Varför?

Jag letar efter en fil jag tagit emot på familjedatorn då jag gör denna stötande upptäckt. Jag kan för mitt liv inte komma på ett rimligt skäl för någon att ha denna filen på sin dator.



I hela mitt liv, eller så länge denna mannen varit en offentlig person så har jag ofredats av hans utseende. Han dyker upp i olika sammanhang och lyckas alltid skapa förstämning med sitt fingerat lustiga ansikte.



Se han i ögonen.
Det finns något otäckt där inne.
Riktigt väl förtryckt och förträngt finns det något jävligt hemskt på insidan av den mannen.

Dessutom heter han väl för helvete inte Axel?

Mig lurar han inte.

Gipskattens receptbok - Manlig kärlek

Manlig kärlek - Straight out of Trollhättan.

Det här behöver du:
En uppväxt, lämpligen i en småstad.

Så här gör du:
Var noga med att balansera upp allt positivt med något negativt. Undvik att verka bögig helt enkelt.

Tips: Fotbollsreferenser.

juden sa...

Jag fattar verkligen inte hur det här kan vara skrivet av samma person som skickar felstavade och telegramliknande mail och som snubblar över tangenterna under något som liknar tjack-chattning. Verkligen Il dottor Jekyll e mr. Hyde. Bloddopning? Du talar faktiskt långsamt, men Riquelme är inte så snabb han heller.

Resultat: Hur fint som helst.

Det märks att det är Tour de France tider

Sista biten på vägen till mitt jobb består av en 1,5 km lång raksträcka.
På morgonen kryllar det av kaniner, och vidriga måsar på cykelvägen, och på vägen hem är det alltid styv motvind. Med alltid så menar jag verkligen alltid. Det är tydligen så det skall vara där. Man skulle kunna ställa en meteorolog där klockan två på vilken eftermiddag som helst, och han hade tittat sig om, lyft upp en hand i vädret, och efter några sekunder kunnat ställa en prognos som sträcker sig till nästa istid.

- Motvind. Hade han sagt.
- Styv. Hade han lagt till efter några sekunder.

Jag har nyligen skaffat mig en cykel. En båge, ett bockstyre, en jonne. Kalla det vad ni vill, men en tjackis-räser är vad det är. Riktigt fin är den. Under den korta tid jag haft den i min ägo har den, hos kända och okända, framkallat mycket avund, vilket som ni alla redan vet är huvudingrediensen till egen lycka.

Däcken är tunna som lakritssnören, och mellan fälgen och det smala svarta gummit, som jag f.ö. inhandlat på Netto, ligger luften packad med åtta atmosfärers tryck. Märket är Peugot och färgen är vad man vid tillverkningstillfället 1978 förmodligen benämnde som "Speed Turquoise". Ramen pryds med en oansenlig mängd rost och tre fart-stripes i rött, orange och gult. Summan av det hela är i alla fall att det går fort. Riktigt jävla hjälmfort.

När jag gled ut från parkeringen möttes mitt ansikte av ovanligt starka vindar.

- Det blir nedrigt att cykla hem idag, ingen rekordtid direkt. Hann jag tänka.

Sedan såg jag något jag hoppats på varje eftermiddag sedan jag haft min stolta räser. En cyklist, ingen jävla tant med specerier hängandes i påsar på styret, en riktig cyklist, ute endast i ärendet att cykla.

- Fucking ey! Väste jag för mig själv och satte efter.

Han höll god fart och blåste förbi mig när jag korsade vägen för att komma in på cykelbanan. Innan jag kommit igång med att trampa efter speedkulan hade han en lucka på drygt 60 meter.
Han var drygt trettio år, väldigt lång men såg inte anmärkningsvärt tränad ut. Han cyklade på en upphottad klassisk orange Crescent - Verdensmester cykel.

- Ganska snygg, ganska bra, men ingen match mot en turkos tjackis-räser. Tänkte jag och påbörjade jakten.

Jag tryckte och drog i mina växelspakar för att hitta den optimala utväxlingen. Det gick åt helvete, men jag hade inte tid för finlir. Män på Verdensmester cyklar väntar inte på någon. Jag fick stampa på i motvinden på tyngsta växeln. Jag slet i styret och svor på italienska, försökte tänka på vad Marco Pantani lär ha muttrat för sig själv när han pulveriserade alla äckliga fransmän i alperna 1998.

- Vai, cazzo, merda, andiamo! Fick bli mitt mantra som jag skrek med hårt sammanbitna tänder, tills jag kom upp i varv.

Det gjorde jag verkligen också. Efter hundra meter höll jag ett fruktansvärt tempo. Men i mitt sinne fanns allt utom fruktan. Det danska EPO-loket framför mig skulle köras om och förnedras. Med ett triumferande kroppspråk tog jag igen meter efter meter på min rival, jag var säker på min sak.

Efter 300 meter har jag 10 meter upp till motionären som i mitt huvud vid det här laget heter "Dansken".
Än var det långt kvar, 1200 meter närmare bestämt och jag börjar tänka på hur kraftig motvinden är igen.

