Matprogram

Om du vill laga något men inte är säker på hur man gör, ring någon sorgtyngd stackare med ringar under ögonen. De vet att ugnen alltid skall stå på 225 grader och det där.

För om man lider av en längre formsvacka i synapserna har man ofta lätt att grubbla och svårt att sova. Då tittar man på tv istället.

Nattetid visas det matprogram på tv. En jävla massa matprogram faktiskt. De går på flera kanaler samtidigt och flera avsnitt i rad.

Man kan undra hur de hunnit spela in så många avsnitt. Även om de spelar in två om dagen så visar de ju tre eller fyra varje natt. Hur löser de det?
Och vem äter upp all maten? Och är det någonsin någon som lagar någonting de sett i ett program? Mitt i natten?

Det är sånt man kan grubbla över när man inte kan sova.

Självkänsla

En gång såg jag en man som var så stor, så stor.
Lång var han, och tjock. Väldigt tjock.
För att dölja sin tjockhet hade han på sig en väldig jacka.
En riktigt jävla stor och varm jacka. I slutet av Juni bar han sin svarta jacka.
Han hade på sig den för att konvertera sin fetma till bredd.

Han stirrade aggressivt i ögonen på alla han mötte. Han stirrade tills man blev rädd. Tills man bekräftade honom som stor och hotfull istället för fet.
Det var så han hade löst det.

Söndagssol

Med det här i åtanke.

Folkkär

Oavsett bransch så verkar hans spritfeta ansikte tas emot med öppna armar. Att han får vistas i närheten av barn förvånar mig. Att barnen dessutom inte börjar gråta av hans sandfärgade tänder och den där förskräckliga behåringen som sitter fast på hans lösa skinn gör mig riktigt förvirrad.

Nej, barnen älskar honom, föräldrarna älskar honom, radio älskar honom, till och med Göta Lejon teatern och Astrid Lindgren verkar älska honom. Semesterfirarna på Gotland älskar hans krog och självaste fru fortuna älskar honom när han spelar poker. Hade han inte på finskt nationalmanér supit av sig foten hade garanterat Let’s Dance publiken älskat hans putslustiga upptåg.

De hade ringt sina fingrar blodiga för att få se hans sälliknande kropp plaska över golvet ännu en vecka. Skrattat tills det sprutat mjölk ur deras fräkniga näsborrar hade de gjort. Mjölken skulle landat i familjernas MYSINGE hörnsoffor, men det skulle inte ha gjort något. Ty vad är en fläck på soffkudden mot några stunder av tidlöshet, sorglöshet, äkta glädje?

För att denna artikel inte skulle inehålla några felaktigheter var jag tvungen att göra några sökningar på Internet. Där fan bl.a. en liten faktaruta innehållandes detta:

Marko Lehtosalo - Markoolio:
Ålder: 32.
Bor: Ingarö.
Civilstånd: Ogift. Delad vårdnad om hundarna Hugo och Nisse med ex-flickvännen Jenny "Velvet" Pettersson.

. . . . .

Ställ dig gärna och stirra på de fem prickarna här ovanför i några sekunder.
Låt sedan blicken vandra upp till det kursiverade och läs det högt för dig själv.

- Velvet.

Ganska classy eller hur?

Prova att säga det på olika sätt. Prova att använda namnet i olika vardagssituationer.

- Du har kommit till Marko och Velvets telefonsvarare. Vi kan inte svara just...

- Veeeelvet! Har du sett min kortärmade skjorta, den rutiga, den som är så tokig?

- Perkele Velvet-baby, när du gör sådär blir jag så jävla kåt. Kom hit!

- Men för helvete Velvet! Gick du inte ut med Hugo i morse? Han har ju för fan pissat i zebra-soffan!

Håll öronen öppna för Markoolios senaste sommarhit - Ingen sommar utan reggae.

Preach it Marko, preach it!

PS.
Bästa påhittade velvet-mening i kommentarsfältet har en god chans att få ponny nästa vecka.

Tomhet

Man hade kunnat höra en mus som kissade på bomull.
Tyvärr var det ingen mus som gjorde det just när jag passerade.
- Synd. Tänkte jag. Det hade vart kul att höra hur det låter.

