Trygghet

Vi satte oss på en uteservering, Emma och jag. Det fanns inte kvar någon ledig plats i solen. Istället erbjöds det plats i skuggan bredvid en man som satt och avnjöt sin öl i ensamhet. Det syntes att han verkligen kunde njuta, trots att han, i alla fall just nu, var ensam. Han var inte ensam på det sättet så att man tyckte synd om honom. Han var ensam på det sättet man avundas. Han såg stilfull och belevad ut, utan att göra sig till. Han var trygg.

- Jag vill också sitta själv och dricka klass tre öl på det där förstaklassiga viset.
Ville jag säga till honom medan vi krånglade oss över staketet runt uteserveringen.
Jag nöjde mig istället med att höra efter vad han trodde om solchanserna på de platser vi var i begrepp med att sätta oss på.

Den långa gentlemannen försäkrade oss om att vi skulle nås av solen inom tjugo minuter, och med tanke på hans trygga och erfarna uppsyn fanns det ingen anledning för oss att tvivla, även om jag tyckte att tjugo minuter lät en aning optimistiskt när jag med blicken måttade de skymmande hustaken.

Mannen och vi blev ett gemensamt sällskap och vi fortsatte att småprata utan att för den sakens skull kallprata. Det taltes bl.a. om hans cykel och hans portfölj.

Han berättade att han inte skulle sälja sin cykel för hundratusen kronor. Jag deklarerade att jag förstod honom och att jag misstänkte att han hade en liknande relation till sin portfölj. Mannen verkade imponerad av min analys och bekräftade den efter att först se aning förvånad ut, och sedan leendes skaka lite på huvudet.

- Ja, hur kunde du se det? Frågade han.

Jag minns inte vad jag svarade och jag minns inte riktigt hur jag hade sett det, men det var i alla fall rätt tydligt. Att den slitna portföljen betydde mer för honom än vad dyrt och fint man än skulle kunna lägga i den, det syntes.

Efter tjugo minuter kom naturligtvis den av mannen utlovade solen och på ett lika naturligt vis fortsatte vi att beta av samtalsämnen.
Det taltes om mördarsniglar, lårbenshalsar och rektala examinationer. Bara sådär.
Inget kallprat som sagt, småprat.

Vi satt där och samtyckte om saker och ting i ett par timmar tills solen försvann bakom ett nytt hustak. Då cyklade han hastigt och lustigt hem, getlemannen.
Det såg lite vingligt ut på hans renrasiga racercykel då han försvann runt knuten, men det gick nog bra. Han hade ju i vilket fall som helst en portfölj inhållandes några dokument, en regnjacka och en jävla massa trygghet med sig. Det hade han öppnat upp och visat.