- Helvete, om jag attackerar nu så kommer pölsemannen här garanterat nappa och ta upp jakten. Då blir det ett jävla pressande i motvind. Reflekterade jag.

- Fan, man skulle lägga sig på rulle! Bara ligga där och gnugga ett tag. Fortsatte min inre diskussion.

- Men det går ju inte, det kan jag fan inte med. Kan jag det? Vafan, ska jag bara cykla ikapp honom och skrika "Lagtempo!" kanske, det tjänar ju han också på. Nej, fan någon värdighet har jag väl. Har jag det förresten? Nu ligger jag bara 3-4 meter ifrån honom,. Jag upplever inga aerodynamiska benefits alls. Jag måste ju ligga limmad på hans danska haribo-bakdäck för att det skall bli någon effekt. Det går ju inte, jag är ju så nära att jag kan höra honom andas nästan, där går det en viss integritetsgräns. Tänkte jag fram tills det bara återstod 1000 meter fram till det virtuella målet i slutet av raksträckan.

Då kommer en vindpust så stark att den lyfter upp min motståndares tröja som inte följer klassiskt cykelmode i och med det att den inte är hudnära. När tyget för ett kort ögonblick fladdrar till på samma vis som Marylin Monroes kjol en gång gjorde, hinner jag skymta midjan på ledaren i loppet.

- Han är ju för i helvete fet! Säger jag nästan för mig själv.
- Ligger jag här och är rädd för en fet dansk, bara för att det står verdenmester på hans cykel och det brisar lite?

- Nej för fan, jag är ju Pantani il pirata, det här är ju bara en dansk som är lite för glad i karry ketchup och remoulade. Nu ska han ner! Säger jag för mig själv och fokuserar i några sekunder.

Sedan bär det av. Jag ligger kvar på tyngsta växeln, det är för krångligt att växla med spakarna nere på ramen. Jag ställer mig upp och tar i några kraftag. Sadeln slår på insidan av låren precis som på tv när Roberto Vacchi höjer rösten. Jag accelererar hastigt. Precis innan jag kommer ur min rivals döda vinkel sätter jag mig naturligtvis ned. Så att det skall se ut som att jag knappt tar i. Min hastighet är bra mycket högre än hans och jag formligen blåser förbi honom. Det går fort, hjälmfort, men jag hinner skymta en förvånad dansk min innan jag helt plötsligt ligger 15meter före deltagaren som fram tills nu varit omedveten om att han varit med i loppet.

Han hade inte märkt någonting förrän nu. Den franska mekaniken på min 29åriga Peugot är såpass ljudlös att han inte märkt att jag legat strax bakom honom i 200 meter.

Farten jag håller är långtifrån någon cruising hastighet, men jag tänker att det är bäst att hålla den ett tag till så att han där bakom inte får för sig att svara på attacken.

- Det blåser ju så innåthelvete, rena väggen. Tänker jag när jag pressar så mycket jag kan, utan att blotta för min rival att jag faktiskt sliter som ett djur.

Efter ytterligare 15 sekunders hårdkörning i den obarmhärtiga motvinden växlar jag ner till den lilla klingan för att hitta ett bra cruising tempo som jag kan köra medan jag defilerar i mål.

Jag vänder mig om för att se en förnedrad dansk 40-50 meter bort.
När jag vrider huvudet så får jag en chock.
Knappt två meter från mitt eget frustande ansikte ser jag ett ansträngt, men samlat rödbrusigt dansk-ansikte.

Jag blir så jävla ställd så att jag vinglar till.
Han har svarat på attacken! Hur visste han ens att det var tävling? Han ligger där, tyst, i baksuget, på lätta växlar, bara trampar med.
Hur i helvete lyckades han svara på den attacken, och hur i helvete kan han med att lägga sig på rulle?

Jag kör på ett litet tag innan jag kan med att kika bakåt igen.
Visst! Han ligger kvar där, 5cm ifrån mitt bakdäck.

Situationen är så bisarr att jag skrattar till högt för mig själv. Skrattandet och motvinden gör det både pinsamt och jobbigt att ligga och pressa på som vindskydd. Jag försöker växla ner till en lättare växel, men det är fortfarande tungt. Jag känner hur den gula ledartröjan glider mig ur händerna. I några sekunder funderar jag på högsta allvar att vinka upp honom, för att hjälpa till med dragarbetet, precis som de gör på Eurosport. Jag undrar hur han skulle reagera.

- Skulle han ens förstå vad mitt tecken betydde? Kommer han att förstå, men vägra hjälpa till i dragarbetet? Kommer han nappa direkt och lägga sig och dra några sista hundra meter innan det är dags för spurten? Knappast.

Det är vad jag tänker fram tills det är 200 meter kvar till målgång. Jag tänker på det på högsta allvar i några sekunder, sedan skrattar jag högt åt min barnsliga tanke. Tittar tillbaka, ser hur sammanbiten han är, tänker samma absurda tanke igen i några sekunder, och börjar skratta högt igen åt min barnslighet.

Helt plösligt hör hur det rasslar till i hans växel.
Jag hör ett frustande. Jag kikar bak.

