Skomakare

Det är mycket med dessa hantverkare som jag inte förstår, och mycket med dem som jag också beundrar. Jag har träffat fyra skomakare i mitt liv. Varje gång jag har visat någon av dem skorna jag velat få lagade så har de tittat på mig med en blick som varit lika mycket förvånad och anklagande som besviken. Skomakarens ögon säger alltid "Men dom är ju sönder för fan". Det är en reaktion som jag finner märklig då jag tycker att man kan förvänta sig av en skomakare att han är van vid att folk kommer in med trasiga skor till honom. Jag har i.o.f.s. fått liknande vibbar av bilmekaniker som förundrat stirrat ut en som om man var dum i huvudet bara för att man kommit med en trasig bil till dem. Efter denna hälsningsritual har skomakarna i alla fall skakat på huvudet och sagt att "det här går inte att laga".

- Jaha, nähe, det var ju synd, jag tänkte väl nästan det. De är ju bra trasiga, har jag sagt då och vänt mig mot dörren.

Skomakarna har då alltid svarat med att hosta lite och säga:

- Jag kan ju i och för sig laga dem, men det blir inte lätt och jag har mycket att göra så det kan ta lite tid.

- Jaha, vad bra, när är de färdiga då? Säger jag alltid i det läget.

Det har visat sig att med "lite tid" så menar alltid skomakaren några enstaka dagar. Det tycker jag är ett fullständigt rimligt tidsperspektiv för någon i västvärlden att klara sig utan ett par skor.

När man sedan kommer och hämtar skorna 48 timmar senare är de helt jävla perfekta. Hur trasiga de än var så ser de helt nya ut. Dyrt är det inte heller, typ 150-200 kronor. Jag fattar inte varför de alltid skall vara så skeptiska i början när de uppenbarligen kan laga vad som helst.

Alla skomakare jag stött på har varit förbannat skickliga. När jag har gått därifrån har jag alltid undrat. Hur fan gjorde han det? Men framförallt har det fått mig att tänka, var fan lärde han sig det där? Finns det någon skomakarhögskola? Bara ordet skomakarhögskola låter så ovant så att jag har bestämt mig för att skomakaryrket är ett hederligt yrke som lärs ut av far till son. Detta skulle också förklara varför det inte finns några kvinnliga skomakare.

Nuförtiden går jag alltid till den eminente invandrade skomakaren på andra långgatan. Hans skokunskaper sträcker sig något helt utöver det vanliga. Första gången jag hämtade ut mina stövlar hos honom så tog han betalt och sade.

- Du har syster va?
- Ja..
- Men hon ser inte ut som du va?
- Nej, det är en halvsyster.
- Hon är blond och lång va?
- Ja
- Jag tänkte det, det var en tjej här för ett tag sedan, ni har likadan sulslitning...

Jag visste inte vad fan jag skulle svara på det och sprang hem och var skärrad i flera dagar. En sådan galen skoautist vill man ju ha i sitt eget lag och inte emot sig, så jag har fortsatt att gå till honom.

Fram till förra helgen trodde jag att alla skomakare sådär förbannat skickliga, men min vän Carlssons skor bevisade att det i alla fall i Nepal finns en riktigt jävla dålig skomakare. Ett jävla hafsjobb hade han gjort och satt på en en orange sula med ödleskinnsmönstring på ett par vita sneakers. Helt skevt sitter den också .Det ser förjävligt ut, men Carlsson tänker bara på känslor och sådant hela tiden så han har inte noterat att han går runt med nepalesisk hot couture under fötterna.
Nu har alla noterat det.