Dumhet.
Ja, om någon är dumheten den dygd att avundas. Att alltid vara dum, att inte inse, att inte förstå hälften av vad som försegår är en förnäm lyx i mitt tycke. På ett sätt kan dumhetens sorglösa omedvetenhet liknas vid att vara konstant full. Tyvärr är det inte på detta vis min egen dumhet manifesterar sig.

Nej, min dumhet kan närmast beskrivas som en fisk som slår vid vattenytan. För ett kort ögonblick blänker den till, ställer till med en jävla oreda, för att snabbt återvända ner i det osynliga djupet.

Som igår, när jag i några sekunder undrade varför man inte gjorde rullstolar med pedaler. Varför man som rullstolsbunden inte trampade sig fram istället för att veva sig fram.

- Det hade ju gått så mycket snabbare, så mycket lättare. Resonerade jag under mitt korta klimax av omedvetenhet.

Vad var det jag sa...

Jag vill påminna om mitt inlägg för några veckor sedan.
Titta sedan på det här som är bara några dagar gammalt.

Låt er några sekunder hänföras av min övernaturliga förmåga, för att sedan låta ögonen glida upp och notera att fågelinfluensa på tyska heter geflügelpest.

Smaka på det ordet. Det är är inte så illa. Geflügelpest.
Tyvärr är det också det som vi alla kommer att dö av.

Han är i zonen

Jag cyklar runt och slår dank. Jag har ingenstans jag behöver vara eller skynda mig till. Cykelvägen jag glider fram på korsas av en väg som är oerhört lite trafikerad Trots att denna väg är så dåligt trafikerad har gatukontoret valt att sätta upp ett trafikljus för oss cykeltrafikanter. Just som jag anländer slår detta om till rött. Detta påverkar inte mig det minsta. För jag ser att det inte finns en bil så långt ögat kan nå. Därför glider jag i sakta gemak över den korsande vägen, trots att det är rött ljus och trots att jag inte har någon som helst brådska. Jag är helt obekymrad, inte ens rädd för polisen.

Mannen framför mig har emellertid en helt annan livsåskådning.
Han är runt trettiofem och bär cykelhjälm ovanpå sin ljusbruna keps. Han kör med bockstyre och håller en portfölj i handen samtidigt som han har en fjällräven kånken ryggsäck på ryggen. Hela hans uppenbarelse är eklektisk och han ser ut att vara på väg någonstans. Mycket mer än vad jag är på väg någonstans.

Han ligger lite framför mig när trafikljuset slår om till rött. Han saktar lugnt in och ställer sig och väntar. Det är inte en bil i närheten men han ställer sig och väntar. Helt obekymrad är han också, trots att han var på väg någonstans. Han verkar inte ens bli irriterad, han är hur stabil som helst. Han är i zonen.

Jag förstår inte hur han bär sig åt för att vara så där stabil. Hela grejen gör mig nyfiken. När jag sakta glider förbi honom försöker jag få honom ur balans. Jag försöker se lite retfull ut när jag passerar honom och kör ut i vägen. Väl på vägen tar jag onödigt långt tid på mig, för att verkligen understryka hur lugnt det hade vart för honom att trotsa det röda ljuset. Han som hade bråttom och allt.

- Kolla vad du kunde gjort, nu ångrar du väl att du stannade, förlorade massa tid?
Skriker mitt kroppspråk medan jag måste anstränga mig för att hålla balansen för att jag kör så sakta.

När jag nått andra sidan vägen vänder jag mig om med förväntningen att få se en ångerfull, bitter eller åtminstone lite sammanbiten min. Han måste ju vara irriterad på något sätt.

Det är han inte. Han ser förbannat stabil ut, obekymrad Det hade jag aldrig kunnat vara. Speciellt inte om någon liten retsticka försökt provocera mig genom att cykla förbi mig lite kaxigt. För mannen med hjälmen på kepsen är det inga problem. Han är i zonen. Det är inte jag.

