Han satt på tunnelbanan och tittade håglöst ut genom rutan som träffades av några ensamma regndroppar. Från baksidan av gratistidningen som mannen mittemot satt och läste kunde han se att man förväntat sig 21 grader och sol idag. Ännu en gång frågade sig själv vad det är för vits med väderleksrapporter.
Han hade aldrig förstått vad väderleksrapporter tjänar för syfte, så till vida man inte är sjökapten.
– De flesta äldre människor är inte sjökaptener... Tänkte han.
Men kanske drömmer alla seniorer om att de ägnat sitt liv åt sjön och kapteneri. För gamla personer följer väderprognoserna varje dag. De äter också sjömansbiff och dricker linjeakvavit, flera typiska kaptensbeteenden med andra ord. Det hade han uppmärksammat och gjort en mental anteckning om under sina nitton levnadsår.
Tåget var bara vid Hornstull och han hade en bra bit kvar att åka, så han fortsatte resonera medan han kände hur ovant kostymen satt.
- Om det skall regna i en vecka vill jag knappast veta det i förväg, om det skall bli soligt i en vecka vill jag bli positivt överraskad varje morgon. Tänkte han.
- Det spelar ingen roll om man vet om det innan, vädret blir ändå detsamma. Fortsatte han.
Storm imorgon? Jaha, ett jobb som tandläkare, eller vad som helst modernt, tillåter inte att man stannar hemma för det. Ändå finns det tandläkare och programutvecklare och sådant som följer väderleksrapporten varje dag. Det var han säker på.
Vid Liljeholmen klev mannen med gratistidningen av och en elegant kvinna tog sittplatsen som blev ledig. Tunnelbanevagnen var full och det hade börjat bildas lite imma på rutorna.
Hans fortsatte sitt grubblande. Han tänkte på att det verkligen nästan bara är sjökaptenerna som har en stanna-hemma-vid-storm-klausul i kontraktet, och de är dessutom inte ens glada över den. De älskar ju havets våg. Det är det kaptener gör, det har han hört i visor och sett på tv. På Discovery fiskar de krabbor trots att det svarta ishavet skjuter istappar på dem. De älskar att trotsa naturens försök att kräkas dem tillbaka på land eller suga ner dem i djupet.
Det var det han funderade på när det grönblåa väggarna från Aspuddens tunnelbanestation fladdrade förbi.
Det är som att de inte vill inte acceptera den hand de blivit delade och att de ger sig ut i stormar bara för att. De vill inte ens fiska, bara trotsa, de vill bara ge all jävlighet på käften. Oftast går det bra, Kaptenen rider ut en ishavsstorm och kommer hem lagom till att det mojnat med några alibikrabbor i lasten. Ibland vinner emellertid naturen och någon skäggig, motsträvig och arg stackare blir svald av det kalla vidriga vattnet. Då blir han ihågkommen som en riktig sjöbjörn. Det är det finaste kaptener kan tänka sig.
- Sjöbjörn, vilket konstigt uttryck egentligen.
Tänkte han när tåget lämnade Axelsberg och fortsatte bort ifrån skolan han lämnat för sista gången.
Kvinnan som satt sig mittemot honom skulle av i Mälarhöjden. Han makade på sig och det kom en väldoftande blommig pust från buketten som hängde i ett blågult band runt halsen.
Nu var det bara fyra stationer kvar, men han var lika långt hemifrån som någonsin.
Han fortsatte att grubbla.
De få gångerna han tittat på en väderprognos hade meteorologerna nästan aldrig haft rätt. Han brydde sig inte direkt eftersom han ju tyckte att hela företeelsen med prognoser var onödig. Det som gjorde honom lite förbannad var att meteorologerna har mage att säga exakt på graden hur många grader det skall bli. 19 grader, inte 20. Det är ganska kaxigt att försöka med det varje dag. Inte minst när man dagen innan missat på om det skulle bli sol eller regn. Han tyckte att det kändes som att meteorologerna tar sin uppgift på för stort allvar eller på alldeles för lite allvar. På lek. Väderlek.
Han fantiserade ihop ett scenario där meteorologerna kör väderleken. De trillar in på kontoret lite bakfulla vid lunchtid. De sätter sig och gissar vid en stor whiteboardtavla och lägger pengar i en burk. Den som gissar rätt får burken. Har ingen rätt går insatsen vidare som en jackpot i nästa omgång. Den som gissade sämst får presentera vädret i tv, medan de andra står bakom kameran och fnissar.
Han var tvungen att skratta till lite åt sin fantasibild.
Men det var ingen på tåget som hörde det, för just som han skrattade prasslade det till i högtalarsystemet och lokföraren gapade vant:
- Vårberg!
Han var framme.
2 kommentarer:
Vissa vill kunna planera och lägga fram kläderna de ska ha på sig nästa dag redan kvällen innan. Då är det bra med väderleksprognoser.
Är du besatt av väder? 25% av dina inlägg handlar trots allt om väder. Du hade nog gjort dig bra i rutan som metrolog. Kanske tom som Polmans påläggskalv?!
/pale
Skicka en kommentar