-Kroknar han? Hoppas jag.

Men det gör han inte. Dansken sitter ner och axar på vansinnigt tunga växlar, precis som Jan Ulrich.

Först försöker jag svara på det danska angreppet på min manlighet, men jag har inget kvar att ge. Vinden och skrattandet har tagit ut sin rätt. Helt plötsligt är han jämsides med mig. Jag ser hans ansträngda danska rödbrusighet från nära håll. Jag ser hans målmedvetenhet. Det är samma målmedvetenhet jag hade när jag en gång påbörjade det lopp jag nu håller på att förlora.

Jag klarar inte mer. Jag börjar gapskratta och tappar kontrollen på cykeln. Fötterna glider av tramporna och skrattande styr jag vingligt ut i grässlänten vid sidan om. Jag skrattar för mycket för att bromsa. Jag låter istället farten bara tyna ut. När jag stannat nästan helt låter jag mig själv välta med min turkosa Peugot mellan benen. Jag ligger och skrattar för mig själv i en minut och tittar upp i himlen. Där är de där vidriga måsarna som brukar vara i vägen på morgonen. De skrattar åt mig. Det gör jag med.


Tjackis-räser - Inte snabb nog.

Wells alert!

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1124658,00.html

Helvete!
Det här bådar sannerligen inte gott. Robban har suttit och brainstormat under sin hästpage. Han har suttit, hög på torrshampoo, och skrivit manus i pianofrack och trasiga kalsonger framför Saturday Night live. Skrivit så att pennan glöder, har han förmodligen gjort också. Jag kan inte tänka mig att Robert har något annat arbetssätt än det maniska.

Jag är uppriktigt riktigt orolig för hur tankarna går under den där cockerspaniel mössan.

Saturday night live som är så vidrigt redan som det är.
Och vad är det med den här jäveln?

– Robert är någon slags multibegåvning.

Ingen som har något smutsigt om den här mannen? Han måste få sparken innan jag måste slänga min nya platt-tv. Det går inte att riskera att få en skymt av Wells skallpäls i full jävla HD-upplösning.

Tyrone och Moesha, De'shawn och Sha´Neequa

I dessa tider när många tycker att det känns lite deppigt för att de jobbar när andra är lediga, eller semestern regnar bort, är det viktigt att försöka hålla humöret uppe.

Ett bra sätt, om inte det bästa, är förstås att skratta åt de som har de värre.

Man kan t.ex. skratta åt folk som döper sina barn till ghettonamn.
Det är som att de tänker 14 år framåt. Redan vid dopet tänker de på att underlätta för sina barn genom att ge dem en edge gentemot de andra tonårsmammorna på castingen till Ricki Lake. Omtänksamt.

Här finns namnförslag om du vill go all the way och skaffa dig din egen ghettobaby.

På väg hem - Del 2

Jag var på väg hem från ett ärende vid Zinkens damm och klev på tunnelbanan. Det var fullt så jag skyndade mig när jag såg en sista ledig sittplats. När jag satt mig ner, märkte jag att killen som sitter mittemot mig precis har tagit studenten. Jag blir lite ställd. Åka tunnelbana hem från studenten? Tragiken hugger till i magen. Jag känner att jag stirrar på studenten och tar upp en gratistidning för att hålla framför ansiktet så att det inte skall synas.
Jag tar några andetag som är lite djupare än vanligt innan jag sneglar på honom över tidningen.

- Jo, han har ju mössa och blommor och hela skiten runt halsen ju. Fy fan vad deppigt! Tänker jag och tittar ut genom fönstret.

Jag funderar på vem som hängde blommorna runt halsen. Det borde ju ha varit någon i familjen.
Var är de nu? De kan ju inte ha en bil som de åkt hem i, då hade ju studenten varit med så klart. Men om de ändå åker tunnelbana kunde de väl ha åkt tillsammans? Jag fattar inte... Undra var han ska av? Vårberg kanske, eller Masmo, det lär ju inte vara innan Bredäng i alla fall. Spekulerar jag.

- Usch, titta där står en till som tagit studenten, och det är inte ens någon som reser sig så hon kan få sitta.

Jag blir så deprimerad av den kusliga stämningen som de ensamma studenterna sprider i vagnen så jag går av vid Liljeholmen för att fortsätta hem med nästa tåg.

På väg hem - Del 1

Han satt på tunnelbanan och tittade håglöst ut genom rutan som träffades av några ensamma regndroppar. Från baksidan av gratistidningen som mannen mittemot satt och läste kunde han se att man förväntat sig 21 grader och sol idag. Ännu en gång frågade sig själv vad det är för vits med väderleksrapporter.

Han hade aldrig förstått vad väderleksrapporter tjänar för syfte, så till vida man inte är sjökapten.
– De flesta äldre människor är inte sjökaptener... Tänkte han.

Men kanske drömmer alla seniorer om att de ägnat sitt liv åt sjön och kapteneri. För gamla personer följer väderprognoserna varje dag. De äter också sjömansbiff och dricker linjeakvavit, flera typiska kaptensbeteenden med andra ord. Det hade han uppmärksammat och gjort en mental anteckning om under sina nitton levnadsår.

