Det märks att det är Tour de France tider

Sista biten på vägen till mitt jobb består av en 1,5 km lång raksträcka.
På morgonen kryllar det av kaniner, och vidriga måsar på cykelvägen, och på vägen hem är det alltid styv motvind. Med alltid så menar jag verkligen alltid. Det är tydligen så det skall vara där. Man skulle kunna ställa en meteorolog där klockan två på vilken eftermiddag som helst, och han hade tittat sig om, lyft upp en hand i vädret, och efter några sekunder kunnat ställa en prognos som sträcker sig till nästa istid.

- Motvind. Hade han sagt.
- Styv. Hade han lagt till efter några sekunder.

Jag har nyligen skaffat mig en cykel. En båge, ett bockstyre, en jonne. Kalla det vad ni vill, men en tjackis-räser är vad det är. Riktigt fin är den. Under den korta tid jag haft den i min ägo har den, hos kända och okända, framkallat mycket avund, vilket som ni alla redan vet är huvudingrediensen till egen lycka.

Däcken är tunna som lakritssnören, och mellan fälgen och det smala svarta gummit, som jag f.ö. inhandlat på Netto, ligger luften packad med åtta atmosfärers tryck. Märket är Peugot och färgen är vad man vid tillverkningstillfället 1978 förmodligen benämnde som "Speed Turquoise". Ramen pryds med en oansenlig mängd rost och tre fart-stripes i rött, orange och gult. Summan av det hela är i alla fall att det går fort. Riktigt jävla hjälmfort.

När jag gled ut från parkeringen möttes mitt ansikte av ovanligt starka vindar.

- Det blir nedrigt att cykla hem idag, ingen rekordtid direkt. Hann jag tänka.

Sedan såg jag något jag hoppats på varje eftermiddag sedan jag haft min stolta räser. En cyklist, ingen jävla tant med specerier hängandes i påsar på styret, en riktig cyklist, ute endast i ärendet att cykla.

- Fucking ey! Väste jag för mig själv och satte efter.

Han höll god fart och blåste förbi mig när jag korsade vägen för att komma in på cykelbanan. Innan jag kommit igång med att trampa efter speedkulan hade han en lucka på drygt 60 meter.
Han var drygt trettio år, väldigt lång men såg inte anmärkningsvärt tränad ut. Han cyklade på en upphottad klassisk orange Crescent - Verdensmester cykel.

- Ganska snygg, ganska bra, men ingen match mot en turkos tjackis-räser. Tänkte jag och påbörjade jakten.

Jag tryckte och drog i mina växelspakar för att hitta den optimala utväxlingen. Det gick åt helvete, men jag hade inte tid för finlir. Män på Verdensmester cyklar väntar inte på någon. Jag fick stampa på i motvinden på tyngsta växeln. Jag slet i styret och svor på italienska, försökte tänka på vad Marco Pantani lär ha muttrat för sig själv när han pulveriserade alla äckliga fransmän i alperna 1998.

- Vai, cazzo, merda, andiamo! Fick bli mitt mantra som jag skrek med hårt sammanbitna tänder, tills jag kom upp i varv.

Det gjorde jag verkligen också. Efter hundra meter höll jag ett fruktansvärt tempo. Men i mitt sinne fanns allt utom fruktan. Det danska EPO-loket framför mig skulle köras om och förnedras. Med ett triumferande kroppspråk tog jag igen meter efter meter på min rival, jag var säker på min sak.

Efter 300 meter har jag 10 meter upp till motionären som i mitt huvud vid det här laget heter "Dansken".
Än var det långt kvar, 1200 meter närmare bestämt och jag börjar tänka på hur kraftig motvinden är igen.

- Helvete, om jag attackerar nu så kommer pölsemannen här garanterat nappa och ta upp jakten. Då blir det ett jävla pressande i motvind. Reflekterade jag.

- Fan, man skulle lägga sig på rulle! Bara ligga där och gnugga ett tag. Fortsatte min inre diskussion.

- Men det går ju inte, det kan jag fan inte med. Kan jag det? Vafan, ska jag bara cykla ikapp honom och skrika "Lagtempo!" kanske, det tjänar ju han också på. Nej, fan någon värdighet har jag väl. Har jag det förresten? Nu ligger jag bara 3-4 meter ifrån honom,. Jag upplever inga aerodynamiska benefits alls. Jag måste ju ligga limmad på hans danska haribo-bakdäck för att det skall bli någon effekt. Det går ju inte, jag är ju så nära att jag kan höra honom andas nästan, där går det en viss integritetsgräns. Tänkte jag fram tills det bara återstod 1000 meter fram till det virtuella målet i slutet av raksträckan.

Då kommer en vindpust så stark att den lyfter upp min motståndares tröja som inte följer klassiskt cykelmode i och med det att den inte är hudnära. När tyget för ett kort ögonblick fladdrar till på samma vis som Marylin Monroes kjol en gång gjorde, hinner jag skymta midjan på ledaren i loppet.