Nästan irriterad vänder jag blicken framåt och fortsätter glida. Jag hör att det slår över till grönt bakom mig.
-Helvete också! Tänker jag när han cyklar förbi mig med en väldig fart.
-Undra om jag också kommer att hamna i zonen någon gång...

Förra året firade jag midsommar på något hippieställe på landet. Det fanns inte varken ström eller mobiltäckning och vi sov i tält. Det stod säker trettio tält där på ute på fältet. Man fick bara dricka vatten ur kranen i stora huset när man var riktigt törstigt annars tog det slut. Det rötnaste var att det var kaptialist-hippies. Det var knytkalas, men man var tvungen att både lämna in någon maträtt, och sedan köpa en biljett för 100kronor för att få äta av den. Något annat ville man ju inte ha. Det var bara groddar och majs för hela slanten.

När det var dags för ringdans så gick alla ner och ställde sig runt maj-fittan. Ja, eftersom majstång var för sexistiskt hade de rest en maj-fitta. En riktigt jävla stor osexistisk maj-fitta. Den dansade vi runt tills armsvetten låg som en dimma i luften. Och så sjöng vi prästinnans lilla kråka skulle ut och åka. Sedan skulle alla, som en symbol för pånyttfödelse, springa genom maj-symbolen, samtidigt som man gav sig själv hän och skrek ett befriande skrik. Ingen kom undan, alla var tvugna att göra det. Många av skriken lät inte helt befriade, utan snarare en aning tillbakahållna, bl.a. mitt.

Efter dansäventyret var vi några som försökte spela lite fotboll på det ojämna fältet. Maj-slidan fick agera målbur. Efter tio minuter kom det ner en hippie från huset och sa åt oss att vi inte fick göra vårt bästa, för då skulle någon kunna känna sig dålig och få problem med självkänslan. Sedan gick han upp i huset igen.

På natten frös vi i tälten och satt och räknade på hur mycket alla med körkort hade druckit och hur snart någon var nykter nog till att köra en hem till stan.

- Vem skriver du meddelande till?
- Farsan.
- Ska du bjuda han på date eller? Du har ju fan suttit och författat i tjugo minuter!
- Ja, men det är änna lite känsligt...
- Vadå då?
- Det här var rätt längesedan alltså, typ tio år sedan. Jag hade sjukt lite pengar och alla bara höll på och festa som fan. Dessutom försökte jag stajla för en tjej och grejer. Jag hade ruskigt kass cash-flow för tillfället och gjorde en jävla dum grej.
- Nej, vadå? Rånade du en bank eller?
- Nej nej. Jag tog en av min farsas tavlor och sålde den för en miljon.
- Oueh?! Är du helt bränd eller? Han lackade ur rätt bra när han kom hem från jobbet va? Märkte att tavlan var borta, och bara såg en mörkare fyrkant på tapeten där den inte blekts, smutskonturer runt där tavlan suttit...
- Nej för fan. Jag gjorde en kopia av den innan jag sålde den.
- Åhh fy fan vad smart! Det är ju helt jävla lysande. Eller så lysande det kan bli att stjäla från sina föräldrar i alla fall.
- Mmm, jag vet. Men igår, tio år senare, sitter han och kollar på auktioner på internet och ser tavlan auktioneras ut för femton miljoner i Österrike!
- Gott för dig...
- Nej, så han kontaktar auktionisten och säger att de håller på att sälja en kopia och så. De svarar att det verkligen inte är någon kopia så farsan fattar ingenting, men han är rätt upprörd.
- Det är la inte så konstigt. Han vet ju bara att han har blivit blåst, men vet inte om det är nu eller när han köpte tavlan för tjugo år sedan. Han har ju definitivt ingen aning om att det var i perioden mittimellan.
- Nej, det är det jag sitter och förklarar i sms-ett.
- Åhh fan, snyggt. Lyckas du snacka dig ur det där på 160 tecken så är du rätt skicklig alltså.

Han berättade att han var född 1933. Jag tyckte att han fortfarande såg ung ut när han rökte.
Han berättade historier från en tid då kammarna var gjorda av stål och damerna alltid hade prickiga klänningar och spetsiga bröst. Det lät fantastiskt och jag blev avundsjuk.

