Jag känner mig orättvist behandlad, varför händer den här skiten alltid mig? Varför är jag så jävla olyckligt lottad. En hastig tanke på tredje världen ger mig lite perspektiv på problemet, men det löser det knappast. Jag övergår hastigt från att vara missmodig till att bli förbannad. Okontrollerade svordomar bubblar upp från mitt inre.
- Fittkuk! Va fan bögar du med mig för!?
Christine vänder sig om från sängen och frågar trött vad som står på.
Jag förklarar situationen, Christine mumlar något ointresserat.
Jag vänder mig om och stirrar på maskinen, displayen med sitt "Cover open" stirrar mig rakt tillbaka medan jag överväger mina två alternativ. Jag funderar på att bara slita upp hela skiten med sladd, hålla den över huvudet och kasta den i marken och skrika. Båda förslagen har sina fördelar och nackdelar. Den största fördelen är naturligtvis att det hade känts bra för min avokado av ångest som huserade i halsen. Dessutom hade det sannolikt fått fram en reaktion hos Christine jag tycker hade varit mer adekvat i rådande situation. Nackdelen är förstås att jag hade behövt köpa en ny skrivare och att det dessutom inte riktigt känns som "jag" att utbryta i ett sådant sydländskt raseri. Jag var tvungen att välja det mer småländska alternativet, att genom strävsamt tråkigt jobb spara in några kronor och sedan känna någon slags dugnadskänsla.
Så jag bestämde mig för att besegra apparaten.
Jag förstod att felet tvunget berodde på någon slags sensor som kände av om locket var stängt och att denna hade havererat. Nu behövde jag bara hoppas att denna sensor inte skulle vara svår att hitta, nå och reparera. Det var den. Det tog ett jävla tag att fatta var den låg och för att komma åt den var jag tvungen att skruva upp 8 skuvar och sedan bända upp diverse plasthakar och krångel. Sedan var jag tvungen att seperarera några kablar och kontakter från ett kretskort. Jag hittade sensorn. Det var en knapp stor som en spermie som skulle tryckas in av en vit spak kom åt den när locket var stängt. Spaken var av sämsta kinesiska kvalitet och hade en liten skada som gjorde att den inte gick att återanvända. Men detta hindrade mig inte från att försöka. Med en pincett och ficklampa försökte jag i 30 minuter innan jag accepterade faktumet att kinabiten inte gick att använda. Jag lät Christine försöka operera in den defekta komponenten i maskinen igen men inte heller hennes flinka fingrar klarade av det. Det tycktes kört. Skrivaren ville inte inte leva längre. Den bad om att få bli upplyft i marken och kastad i marken med ett tillhörande vrål. Men jag hade ju bestämt mig för att övervinna den där biten och gav inte upp. Istället tog en legobit och tejpade fast den så att den klämde åt sensorn. En legobit och lite tejp. Jag satte på skrivaren igen. Den hade sa inte "Cover open" längre. Den hade inga klagomål alls på legobiten som en gång hade tillhört en polisbil. Jag satte ihop paketet och skrev ut några testsidor.
- Det om det... sa jag när jag reste mig om och borstade av min händer mot varandra som man gör när man har fixat något.
