Dubbelironi

För ett tag sedan skrev någon om någonting om dubbelironi i kommentarfältet under ett av mina inlägg. Jag måste medge att jag har fått slita något med det uttrycket. Jag har svårt att riktigt föreställa mig vad det egentligen är. Än en gång så blänkte min dumhet igenom. Dumfisken var framme och slog vid vattenytan. Jag kunde bara få dubbelironi till att bli motsatt ironi, alltså inte ironi utan allvar. Jag är nu emellertid rätt säker på vad dubbelironi är.

Jag såg nämligen på tv en reklam för en skiva med bara ”charter-hits” som de hade valt att kalla det för. Som jag förstod inslaget innehöll skivan den där helfestliga låten från ”Sällskapsresan” och andra melodier av likartad dignitet.

Jag tänkte att genast att de där kan väl ingen vara allvarlig med. Det måste vara en så kallad ”ironiskiva” som hemska människor lyssnar på i ruffen på i en vid Marstrands kaj förtöjd båt. Självcentrerade, rädda och lättpåverkbara människor i tjockrandiga tröjor som häller dyr alkoholhaltig dryck över tomma flickors behag. Figurer som låter ettorna och nollorna på denna "ironiskiva" omvandlas till toner som ljuder över fjärden där de blandas med tonerna av nästa spår på samma skiva, från nästa båt vid nästa brygga.

Att dessa människor köper och lyssnar på dessa skivor, att de genom detta tror att de är ironiska. Det finner jag smått ironiskt.
Det är så kallad dubbelironi.

- Dubbelironi är lätt som plätt!