-Men ni hade ju inga datorer och så ju. Det måste ju varit värdelöst. Ingen mail eller någonting. Ni kunde inte ens herrsurfa? Försökte jag.
-Vi tänkte inte på det då, vi hade ju våra motorcyklar och så...

Jag har haft det lite besvärligt med skrivandet sedan jag kom till Göteborg. Det verkar helt enkelt att livet som icke ensamstående lämnar för lite tid över till reflektion. Därför efterlyser jag nu en lägenhet jag kan låna några timmar om dagen för att bida stunder av klarsynthet.

Den bör ligga i Linnéstaden eller Majorna. Ett hus i skärgården skulle eventuellt också gå bra om du kan ordna med transport till och från, och det inte är för anspråkslöst inrett. Det är bra om boningen har ett fönster där jag kan se ut över där det rör sig folk på ett sådant manér att det passar sig att fnysa och för sig själv muttra något bittert, ty det är något jag roas av.

Jag har bara varit i Göteborg i ett dygn men har redan hunnit med mycket.
Det är sjukt vad populär jag fortfarande är här, trots att jag inte längre bor i staden.

Igår var jag på Hard-Rock Cafe och drack några glas rosé med Ace of Base gänget. Alla var där utom den fula av sångerskorna. Hon var inte bjuden. Jonas, eller "Joker" som han kallas gjorde som vanligt skäl för sitt smeknamn. Han berättade en jävligt rolig fyllehistoria om några ryska groupies och en snöskooter-overall. Det lät helt sjukt. Jag tror han kryddar historierna rätt bra för att folk skall blunda för att han är så fet, men jag tycker inte att det gör något. Han är en skön lirare.

Efter ett tag ringde ett gammalt ex och sa att Håkan och några mer var i Soundrack of our lives replokal och hade efterfest/jam-session. Vi tog en bulle till Lyckholms. När vi kom in i lokalen rådde det total hysteri. Femton personer låg på golvet i kramp. De pekade bredvid oss och skrattade okontrollerat. När vi vände oss om så förstod vi varför. Ebbot stod uppe på scen och spexade. Han och Håkan hade bytt kläder, och nu stod Ebbot i Håkans sjömanskostym utan byxor. En helt jävla tvättäkta Kalle-Anka! Fy fan vad vi garvade...

Ikväll ska jag på middag och frågesport hos Håkan Mild. Oldsberg kommer också, det är lite segt han blir alltid så jävla burdus när han dricker.

Jag skulle ta tåget till Göteborg och var på T-centralen i god tid. Jag gick in på den stökiga lilla Burger Kingen som ligger en våning ner. Jag tycker egentligen inte om att äta där. Det är alltid ett förbannat rusande där och dessutom så drar det alltid. Jag hatar att äta när det drar.

Killen som står i kassan ser ut precis som en kille i tjugoårsåldern som jobbar på en hamburgerkedja brukar se ut. Vår dialog var dock inte alls som den brukliga.

- Hej.

- Hej, ett Whopper meal tack.

- Ok, vad vill du ha att dricka?

- Cola utan is. Säger jag och så långt går allt enligt planerna.

Men då, istället för att vända sig om för att hämta mina saker så tittar ha på mig och säger:

- Mm, är allt ok eller? Du verkar lite dämpad?

Jag blir helt ställd men får ändå snabbt, nästan för snabbt, ur mig ett kort

- Nej då.

Men inget mer, sedan är jag tyst, ställd.
Jag visste fan inte ens om jag är dämpad eller inte, jag hade inte reflekterad över det. Jag försökte känna efter. Jag kände mig rätt normal, ok. Det syntes tydligen inte, för i den underviktiga kassörens ögon såg jag tydligen akut deprimerad ut. Bara min uppsyn skar i hans 20-åriga hjärta. Jag gjorde honom orolig.

Jag fick vänta på min hamburgare. Jag stod bredvid kassan med mina pommes frites och min cola utan is i några minuter. Det flackades en hel del med blickarna. Jag kan medge att flackandet var ömsesidigt.

