Jag var på väg hem från ett ärende vid Zinkens damm och klev på tunnelbanan. Det var fullt så jag skyndade mig när jag såg en sista ledig sittplats. När jag satt mig ner, märkte jag att killen som sitter mittemot mig precis har tagit studenten. Jag blir lite ställd. Åka tunnelbana hem från studenten? Tragiken hugger till i magen. Jag känner att jag stirrar på studenten och tar upp en gratistidning för att hålla framför ansiktet så att det inte skall synas.
Jag tar några andetag som är lite djupare än vanligt innan jag sneglar på honom över tidningen.
- Jo, han har ju mössa och blommor och hela skiten runt halsen ju. Fy fan vad deppigt! Tänker jag och tittar ut genom fönstret.
Jag funderar på vem som hängde blommorna runt halsen. Det borde ju ha varit någon i familjen.
Var är de nu? De kan ju inte ha en bil som de åkt hem i, då hade ju studenten varit med så klart. Men om de ändå åker tunnelbana kunde de väl ha åkt tillsammans? Jag fattar inte... Undra var han ska av? Vårberg kanske, eller Masmo, det lär ju inte vara innan Bredäng i alla fall. Spekulerar jag.
Jag blir så deprimerad av den kusliga stämningen som de ensamma studenterna sprider i vagnen så jag går av vid Liljeholmen för att fortsätta hem med nästa tåg.
3 kommentarer:
När jag tog studenten så spöregnade det, jag blev knuffad i en blomsterrabatt och blev ärrad för livet (bokstavligen) och på kvällen blev jag aggressiv och örfilade en polare.
Hade kanske hellre bara tagit tunnelbanan i min ensamhet.
Jag fattar inte grejen med att alla studenter måste göra ditt och datt enligt konventionen, för att man inte ska se ensam ut på studenten. Alla glada mammor och kemikaliedoftande blommor är bara en fasad ändå.
Jag avläser en stark nia på min bitter O'meter.
Skicka en kommentar