- Han är ju för i helvete fet! Säger jag nästan för mig själv.
- Ligger jag här och är rädd för en fet dansk, bara för att det står verdenmester på hans cykel och det brisar lite?

- Nej för fan, jag är ju Pantani il pirata, det här är ju bara en dansk som är lite för glad i karry ketchup och remoulade. Nu ska han ner! Säger jag för mig själv och fokuserar i några sekunder.

Sedan bär det av. Jag ligger kvar på tyngsta växeln, det är för krångligt att växla med spakarna nere på ramen. Jag ställer mig upp och tar i några kraftag. Sadeln slår på insidan av låren precis som på tv när Roberto Vacchi höjer rösten. Jag accelererar hastigt. Precis innan jag kommer ur min rivals döda vinkel sätter jag mig naturligtvis ned. Så att det skall se ut som att jag knappt tar i. Min hastighet är bra mycket högre än hans och jag formligen blåser förbi honom. Det går fort, hjälmfort, men jag hinner skymta en förvånad dansk min innan jag helt plötsligt ligger 15meter före deltagaren som fram tills nu varit omedveten om att han varit med i loppet.

Han hade inte märkt någonting förrän nu. Den franska mekaniken på min 29åriga Peugot är såpass ljudlös att han inte märkt att jag legat strax bakom honom i 200 meter.

Farten jag håller är långtifrån någon cruising hastighet, men jag tänker att det är bäst att hålla den ett tag till så att han där bakom inte får för sig att svara på attacken.

- Det blåser ju så innåthelvete, rena väggen. Tänker jag när jag pressar så mycket jag kan, utan att blotta för min rival att jag faktiskt sliter som ett djur.

Efter ytterligare 15 sekunders hårdkörning i den obarmhärtiga motvinden växlar jag ner till den lilla klingan för att hitta ett bra cruising tempo som jag kan köra medan jag defilerar i mål.

Jag vänder mig om för att se en förnedrad dansk 40-50 meter bort.
När jag vrider huvudet så får jag en chock.
Knappt två meter från mitt eget frustande ansikte ser jag ett ansträngt, men samlat rödbrusigt dansk-ansikte.

Jag blir så jävla ställd så att jag vinglar till.
Han har svarat på attacken! Hur visste han ens att det var tävling? Han ligger där, tyst, i baksuget, på lätta växlar, bara trampar med.
Hur i helvete lyckades han svara på den attacken, och hur i helvete kan han med att lägga sig på rulle?

Jag kör på ett litet tag innan jag kan med att kika bakåt igen.
Visst! Han ligger kvar där, 5cm ifrån mitt bakdäck.

Situationen är så bisarr att jag skrattar till högt för mig själv. Skrattandet och motvinden gör det både pinsamt och jobbigt att ligga och pressa på som vindskydd. Jag försöker växla ner till en lättare växel, men det är fortfarande tungt. Jag känner hur den gula ledartröjan glider mig ur händerna. I några sekunder funderar jag på högsta allvar att vinka upp honom, för att hjälpa till med dragarbetet, precis som de gör på Eurosport. Jag undrar hur han skulle reagera.

- Skulle han ens förstå vad mitt tecken betydde? Kommer han att förstå, men vägra hjälpa till i dragarbetet? Kommer han nappa direkt och lägga sig och dra några sista hundra meter innan det är dags för spurten? Knappast.

Det är vad jag tänker fram tills det är 200 meter kvar till målgång. Jag tänker på det på högsta allvar i några sekunder, sedan skrattar jag högt åt min barnsliga tanke. Tittar tillbaka, ser hur sammanbiten han är, tänker samma absurda tanke igen i några sekunder, och börjar skratta högt igen åt min barnslighet.

Helt plösligt hör hur det rasslar till i hans växel.
Jag hör ett frustande. Jag kikar bak.

-Kroknar han? Hoppas jag.

Men det gör han inte. Dansken sitter ner och axar på vansinnigt tunga växlar, precis som Jan Ulrich.

Först försöker jag svara på det danska angreppet på min manlighet, men jag har inget kvar att ge. Vinden och skrattandet har tagit ut sin rätt. Helt plötsligt är han jämsides med mig. Jag ser hans ansträngda danska rödbrusighet från nära håll. Jag ser hans målmedvetenhet. Det är samma målmedvetenhet jag hade när jag en gång påbörjade det lopp jag nu håller på att förlora.

Jag klarar inte mer. Jag börjar gapskratta och tappar kontrollen på cykeln. Fötterna glider av tramporna och skrattande styr jag vingligt ut i grässlänten vid sidan om. Jag skrattar för mycket för att bromsa. Jag låter istället farten bara tyna ut. När jag stannat nästan helt låter jag mig själv välta med min turkosa Peugot mellan benen. Jag ligger och skrattar för mig själv i en minut och tittar upp i himlen. Där är de där vidriga måsarna som brukar vara i vägen på morgonen. De skrattar åt mig. Det gör jag med.


Tjackis-räser - Inte snabb nog.