Tåget var bara vid Hornstull och han hade en bra bit kvar att åka, så han fortsatte resonera medan han kände hur ovant kostymen satt.

- Om det skall regna i en vecka vill jag knappast veta det i förväg, om det skall bli soligt i en vecka vill jag bli positivt överraskad varje morgon. Tänkte han.

- Det spelar ingen roll om man vet om det innan, vädret blir ändå detsamma. Fortsatte han.

Storm imorgon? Jaha, ett jobb som tandläkare, eller vad som helst modernt, tillåter inte att man stannar hemma för det. Ändå finns det tandläkare och programutvecklare och sådant som följer väderleksrapporten varje dag. Det var han säker på.

Vid Liljeholmen klev mannen med gratistidningen av och en elegant kvinna tog sittplatsen som blev ledig. Tunnelbanevagnen var full och det hade börjat bildas lite imma på rutorna.

Hans fortsatte sitt grubblande. Han tänkte på att det verkligen nästan bara är sjökaptenerna som har en stanna-hemma-vid-storm-klausul i kontraktet, och de är dessutom inte ens glada över den. De älskar ju havets våg. Det är det kaptener gör, det har han hört i visor och sett på tv. På Discovery fiskar de krabbor trots att det svarta ishavet skjuter istappar på dem. De älskar att trotsa naturens försök att kräkas dem tillbaka på land eller suga ner dem i djupet.

Det var det han funderade på när det grönblåa väggarna från Aspuddens tunnelbanestation fladdrade förbi.

Det är som att de inte vill inte acceptera den hand de blivit delade och att de ger sig ut i stormar bara för att. De vill inte ens fiska, bara trotsa, de vill bara ge all jävlighet på käften. Oftast går det bra, Kaptenen rider ut en ishavsstorm och kommer hem lagom till att det mojnat med några alibikrabbor i lasten. Ibland vinner emellertid naturen och någon skäggig, motsträvig och arg stackare blir svald av det kalla vidriga vattnet. Då blir han ihågkommen som en riktig sjöbjörn. Det är det finaste kaptener kan tänka sig.

- Sjöbjörn, vilket konstigt uttryck egentligen.

Tänkte han när tåget lämnade Axelsberg och fortsatte bort ifrån skolan han lämnat för sista gången.

Kvinnan som satt sig mittemot honom skulle av i Mälarhöjden. Han makade på sig och det kom en väldoftande blommig pust från buketten som hängde i ett blågult band runt halsen.

Nu var det bara fyra stationer kvar, men han var lika långt hemifrån som någonsin.

Han fortsatte att grubbla.
De få gångerna han tittat på en väderprognos hade meteorologerna nästan aldrig haft rätt. Han brydde sig inte direkt eftersom han ju tyckte att hela företeelsen med prognoser var onödig. Det som gjorde honom lite förbannad var att meteorologerna har mage att säga exakt på graden hur många grader det skall bli. 19 grader, inte 20. Det är ganska kaxigt att försöka med det varje dag. Inte minst när man dagen innan missat på om det skulle bli sol eller regn. Han tyckte att det kändes som att meteorologerna tar sin uppgift på för stort allvar eller på alldeles för lite allvar. På lek. Väderlek.

Han fantiserade ihop ett scenario där meteorologerna kör väderleken. De trillar in på kontoret lite bakfulla vid lunchtid. De sätter sig och gissar vid en stor whiteboardtavla och lägger pengar i en burk. Den som gissar rätt får burken. Har ingen rätt går insatsen vidare som en jackpot i nästa omgång. Den som gissade sämst får presentera vädret i tv, medan de andra står bakom kameran och fnissar.

Han var tvungen att skratta till lite åt sin fantasibild.

Men det var ingen på tåget som hörde det, för just som han skrattade prasslade det till i högtalarsystemet och lokföraren gapade vant:

- Vårberg!

Han var framme.

Att tigga av en tiggare

Komplimang

Igår fick jag den märkligaste komplimangen jag fått.
Jag satt med en kvinnlig bekant jag inte talat med på säkert 10 år, då hon var en flickig bekant.
Det var mycket trevligt. Vi samtalade en lång stund om bl.a. karriärval , psykologi och kroppsmedvetenhet. Jag berömde hennes extremt kvinnliga och eleganta hållning.
Hon kontrade med:

- Jag tror inte att du kommer att få cancer.

Trygghet

Vi satte oss på en uteservering, Emma och jag. Det fanns inte kvar någon ledig plats i solen. Istället erbjöds det plats i skuggan bredvid en man som satt och avnjöt sin öl i ensamhet. Det syntes att han verkligen kunde njuta, trots att han, i alla fall just nu, var ensam. Han var inte ensam på det sättet så att man tyckte synd om honom. Han var ensam på det sättet man avundas. Han såg stilfull och belevad ut, utan att göra sig till. Han var trygg.