När jag sitter i vinddraget och äter mittemot en trevlig indisk man så tänker jag:

- Jävlar viken svår och konstnärlig kille jag måste vara om till och med Burger king kassören känner av det. Det borde ju gå hem hos damerna, de brukar väl gilla sånt, damerna…den där svåra looken…jag fattar inte…

När jag har ätit upp går jag och ställer mig vid perrongen. Perrong 10, det är den bästa. Ingen annan duger. Tåget är lite försenat och resenärerna står och kryllar på perrongen. Jag ställer mig en liten bit ifrån den största klungan. Mittemot mig står en tjej, hon är riktigt jävla vacker och förmodligen i min ålder. Min plan är att vi skall växla lite blickar. Jag sätter mig på min resväska framför henne. Jag försöker se sådär sexigt svår ut, Burger king svår. Hon verkar ointresserad. Jag gör mig själv ännu svårare, nu ser jag ut som en impulsiv konstnär, minst. Fröken ignorerar mig fortfarande.

- Vafan är det med henne? Vet hon inte att konstnärer är de bästa liggen? Muttrar jag för mig själv.

Den snygga tjejen är alltför medveten om hur snygg hon är och vänder ryggen mot mig som för att tala om det för mig. Jag svär inombords och vänder mig om. Några sekunder senare ställer sig Göran Greider i mitt synfält. Vi utväxlar blickar, och han ler. Han verkar i alla fall förstå sig på den svåra, nedbrutna looken.

Sedan igår natt har en fluga gäckat mig. Flugor gör ofta det. Den här flugan är emellertid någonting utöver det vanliga.

Jag förstår honom helt enkelt inte. Hans beteende är så jävla märkligt. Det är som att han försöker göra narr av mig. Så fort man sitter stilla så kommer han och trippar med sina spinkiga flugben på mina spinkiga människoben. Varför frågar jag mig? För det är inte så att han tar sin vidriga snabel och suger upp någon skit som finns på mig. Det är jag säker på, för han springer bara där. Fram och tillbaka, upp och ner, ner och upp i evinnerlighet.

-Han kan ju inte äta samtidigt som han springer? Tänker jag.

Han är ju trots allt bara en fluga. Flugor kan inte multi-taska, det är jag tämligen säker på. Det är tydligt att han njuter av löprundorna fram och tillbaka längs mina ben. Alltför tydligt. När han är färdig så har dessutom fräckheten att trippa upp och sätta sig på min mage och tvätta sig. Han tvättar sina jävla ben! Vem fan tror han att han är? Om det är någon som skall tvätta sina ben i den här skeva familjen så är det fan jag. Vem tror han att han gör han sig fin för förresten? Varför fan tvättar han sig när han är en inomhusfluga? Jag kan för mitt liv inte förstå varför han ens bryr sig om han har smutsiga ben eller inte. Det finns ändå inga damer här. Är mitt hem inte rent nog åt honom? Han får mig att ställa mig dessa meningslösa frågor. Han gäckar mig verkligen, och jag hatar honom för det.

Redan vid mitt första möte övervägde jag att dräpa herr fluga. Då hade jag dessutom ett regelrätt Ivan Lendl läge att smasha skiten ur honom. Pang på låret bara. I sista stund hejdade jag mig, eftersom jag misstänkte att flugans innandöme av kraften skulle klämmas ur de öppningar en fluga nu har, och förnedra mitt ben ytterligare en gång. Såvitt jag vet äter dessutom flugor bajs, så det hade blivit någon slags tårta på tårta situation i avföringens tecken på mitt bara lår. Så skulle vi inte ha det.



Jag beslöt mig istället för lämna balkongdörren på vid gavel och hoppas på att herr fluga skulle fatta vinken. Medan jag öppnade dörren passade jag dessutom på att uttala ett hot mot honom. Det kändes lite fånigt men på något sätt mer rättvist.

-Här! Stick härifrån din jävla bögfluga, annars dödar jag dig! Fattar du det? Jag kommer att döda skiten ur dig om du är kvar här när jag kommer hem från träningen. Fatta det nu! Sa jag lite halvhögt.

