Twighlite, vi var ju vänner!

Jag slutar tidigare än vanligt i skolan. Jag äter först lite mat och sedan sätter jag mig framför TV:n och slår på XBoxet. Jag spelar några matcher mot datorn. Jag är classic Italy och låter datorn spela med vanliga Italien. På så sätt blir jag inte ledsen när jag släpper in mål. Jag kan inte bli ledsen när Toni gör mål.

Det går bra. Jag vinner första matchen med 3-1, Bruno Conti gör en kanonmatch, Paolo Rossi och Schillachi gör ett varsitt mål och Baresi nickar in en hörna. Conti får en 8:a i betyg av dataspelet efter matchen, bäst på plan. Jag spelar två matcher med samma lag, jag förlorar den andra matchen, men vinner den sista på övertid.

När matchen är slut tittar jag igenom vad datorn har gett spelarna för betyg, sedan går jag ut till huvudmenyn och går in på Xbox live. Jag skall spela några matcher online, mot andra människor.

Jag startar upp en match och väntar på en motståndare, efter några sekunder ansluter sig Twighlite. När vi skall välja lag flyttar jag snabbt markören till Roma. Twighlite är på väg att välja Barcelona, men hejdar sig när han ser att jag valt Roma. Han går istället in bland de engelska lagen, Tottenham Hotspurs. Laget i hans hjärta förmodar jag och blir lite glad att han precis som jag inte bara väljer det bästa laget utan det lag som han gillar bäst. Twighlite verkar vara en bra person. I alla fall en mycket bättre person än de flesta man möter när man spelar PES på internet.

Matchen drar igång och jag får en jättechans direkt efter avspark, ribba ut. Han startar igång spelet igen genom att rulla ut bollen till sina backar. Han försöker hålla bollen inom laget, spelar upp på mittfältarna och sedan tillbaka till backarna igen precis som på riktigt.

- Twighlite spelar fotboll, inte TV-spel. Tänker jag och kan se en 25-årig brittisk fotbollsälskare som sitter i sin etta framför mig. Inte en 14-årig tv-spelare. Han kanske också har slutat tidigare idag precis som jag.

Matchen fortsätter och jag spelar bra. Jag kommer runt fint på kanterna och slår inlägg, hårda låga inlägg. Bollen vill ändå inte in. Jag ändrar taktik, jag håller i bollen på mittfältet och försöker med centrala instick mot Totti. Det går bättre, och Totti tvingar Robinson till några jätteräddningar. Jag dominerar spelet totalt i det här skeendet. När det gått 35-minuter slår De Rossi en hård pass längs med marken till Totti som skarvar den vidare perfekt i steget för Giuly som kommer stormande, han är ensam med målvakten i en bra vinkel.

-Han kan inte missa. Tänker jag, men det gör han. Han skjuter så löst att målvakten kan tippa ut den till hörna. Jävla fransman. På hörnan kommer Mexes och Panucci upp för att nicka. Totti slår hörnan på den tomma ytan vid främre stolpen. Mexes kommer bakifrån som ett expresståg, bestiger sin back när han tar sats för att hoppa upp och svingar huvudet mot bollen framför det öppna målet 3 meter framför honom. Jag reser mig upp från fotöljen jag dragit fram bara 1,5meter framför tv:n. Det är en komet som lämnar Mexes panna men den går mirakulöst nog i ribban.

- Jääävla fransman! Skriker jag medan jag sätter mig ner.

Bollen studsar ut från ribban och landar utanför hans straffområde där en av hans mittfältare står. Han slår genast en throughball upp mot Berbatov.

- Helvete! Jag har ju alla backarna i anfall. Hinner jag tänka.

Det är bara Juan som är kvar vid mitt linjen för att freda mitt mål. Först försöker jag jaga ikapp Berbatov med De Rossi, men han är för långt ifrån och hinner inte.

Det är Juan mot Berbatov, man mot man. Tottibomba mot Twighlite, man mot man.

Här gäller det att tajma sin brytning annars är det kört. Jag faller och faller med Juan och väntar tills Berbatov slår bollen lite längre ifrån sig och då hugger jag till. Pang, går jag upp och stöter, rakt framifrån precis som man ska på det här spelet. Bollen stannar och Berbatov faller ihop och jag andas ut medan jag försöker styra Juan och bollen från kollisions platsen, men det går inte. Istället snubblar Juan, Berbatov reser sig upp, tar några steg mot målet och dunkar upp målen i krysset. Doni i målet är chanslös.

- Ma porca puttana! Det är fan inte möjligt gapar jag så högt som möjligt med sammanbitna tänder och tittar uppgivet i taket.

När reprisen rullar kan man välja att säga några enstaka fraser till varandra med hjälp av knapparna. Bl.a kan man säga "That was unfair!" "Thank you!" och "Nice shot!". Jag försöker vara en god förlorare och klickar fram frasen "Nice shot!"

- Jag har ju dominerat den här matchen fullständigt, skärpning nu för helvete. Muttrar jag när sparkar av.

Matchen fortsätter som innan. Jag spelar bra, ovanligt bra. Jag får chans på chans som jag inte lyckas sätta. Totti dunkar en till boll rätt i stolpen och Giuly missar returen från 4 meters håll.

- Din jävla skäggiga dvärg, hur i helvete kan ditt folk kommit till VM-final. Svär jag där jag sitter i min fotölj med desperation i ögonen.

