Macgyver saves the day

När aftonen fortfarande var ung bestämdes det att några stycken skulle spela PES hemma hos mig. Snart skulle det bli tydligt att den allsmäktige skulle försöka regna på min segerparad. Halva skaran hoppar av tillställningen. Två av dessa, vi kan kalla dem M och T, som i Mattias och Thomas, vågar helt enkelt inte ens visa upp sina gräsliga anleten. Detta av ren och skär rädsla för att deras redan så smutsiga renommé skall fördärvas ytterligare. Därmed tilldömdes jag direkt 2 segrar á 3-0 medelst walk-over.

Segerns sötma smakade gott i junivärmen där jag satt och sken ikapp med kvällssolen. Ja, riktigt gott smakade den. Jag satt och lyssnade på opera medan jag tittade på mig själv i en lite fickspegel jag brukar bära med mig. Naturligtvis njöt jag av att se mig själv, en riktig vinnare

Efter en liten stund kom Manne. När jag generöst erbjuder honom att värma upp innan allvaret drar igång händer något som inte får hända. Manne lyckas, med några enkla knapptryckningar, få X-boxen att haverera! Bilden fryser till, och när marodören försöker släta över sitt dåd genom att starta om den dyra elektronikapparaten så fryser bilden direkt och tre blinkande röda lampor uppenbarar sig. Jag tittar på Manne, sedan på lamporna och sedan på Manne igen. Utåt så suckar jag bara. Inombords så rasar jag ihop, förfaller.

– Oj! Väljer Manne att kommentera det inträffade.

– Ja, fittkuken i röven. Lyckas jag få ur mig lite lågmält.

Johan sluter upp och nu sitter det tre håglösa män i en mycket smakfullt inredd etta i en lika osmaklig förort. Varmt hade vi det också, hopplöst och varmt. Värmen tycktes sakta ner tankeverksamheten hos mina kamrater.

– Det är fruktansvärt, vad dom ser apatiska ut. Tänkte jag för mig själv.

– Helt tomma på insidan. Det är nästan som att dom har råkat ut för någon härdsmälta. Grubblade jag.

Då mina vänner, då blixtrade det till! I ögonblicket jag tänker på ordet härdsmälta så vet jag att det kommer att bli spel ikväll. Jag vet att Totti, sin vana trogen kommer att spruta in mål, och jag vet att jag, bara inom några timmar, kommer stå som segrare i en rafflande turnering.

Det var också exakt det som hände. Hur? Säger ni då. Hur gjorde du för att lösa det? Snälla berätta hur du lagade det avancerade tv-spelet!

Ok, jag skall inte undanhålla er en inblick i den värld där jag och några få andra dagligen lever.

Under ett av de fruktlösa återupplivningsförsöken noterade jag att maskinen var tillverkad i Kina. Medveten om de hutlösa priserna på tenn i Kina förstod jag direkt att det felet berodde på att produktionsledaren under tillverkningsprocessen snålat med lödtennet. Detta hade medfört att det blivit en glappkontakt i en eller flera av de miljoner kretsar som finns innan det vita höljet. Att felsöka alla enskilda kretsar skulle ta mig alltför lång tid. Min enda chans var att smälta allt tenn precis lagom mycket. Så mycket att det stängde glappet i den felande kretsen, men inte så mycket att det skapade en kortslutning.

Med en konstnärs hand svepte jag försiktigt in spelkonsolen i en handduk. Över handduken lade jag också ett isländskt fårskinn som jag lite lojt brukar låta ligga framme för att se belevad ut.

– Vad fan gör du!

– Du är fan dum i huvudet…

Var det enda som hördes i den lilla lägenheten medan jag arbetade. När jag ansåg att ha skapat en perfekt miljö för överhettning av konsolen satte jag på den samtidigt som jag noterade tiden.

– Nu mina vänner skall jag förklara för er vad som kommer att hända. Sade jag och förklarade för fyra tomma ögon och två öppna munnar hur överhettningen jag skapat skulle löda bort våra bekymmer.

– Du är fan dum i huvudet, det kommer aldrig funka!

– Vi kommer att brinna upp! Hånade den lilla okunniga pöbel som satt i min stilfullt gråbruna soffa.

Deras hårda ord rörde mig inte ryggen då jag otåligt satt och räknade minuterna. Tolv minuter hade jag bestämt. Det var så lång tid det skulle ta. Det hade jag räknat ut.

Efter prick tolv minuter handduk och fårskinn var apparaten märkbart varm. Den var varm på ett sätt som jag tidigare inte känt en avancerad och dyr elektronisk apparat tidigare. Det gladde mig. Jag gav den några minuter för att kyla ner sig innan det var dags.

– Håll tummarna pojkar, nu gäller det. Sa jag sittandes på knä framför maskinen.

Jag stirrade maniskt på de lampor som nyss gäckat mig genom att lysa rött, samtidigt som jag kontrollerat tryckte på den stora powerknappen. Det surrar igång, en grön lampa tänds, helt plötsligt blinkar det till i grönt på flera ställen för att sedan direkt slockna. I någon sekund lyser ingenting, fläktens surrljud låter lite ojämnt. Sedan händer det. Fläktens ljud övergår till att surra stadigt, två gröna lampor lyser starkt. Tillståndet har stabiliserats. Jag tittar upp mot tv-skärmen som naturligtvis stilenligt sitter fast på väggen. Spelet är igång!

Framgången är ett faktum. Jag sitter på huk framför tvn och vänder mig om. Jag ser två unga män vars munnar starkt påminner om munnen på Edvard Munchs kändaste motiv.

Jag gör tummen upp och säger:

– Nu kör vi!

Den som spelade med fusk-Real fick stå på balkongen.