En gång för inte så längesedan kom jag och Kalle hem berusade tidigt på morgonen. Det var soligt och fridfullt och fåglarna visslade på oss när vi promenerade hem. Det var skolavslutningstider. I och med det fina vädret och det annalkande bakruset ville vi fördröja vår sänggång ytterligare. Så gjorde vi också genom att sätta oss i solen på en bänk precis utanför vårt hus. På bänken låg en bunt med papper, prydligt sammanbundna med ett blågult band. Längst upp låg ett arbete om Härjedalen av Linnea B 4C. Bunten med papper visade sig vara Linnea Bs samlade alster, ett års produktion från en 10 årig svensk flicka. En årsredovisning från svenska skolverket om man så vill. Vi började att gå igenom och förhöra oss själva i alla ämnen. Matten var lätt. Det tyckte nog Linnea också eftersom hon knappt hade ett enda fel i hela räkneboken. Vi fortsatte och lärde oss att Mossippa är Härjedalens landskapsblomma och brunbjörn är dess landskapsdjur. Vi tyckte att det var högst angenämt att berika oss själva med dessa fjärdeklassar-kunskaper i morgonsolen. Vi talade om hur intelligent och lovande Linnea verkade vara, och att hon förmodligen skulle växa upp och bli marknadschef eller något annat viktigt när hon blev stor. Då stötte vi på ett dokument som fick Linnea att hastigt dala i anseende. Vår mönsterelev och framtidshopp visade sig ha kraftiga brister i takt och ton och generell emotionell bearbetning. Vi skrattade länge och gott åt Linneas brister, stal hennes teckning och somnade till fågelkvittret och spårvagnarna som börjat gå.