Ett tidigt minne av orättvisa

På mitt första hemkunskapsprov fick jag helt oväntat MVG. Efter det ansträngde jag mig för att göra bra ifrån mig i det ämnet. Att få MVG i hemkunskap var kanske inte lika coolt som att få det i gympa, men jag tyckte ändå att det var värt att satsa på. Jag gjorde bra ifrån mig på lektionerna och läxförhören. När vi sedan hade nästa prov läste jag på som fan i den blå hemkunskapsboken och cashade in ett till MVG.

Jag låg sannerligen i vinnarhålet när det var dags för det sista avgörande provet som var ett praktiskt moment. Vi skulle laga någon soppa och baka bröd till den. För att minimera riskerna för misslyckande parade jag ihop mig med min kompis David som var den enda av de andra killarna som visat framfötterna i hemkunskapen. Han hade fått VG på de tidigare proven.

Jag satte igång med soppan medan David började titta på receptet till brödet. Jag minns hur jag frågade honom:

- Fixar du det där?
- Ja ja, det här är lugnt.

Jag hade ingen anledning att tvivla på honom men för säkerhetsskull lade jag ändå till:

- Ta för helvete inte för varmt vatten bara, så att jästen dör.
- Är du dum eller? Svarade David betryggande.

När David tog ut bröden och lade upp på dem på disken märkte jag att genast att våra bröd var hälften så tjocka som tjejerna i köket bredvid.

Jag hann inte ens beklaga mig över situationen in läraren kom fram och fällde sin dom samtidigt som hon skrev något i klassistan.

- Ni har dödat jästen i brödet! Vattnet måste vara fingervarmt! Men den där soppan ser jättegod ut.

Två veckor senare fick vi våra första betyg.
Jag fick VG i hemkunskap och David fick MVG.
Det hela var så orättvist att det inte var klokt. Kärringjäveln hade blandat ihop oss på något sätt.

Jag orkade inte reagera med att kräva förklaringar och upprättelse utan tappade istället förtroendet för hela hemkunskapsvärlden och slutade därefter att engagera mig i ämnet.

Jag började jobba ihop med den mycket stökigare Adam på lektionerna. Jag minns hur vi stal ägg ur skafferiet för att kasta på fönsterrutor på vägen hem. När jag och Adam på en lektion skulle gå och handla åt nästa klass skulle vi skriva på kvittot i butiken. Adam signerade med stora krokiga bokstäver. "SCATCAT"

Ännu mer lycka i en ask

Delüx för att fira in det nya året.

Lycka i en ask

Halva livstiden framför sig men hela livet bakom sig

När det inte sänds någon match på sportkanalerna spelas det alltid 80-tals låtar, inte sällan någon gammal rockrökare. Låtarna väljs verkligen för att passa in perfekt på stereotypen av en prenumerant på en sportkanal. En 40-årig man av något slag, gärna ensmastående. Det är väl inget konstigt med det egentligen, men någonstans är det hemskt tragiskt. Jag får en bild av någon. Någon som var het och helt inne i svängen för tjugo år sedan men som inte alls förändrat psyket i samma takt som hårfästet och midjemåttet. Någon som inte lever längre. Någon som lever på gamla meriter. Helt plötsligt står han där. Han har en öl i handen, viasatsport och en jävla massa minnen.

Nu får någon annan ta i tu med den här skiten!

Efter att nyligen dedikerat en hel kväll åt strumpmemory förväntar man sig något tillbaka, men när jag vek ihop tvätten idag så var det lika illa som vanligt. 5 opariga strumpor av 30totalt, det blir ett bortfall på 16%. På en enda tvätt!

Jag lade strumpänklingarna i den låda jag motvilligt fyllt varje månad i hopp om att jag någon gång skall orka och lyckas återförena några av desertörerna. Jag hade knappt hunnit vända ryggen till den hånfulla lådan innan det bubblade till av ilska från ryggmärgen på ett högst primitivt vis. Jag hade fått nog.

- Nu ska skiten ut! Väste jag för mig själv och plockade upp lådan för att sedan slänga den på golvet framför mig.

Rollerna var omvända och nu var det jag som hånlog mot lådan innehållandes grånande tygbollar. Jag funderade noga på vilket sätt jag skulle göra mig av med strumporna på för att få största möjliga njutning. När jag väl bestämt mig var jag mycket nöjd och kunde inte undvika att skratta lite för mig själv, samtidigt som jag på rikstyskt manér viskade ”Schadenfreude”.

Nu går det fort.

Jag plockar fram rätt nyckelknippa från nyckelskåpet och går med bestämda steg ut i trappuppgången med den ohelga lådan under armen. Medan jag väntar på hissen börjar jag vissla på ”Baby Elefant Walk”, vilket jag också fortsatte att göra under hela den njutningsfulla processen.

Jag går bort till tvättstugan och låser upp dörren, det är någon som tvättar men den personen är lämpligt nog inte där. Utan att tappa takt i min visslingsmelodi sliter jag upp dörren till den snurrande torktumlaren och blandar i mina okynnesstrumpor i den torkande tvätten. Jag sätter på tumlaren igen och kommenterar det hela för mig själv med tillbakahållen eufori.

- Nu får någon annan ta i tu med den här skiten!