Nästa sak som händer är en situation där jag precis skall dra iväg ett långskott med De Rossi. Precis i skottögonblicket dyker Berbatov upp igen. Den bulgariska anfallaren tacklar ner min världsmästare tar bollen och vänder upp. Sedan vettefan vad som händer, jag lyckas inte få rätt gubbe och han får gå alldeles för långt. Jag försöker bryta med David Pizarro men han är alldeles för klen och helt plötsligt är Berbatov fri med målvakten och pangar in 2-0.

Den här gången är jag bara helt tyst och stirrar på reprisen med stora ögon och öppen mun. Jag blir alldeles varm i ansiktet, T-shirten börjar strama i halsen när jag än en gång försöker vara något jag inte är och skriver: "Nice Shot!"

"Thank you!" Svarar Twighlite.

Direkt efter mitt avspel är det halvitd. Jag byter ut Giuly och sätter in Esposito.

Matchen forstätter som tidigare. Jag spelar snyggt och har en fruktansvärd press på min motståndare men lyckas inte sätta mina chanser. Totti får en frispark som han sätter i ribban. Det vill sig inte och matchen tar slut.

En ruta med statistik kommer upp.
Jag har haft 18 skott och 60% bollinnehav.
Twighlite har haft 3 skott och 40% bollinehav.
Det spelar tyvärr ingen roll för Twighlite har gjort 2 mål och jag har inte gjort några mål alls.

Nu kan jag skicka några nya fraser med mina fyra knappar. "That was unexpected." och "That was unfair"! är två av dem. I hopp om revansch använder jag inte dessa.

"That was a good game!" Säger jag.
"That was a good game!" Svarar han.
"You are very good!" Ljuger jag
"Thank you!" Svarar Twighlite
"Let's play another game!" Säger jag desperat.
"Let's play another game!" Svarar Twighlite.

Jag tänker lite på att man kan få fram rätt mycket med de få kommentarerna som man har tillgång till.

Returmötet sparkas igång. Det ser ut precis som i förra matchen. Jag pressar på hela tiden. Han försöker spela bra fotboll genom mittfältet men mina hårdföra världsmästare De Rossi och Perrotta sätter stop för nästan alla hans anfall innan bollen närmar sig mitt straffområde. Totti frispelar Mancini som skjuter tätt utanför. Sista 15 minuterna av första halvlek har jag en kaskad av chanser som jag inte lyckas få in. Det är komiskt, men inte för mig. En minut från halvtid chippar Aquilani bollen över hela hans backlinje, Totti sticker i djupet efter den studsande bollen vid straffområdets gräns. Hans målvakt störtar ut för att hinna före. De når fram ungefär samtidigt, jag lyckas på något sätt behålla kylan i tumultet och försöker med en svår chip över målvakten istället för att skjuta den rakt på honom. Att avgöra kraften i en chip är skitsvårt, speciellt på en studsande boll som den här. Totti slänger sig fram och petar bollen i en mjukbåge över den sprattlande målvakten. Det är hur snyggt som helst. Kanske ett av de snyggaste målen jag gjort. Jag skriker ut min vrede medan jag ser bollen retligt studsa in i den tomma buren.

-ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHH FfffffYYYYYYY....

Åh fy fan vad snyggt hade jag tänkt säga. Men jag sätter snart jublet i halsen i min lilla etta. Bollen studsar lite snett och träffar insidan av stolpen för att sedan rulla längs med mållinjen. En av hans backar hinner upp den och av tumultet efter blir det en hörna.

Jag känner mig tom på insidan när jag tittar på reprisen av vad som kunde varit det snyggaste målet på mycket länge.

Jag klickar fram kommentarerna och ser om något av det jag kan välja på kan spegla min sinnesstämning. "Wait a moment" och "Let's go!" känns inte aktuella.

Något måste jag dock säga till Twighlite för att förmedla denna hemska känsla våra tre halvlekar har framkallat hos mig i min ensama lägenhet. Nu är det dessutom kolsvart ute och eftersom jag började spela när det var ljust sitter jag i totalt mörker och förlorar. Det är hemskt deprimerande så jag klickar fram den kommentar som bäst beskriver mina känslor.

"Im sorry." säger jag.

Det tar två sekunder sedan har den tursamme men ändå trevliga Twighlite lyckats klicka in ett passande svar.

"Don't worry" kommer upp på skärmen.

Jag blir helt varm på insidan. Vi sitter här och är härliga motvarandra, delar med oss av känslor, med kommentarer valda av KONAMI.

I halvtid gör jag inga byten utan utnyttjar tiden till att fundera på hur fantastiskt det som just inträffade mellan oss två är.

Tottibomba och Twighlite, tvillingsjälar. Två fina människor som är snälla mot varandra. Stora i både vinst och förlust.

- Fantastiskt! Tänker jag när jag sparkar av andra halvlek.

Efter 2 minuter gör Totti mål. Jag pustar ut.
Jag skickar inte någon kommentar. Det gör inte Twighlite heller. Inte ens "Nice shot!".

Vi fortsätter att spela och helt plötsligt sitter allting. Jag gör 2-0 och 3-0. Ingen av kommentarerna jag har att välja på passar i det här läget. De låter för självgoda och den stilen kör inte jag och Twighlite med. Vi är goda vänner.

Det är fortfarande 20 minuter kvar när Totti fullbordar sitt hattrick och gör Romas 4:de mål.

När Twighlite skall göra avspark dröjer det länge. Efter 30 sekunder kommer det upp en ruta på skärmen.

"Connection lost, ending game"

Twighlite har stängt av. Han var inte lika stor i förlust som i seger.
Vi kanske inte var riktiga vänner ändå.