- Jag vill också sitta själv och dricka klass tre öl på det där förstaklassiga viset.
Ville jag säga till honom medan vi krånglade oss över staketet runt uteserveringen.
Jag nöjde mig istället med att höra efter vad han trodde om solchanserna på de platser vi var i begrepp med att sätta oss på.

Den långa gentlemannen försäkrade oss om att vi skulle nås av solen inom tjugo minuter, och med tanke på hans trygga och erfarna uppsyn fanns det ingen anledning för oss att tvivla, även om jag tyckte att tjugo minuter lät en aning optimistiskt när jag med blicken måttade de skymmande hustaken.

Mannen och vi blev ett gemensamt sällskap och vi fortsatte att småprata utan att för den sakens skull kallprata. Det taltes bl.a. om hans cykel och hans portfölj.

Han berättade att han inte skulle sälja sin cykel för hundratusen kronor. Jag deklarerade att jag förstod honom och att jag misstänkte att han hade en liknande relation till sin portfölj. Mannen verkade imponerad av min analys och bekräftade den efter att först se aning förvånad ut, och sedan leendes skaka lite på huvudet.

- Ja, hur kunde du se det? Frågade han.

Jag minns inte vad jag svarade och jag minns inte riktigt hur jag hade sett det, men det var i alla fall rätt tydligt. Att den slitna portföljen betydde mer för honom än vad dyrt och fint man än skulle kunna lägga i den, det syntes.

Efter tjugo minuter kom naturligtvis den av mannen utlovade solen och på ett lika naturligt vis fortsatte vi att beta av samtalsämnen.
Det taltes om mördarsniglar, lårbenshalsar och rektala examinationer. Bara sådär.
Inget kallprat som sagt, småprat.

Vi satt där och samtyckte om saker och ting i ett par timmar tills solen försvann bakom ett nytt hustak. Då cyklade han hastigt och lustigt hem, getlemannen.
Det såg lite vingligt ut på hans renrasiga racercykel då han försvann runt knuten, men det gick nog bra. Han hade ju i vilket fall som helst en portfölj inhållandes några dokument, en regnjacka och en jävla massa trygghet med sig. Det hade han öppnat upp och visat.

Osäkerhet

BÅSTAD.

Ace of Base-stjärnan Ulf Ekberg bjöd hem sina närmaste vänner.
Det kom 400.
I morse festade Fredrik Ljungberg och Peter Forsberg med systrarna Graaf.

Förhoppningsvis hade de kul – festen kostade miljontals kronor.
I trädgården i Ace of Bace-stjärnan Ulf Ekbergs hyrda hus i Båstad byggdes barerna upp. Gästerna bjöds på skaldjur, buffé och barbecue.
Till maten underhöll artister och akrobater.
– Jag har planerat hela året, säger Ulf Ekberg.
Magdalena Graaf, en av gästerna, var imponerad.
– Alla ni kan tänka er är där.


– Jag har planerat hela året, säger Ulf Ekberg.

När jag läser den meningen blir jag så generad att jag måste vända bort huvudet från dataskärmen i några sekunder. Jag blir varm om kinderna och känner hur en liten rodnad blossar upp.

- Men för helvete Uffe! Utbrister jag tillslut i min tomma lägenhet.

Sådant erkänner man väl för fan inte.
Framför mig kan jag se hur Ulf i februari ligger och planerar och har svårt att somna. Han är ängslig. Osäkerheten är nära att ta kol på honom.

- Akrobater kanske? Kommer de gilla mig då? Kommer de älska mig då? Helvete snart är det Juli, jag måste välja servetter.



Hade jag varit journalist hade artikeln kanske sett så här ut.

– Jag har planerat hela året, säger Ulf Ekberg lättat medan han flackar med blicken åt alla håll. Han ser stolt och osäker ut på samma gång. Han är lycklig, men varje sekund får han en liten panikattack där han fruktar att allt bara skall rasa ihop. Någon kanske helt plötsligt bestämmer att det är jättelöjligt med Bollinger, ställer sig på ett bord och skriker:

- Vad är det här för jävla loser-fest! Vi drar till A-Teens Dani istället!

Vad ska han göra då? Han har ju beställt en hel skåpbil med Bollinger som ligger på kylning. Nä, det går inte att slappna av ännu. Hoppas fan allt är rätt nu.

Ulf har det osäkra leendet som bara någon som upplever tillfällig lycka men inte törs njuta av den har. Precis som alla andra i Båstad som häller champagne över varandra så är han livrädd att han när som helst skall bli avslöjad. Att någon ska märka att han egentligen inte hör hemma med de andra, att han spelar någon han inte är för att passa in.

Men det är ingen som märker något, ingen märker att han spelar en roll. Alla är så upptagna med sitt egna spelande. Tack vare allas samlade osäkerhet växer de här charaderna sig på något märkligt, osäkert men stadigt vis starkare för varje år.

Så Ulf Ekberg skulle kunna vara lugn. Hans fest kommer att bli en succé.
Men Ulf är inte lugn, han är osäker.