Om han trodde att jag skulle lämna min smakfullt inredda etta till honom över sommaren medan jag är bortrest så trodde han jävligt fel. Han är jävligt fel ute om han tror att han skall kunna springa runt här, relaxa i min femtiotals fåtölj, lägga äckliga flugägg i mitt mjöl för att sedan mot hösten gå en naturlig flugdöd till mötes i den av hyresvärden uppsatta glaskupan i köket.
Not on my watch.

Jag vände mig om för att åka i väg på träningen men var av hela situationen såpass uppretad att jag i hallen halvskrek:

-Helvetesvafanåååhh!!

Det gjorde mig ännu mer förbannad att inse att löparflugan verkligen fått mig ur balans. Det fick mig att hoppas att han skulle ignorera mitt hot och vara kvar när jag återvände.

Jag styrde hem från träningen med mord i sinnet.
Jag bökade in mopeden i hallen alldeles för hastigt, den kan eventuellt ha fått sig en skråma av stressen. Jag slog igen halldörren, slängde väskan och jackan på hallgolvet och rusade in mitt i rummet med skorna på.

-Var är du? Ha?! Var fan är du? Ha?! Ha?! Skrek jag.

Jag fick inget svar. Inte ett surr. Det var knäpptyst i det varma rummet och luften stod helt stilla trots att balkongdörren var öppen. Jag höll andan i några sekunder, jag hörde min egen puls i öronen, sedan:

-Bzzzz!

-Fucking eyy! Jublade jag och stängde balkongdörren samtidigt som jag såg mig omkring efter ett lämpligt mordvapen. Då jag vid en första anblick inte fann något lämpligt resonerade jag att det förmodligen hade varit mer nobelt, eller låt oss säga heroiskt, av mig att dräpa min rival med min bara händer. Mano a mano så att säga.

Så blev det också. Herr fluga gjorde sitt sista misstag då han satte sig på bordet. Lämpligt nog på ett papper som ändå skulle slängas.

Pang! Sa det bara. Hela jävla bordet rattlade till.

Är det HÄR sant så är det förbannat roligt och kanske inte den publicitet albaniens turistråd hoppades på. Det borde vara i sådana fall också vara rätt lätt för Bushmännen att få tillbaka klockan. Det är bara att fråga byns läkare var killens med "giant balls of steel" bor.

Macgyver saves the day

När aftonen fortfarande var ung bestämdes det att några stycken skulle spela PES hemma hos mig. Snart skulle det bli tydligt att den allsmäktige skulle försöka regna på min segerparad. Halva skaran hoppar av tillställningen. Två av dessa, vi kan kalla dem M och T, som i Mattias och Thomas, vågar helt enkelt inte ens visa upp sina gräsliga anleten. Detta av ren och skär rädsla för att deras redan så smutsiga renommé skall fördärvas ytterligare. Därmed tilldömdes jag direkt 2 segrar á 3-0 medelst walk-over.

Segerns sötma smakade gott i junivärmen där jag satt och sken ikapp med kvällssolen. Ja, riktigt gott smakade den. Jag satt och lyssnade på opera medan jag tittade på mig själv i en lite fickspegel jag brukar bära med mig. Naturligtvis njöt jag av att se mig själv, en riktig vinnare

Efter en liten stund kom Manne. När jag generöst erbjuder honom att värma upp innan allvaret drar igång händer något som inte får hända. Manne lyckas, med några enkla knapptryckningar, få X-boxen att haverera! Bilden fryser till, och när marodören försöker släta över sitt dåd genom att starta om den dyra elektronikapparaten så fryser bilden direkt och tre blinkande röda lampor uppenbarar sig. Jag tittar på Manne, sedan på lamporna och sedan på Manne igen. Utåt så suckar jag bara. Inombords så rasar jag ihop, förfaller.

– Oj! Väljer Manne att kommentera det inträffade.

– Ja, fittkuken i röven. Lyckas jag få ur mig lite lågmält.

Johan sluter upp och nu sitter det tre håglösa män i en mycket smakfullt inredd etta i en lika osmaklig förort. Varmt hade vi det också, hopplöst och varmt. Värmen tycktes sakta ner tankeverksamheten hos mina kamrater.

– Det är fruktansvärt, vad dom ser apatiska ut. Tänkte jag för mig själv.