Hon är så fin den där Sophie

Ibland när jag skall sova lägger jag mig med täcket över huvudet så att allt blir svart. Jag tar på mig mina hörlurar och lyssnar på Sophie Zelmani. Volymen är nästan på max, men det är ingen fara för Sophie sjunger så försiktigt.

När jag ligger där i mörkret känns det inte som att jag lyssnar på musik genom en tysk mp3- spelare. Inte alls så. Det känns som att vi ligger sked, Sophie och jag, och att hon viskar sin sång i mitt öra. Då och då sjunger hon så nära att jag inbillar att det kittlar till när hennes andedräkt träffar mig i örat under en refräng eller så. När det händer brukar jag lyfta av mig hörlurarna några sekunder, skaka på huvudet och ganska högt säga för mig själv:

- Vilken jävla kvinna!

Sedan fnissar jag åt mina gubbfasoner, lägger ifrån mig hörlurarna och somnar.
Hon är så fin den där Sophie.

Aftonbladets redaktör trappar upp kriget

Klockan är halv fem på morgonen och jag sitter framför datorn med händerna sträckta mot himlen och skriker:

- Touché, touché!

Konsten att blandat gammalt och nytt

Aj aj aj! Om man en gång blivit fotat som
passgångare så kan man aldrig bli president.

Det måste ha varit en riktigt besynnerlig stämning på mötet där uppfinnaren av stavgångstavar lanserade sin idé för sportaffärerna.

Jag kan se det framför mig. Höga chefer från sportaffärer och tillverkare sitter på rad i ett konferensrum. Mannen som skall in och försöka sälja in sitt påfund trär på sig ett par vanliga skidstavar. Han har satt vinkorkar på spetsarna för att inte repa parketten i konferensrummet han hyrt med de sista pengarna från ett sms-lån.

Han tar ett djupt andetag och börjar gå. Stora långa kliv stöttade av rejäla stavtag. Kliven är så långa att han bara hinner med fyra stycken innan han måste vända igen. Han går 12-13 längder framför den mållösa publiken.

Sedan sätter han sig framför allihop på en liten stol och svettas i pannan. Han ler krampaktigt och har svårt att välja var han skall fokusera blicken. Han harklar sig och säger:

- Nej, men allvarligt alltså…Jag är allvarlig.

Sedan vettefan vad han säger alltså, men det måste ju varit jävligt bra. Det enda jag vet är att de inbjudna cheferna från sportbranschen köpte bluffen.

Det vet jag, för jag var just på Järntorget. Där fick jag beskåda en 75-årig skäggig man som visste hur man blandar old school med new school. Han körde nämligen enstavigt. Och som han körde sedan. Alla närvarande på Järntorget blev vittnen till när denna urbaniserade Gustav Vasa bokstavligen spurtade ikapp och förbi treans spårvagn för att sedan lägga sig och pusta ut mot fontänen. Allt med bara en stav.

- Se där ja... Tänkte jag och var för första gången glad över att männen med slipsarna i det där konferensrummet valt att satsa på svindleriet.


Om du kör med den här kägelmodellen kan du också utveckla: passgång, bäbisproportioner, kosttillskottmage och hydrocephalusskalle.

Förbaskade hagga!

"Numera är det tyst och lugnt hemma hos familjen Beekler. "

Tyst och lugnt säger du? Jag är tveksam. Jag misstänker att den där halslösa dvärgen med getingmidja vet hur man lever fan med öppen mun också.

(För övrigt gillar jag hur den svenska översättaren förmildrat hustrumisshandlarens "Fucking bitch".)

A touch of class

Jag såg en kille på gatan.
För att vara en flanör tjugoårsåldern så var han mycket uppklädd, men knappast välklädd. Den skillnaden var något han själv inte hade uppmärksammat. Det var tydligt att han var för upptagen med att leka vuxen för att vara vuxen.

Han såg oerhört nöjd ut med att strosa runt i Battistini kostym. Han var så nöjd med tilltaget att bära denna kostym att han sett det som en god idé att accentuera sin överklädda persona med en röd näsduk i bröstfickan. A touch of class när det är Pierce Brosnan som gör det. När det är en krokryggad kille i värnpliktsålder som har på sig pappas fladdriga säljarkostym så accentuerar den röda näsduken något helt annat. Speciellt när det egentligen inte är en röd näsduk utan en av mammas sedan julen överblivna papperservetter.

Gyllene Tider

Trots att klockan bara är 04:50 när jag vaknar så är det drygt halvtimma för sent i den okristliga vardag jag just nu lever i. Stämningen i den tomma lägenheten är minst sagt avslagen då jag idag har anledning att vara speciellt återhållsam med glädjeropen. Jag kommer inte hinna äta någon frukost innan jag på cykel måste gå i duell mot blåsten. En rival som i denna stad har en atlants försprång gentemot en sömntung morgonlekamen som min egen. Istället för att äta frukost tillåter jag mig själv att frysande sätta mig framför datorn och läsa nyheter i några minuter.

På aftonbladet.se har redaktören har valt att lägga in den här bilden som rubrik för deras förstanyhet.

Anblicken av folkhemhjältens regelrätta tantfrisyr slår mig i ansiktet som en sträng far. Rappt, hårt och smärtsamt. När jag något sånär återfått begreppen kan jag se tant Gessles fåniga poserande i konferansmiljö. Jag finner det så anstötligt att det känns som om min själ får ett missfall.

Den som bestämmer har gjort det tydligt att det kommer att bli en mödosam dag.
Jag slår inte ihop händerna och jag tittar inte upp mot den rengtunga skyn och jag säger inte:

- Touché!

Men jag har god lust.

Dubbelironi

För ett tag sedan skrev någon om någonting om dubbelironi i kommentarfältet under ett av mina inlägg. Jag måste medge att jag har fått slita något med det uttrycket. Jag har svårt att riktigt föreställa mig vad det egentligen är. Än en gång så blänkte min dumhet igenom. Dumfisken var framme och slog vid vattenytan. Jag kunde bara få dubbelironi till att bli motsatt ironi, alltså inte ironi utan allvar. Jag är nu emellertid rätt säker på vad dubbelironi är.

Jag såg nämligen på tv en reklam för en skiva med bara ”charter-hits” som de hade valt att kalla det för. Som jag förstod inslaget innehöll skivan den där helfestliga låten från ”Sällskapsresan” och andra melodier av likartad dignitet.

Jag tänkte att genast att de där kan väl ingen vara allvarlig med. Det måste vara en så kallad ”ironiskiva” som hemska människor lyssnar på i ruffen på i en vid Marstrands kaj förtöjd båt. Självcentrerade, rädda och lättpåverkbara människor i tjockrandiga tröjor som häller dyr alkoholhaltig dryck över tomma flickors behag. Figurer som låter ettorna och nollorna på denna "ironiskiva" omvandlas till toner som ljuder över fjärden där de blandas med tonerna av nästa spår på samma skiva, från nästa båt vid nästa brygga.

Att dessa människor köper och lyssnar på dessa skivor, att de genom detta tror att de är ironiska. Det finner jag smått ironiskt.
Det är så kallad dubbelironi.

- Dubbelironi är lätt som plätt!

Mannen på tv sa just:

"Att tangera Björn Borgs fem raka Wimbledonsegrar är en enastående prestation."

Är det verkligen det?
Att tangera, är det enastående?

Eftersänd post

Jag sitter för mig själv, snurrar på en stol och hummar. Jag måttar med armarna. Jag håller upp händerna på samma vis som en fiskare gör när han talar om sin fångst. Jag provar olika längder, både kort, som en abborre ungefär, och sedan så brett som möjligt, som en haj. Efter drygt en halv minuts provande bestämmer jag mig. Jag stannar med händerna lite vidare än axelbrett. Som en gädda.

- Ja, det här blir lagom. Så här dumma i huvudet är de.
Tänker jag för mig själv.

Jag syftar på posten.
Jag har beställt adressändring i tre månader och jag har genom en kompis fått reda på att en vecka efter att ändringen har trätt i kraft så har fakturan för adressändringen inkommit till adressen jag flyttat posten ifrån. Förfallodatumet är en månad senare.

När jag tänker på hur förståndssvaga rutinerna på en av landets största inrättningar så bubblar det fram ett litet skratt från insidan.

I två sekunder är jag sorglös och odödlig. Jag tänker inte på något, jag bara skrattar. Jag älskar det.

Jag fortsätter att humma och snurra på stolen i hopp om att nästa tanke skall vara lika lyckobringande.

Det var den. Jag tänker på att postens chef är dum. Dum som en gädda. Framför mig ser jag en bilden av en gädda med någon form av postkeps och en postväska. Hans blick är dum och oförstående, precis som gäddors blick ofta är. Han rycker på sina gäddaxlar och säger:

-Vadå? Jag fattar inte! Sedan blåser han i sitt posthorn och simmar iväg för att sortera brev.

Detta roar mig ofantligt i några sekunder. Sedan kommer jag att tänka på att jag har ett barns tankar i en någorlunda vuxen mans kropp. Detta gör mig lite nedstämd, så jag slutar genast med att humma och snurra på stolen.

Sverigeskolan del 3 - Kvinnliga bilister

Det hade varit en lång arbetsdag men det var ändå ett par timmar tills vi slutade. Det hade regnat precis hela dagen och både mitt och min kamrats humör hade påverkats negativt av det.

Just när vi skall köra ut i en korsning med vår lilla lastbil så kommer det en ful liten Opel med immiga rutor vårdslöst farandes i korsningen. Chauffören av den bångstyriga bilen tvingas tvärnita för att inte köra in i en refug.

- Oj! Utbrister både jag och Mohammed.

Genom de immiga rutorna kan vi se att chauffören är en medelålders kvinna, abundant sminkad, nästan som en glädjeflicka.

Den tvära inbromsningen hade lett till att kvinnan med färgglatt ansikte, men ledsna ögon fått motorstopp. När hon fått igång bilen igen var hon tvungen att backa en liten bit. Sedan far hon iväg lika snabbt och vårdslöst igen.

Av någon anledning får jag för mig att spela min goda, och nysvenska vän ett spratt.
Jag säger:

- Här i Sverige, när det inte är en man som kör, då brukar vi kalla det för "obemannad bil".
- Obemanna?
- Ja, det kan du säga till läraren på trafikskolan att du inte behöver lära dig. För det kan du redan nu, när en bil är obemannad.

- Obemannad bil, ok!

Jag kör ut i korsningen och fnittrar lite för mig själv när jag tänker på hur pinsamt och tokigt det kommer att bli när min kamrat, i en skarp situation, kommer att leverera det profana gubb-skämtet som ett legitimt uttryck, som fakta. Mohammed vänder huvudet mot mig, ler och säger stolt:

- Obemannad bil!
- Bra! Säger jag, gör tummen upp och ler tillbaka.

Jag skrattar nästan och Mohammed smittas av mitt skratt och hänger på av bara farten.
Ingen tänker längre på regnet som smattrar mot rutan.

Sverigeskolan del 2 - Hos bilprovningen

- Vet du vart vi ska nu Mohammed?
- Öh...
- Vi ska åka och besikta bilen. Vet du vad det är för något? Gör ni så i Liberia?
- Va?
- Jo, i Sverige måste man åka till en speciell verkstad en gång om året för att låta bilen inspekteras. De kollar så att bromsar och så funkar. De måste vara säkert vet du. Annars kanske någon kör runt med dåliga bromsar och kör rätt in i ett sådant där jordgubbsstånd därborta. Så kan man inte ha det förstår du.
- Jordgubba?
- Precis. Många svenskar tycker att det är ganska ångestladdat att åka hit till bilprovningen. Angoisse som ni säger på franska.
- Angoisse?
- Ja, men det behöver inte vi ha för det här är inte vår bil, så även om det är något fel på den blir det inte dyrt för oss. Men när man är här själv, med sin egen bil upplever man den där tjugoåriga mekanikern lika myndig som Kungen själv.
- Kungen?
- Ja, för man är rädd för dyra reparationer. Det är nästan det värsta vi vet här i Sverige, oväntade utgifter. Vi grejar inte sånt vet du, vi vill gärna veta om allt i förväg.
- Besiktning ok!
- Det är bra Mohammed.
- Ok, tack.

Sverigeskolan

Min arbetskamrat just nu heter Mohammed och kommer från Liberia.
Han är mycket snäll och trevlig. Eftersom han bara har varit i Sverige i 3 år har han ännu inte hunnit få så goda kunskaper inom områdena svenskt språk och kulturliv . Eftersom jag har stora kunskaper inom just de här två ämnena delar jag under våra stunder ihop frikostigt med mig utav utvalda delar från kunskapsbanken.

Jag har tagit mitt ansvar och startat en "Sverigeskola" för att min elevs anpassning till det nya märkliga landet i norr skall gå så snabbt och lätt som möjligt. Jag kan bara tänka mig hur förvirrad jag hade vart om jag helt plötsligt hade befunnit mig i Liberia utan att kunna kommunicera mer än de enklaste behoven. Då hade jag blivit väldigt tacksam över en liten "Liberiaskola" där fått lära mig lite varje dag. Om hur man talar och lever i det okända landet.

Så här kan det låta när lektion pågår i Sverigeskolan.

- Mohammed, vet du vad det här är?
- Knif!
- Nej Mohammed, det här är en Mora-kniv.
- Moraknif?
- Ja, knivar som ser ut så här kommer från Mora. Vet du var Mora ligger?
- Mora?
- Ja det ligger i Dalarna. Där är det kallt i Mora.
- Ok, kallt.
- Vad hette det här nu Mohammed?
- Moraknif!
- Bra! Sånt är bra att veta vet du...


Imorgon får ni bl.a. höra om hur det lät när vi var och besiktade bilen.

Dessutom blir det ponny-utdelning!

Inköpschefen på Netto

Det känns som att inköpschefen på Netto går på LSD.

Som att han sitter inne på ett stökigt, trångt litet kontor med vilt spretande hår, galet gapandes i fem olika telefonlurar samtidigt.

Det är som att han från huvudkontoret i Bremen fått en viss mängd pengar att handla in varor men inga andra direktiv överhuvudtaget.

- Här är 20 miljoner, kör! Sa de till honom en dag.

Och han tar sin uppgift på största allvar. Det gör han, inköpschefen.
Han sitter där med svettfläckar på skjortan och en halväten knackwürst på skrivbordet. Han skrattar och gråter om vartannat med han gastar och gormar i sina olika lurar:

-Den köper jag! Ja, kasslern ja. Rumänien? Kort utgångsdatum? Det går bra. Precis, 16 pallar.

-Vad sa du? Golf-set? Ja strålande! Ge mig tjugo stycken. Hur har du det med poleringsmaskiner? Inte det? Trädgårdstomtar då?

-Mjölk? Nej för fan det körde vi förra månaden! Klockor, vi måste ha klockor!

http://www.kellys.nu/

En genuin göteborgare.
Hör ni det?
På onsdag ska jag få min egen spårvagn också.