– Helt tomma på insidan. Det är nästan som att dom har råkat ut för någon härdsmälta. Grubblade jag.

Då mina vänner, då blixtrade det till! I ögonblicket jag tänker på ordet härdsmälta så vet jag att det kommer att bli spel ikväll. Jag vet att Totti, sin vana trogen kommer att spruta in mål, och jag vet att jag, bara inom några timmar, kommer stå som segrare i en rafflande turnering.

Det var också exakt det som hände. Hur? Säger ni då. Hur gjorde du för att lösa det? Snälla berätta hur du lagade det avancerade tv-spelet!

Ok, jag skall inte undanhålla er en inblick i den värld där jag och några få andra dagligen lever.

Under ett av de fruktlösa återupplivningsförsöken noterade jag att maskinen var tillverkad i Kina. Medveten om de hutlösa priserna på tenn i Kina förstod jag direkt att det felet berodde på att produktionsledaren under tillverkningsprocessen snålat med lödtennet. Detta hade medfört att det blivit en glappkontakt i en eller flera av de miljoner kretsar som finns innan det vita höljet. Att felsöka alla enskilda kretsar skulle ta mig alltför lång tid. Min enda chans var att smälta allt tenn precis lagom mycket. Så mycket att det stängde glappet i den felande kretsen, men inte så mycket att det skapade en kortslutning.

Med en konstnärs hand svepte jag försiktigt in spelkonsolen i en handduk. Över handduken lade jag också ett isländskt fårskinn som jag lite lojt brukar låta ligga framme för att se belevad ut.

– Vad fan gör du!

– Du är fan dum i huvudet…

Var det enda som hördes i den lilla lägenheten medan jag arbetade. När jag ansåg att ha skapat en perfekt miljö för överhettning av konsolen satte jag på den samtidigt som jag noterade tiden.

– Nu mina vänner skall jag förklara för er vad som kommer att hända. Sade jag och förklarade för fyra tomma ögon och två öppna munnar hur överhettningen jag skapat skulle löda bort våra bekymmer.

– Du är fan dum i huvudet, det kommer aldrig funka!

– Vi kommer att brinna upp! Hånade den lilla okunniga pöbel som satt i min stilfullt gråbruna soffa.

Deras hårda ord rörde mig inte ryggen då jag otåligt satt och räknade minuterna. Tolv minuter hade jag bestämt. Det var så lång tid det skulle ta. Det hade jag räknat ut.

Efter prick tolv minuter handduk och fårskinn var apparaten märkbart varm. Den var varm på ett sätt som jag tidigare inte känt en avancerad och dyr elektronisk apparat tidigare. Det gladde mig. Jag gav den några minuter för att kyla ner sig innan det var dags.

– Håll tummarna pojkar, nu gäller det. Sa jag sittandes på knä framför maskinen.

Jag stirrade maniskt på de lampor som nyss gäckat mig genom att lysa rött, samtidigt som jag kontrollerat tryckte på den stora powerknappen. Det surrar igång, en grön lampa tänds, helt plötsligt blinkar det till i grönt på flera ställen för att sedan direkt slockna. I någon sekund lyser ingenting, fläktens surrljud låter lite ojämnt. Sedan händer det. Fläktens ljud övergår till att surra stadigt, två gröna lampor lyser starkt. Tillståndet har stabiliserats. Jag tittar upp mot tv-skärmen som naturligtvis stilenligt sitter fast på väggen. Spelet är igång!

Framgången är ett faktum. Jag sitter på huk framför tvn och vänder mig om. Jag ser två unga män vars munnar starkt påminner om munnen på Edvard Munchs kändaste motiv.

Jag gör tummen upp och säger:

– Nu kör vi!

Den som spelade med fusk-Real fick stå på balkongen.

När jag tog den här bilden så tänkte jag på det här.

Bredbandsmisär del 2

Nu ligger jag jävligt brunt till hos Com Hem. Den flitige läsaren av denna dagbok har redan förstått att förhållandet mellan mig och ComHem är ansträngt. Com Hem tycker att jag har gjort mig otillgänglig och jag tycker att Com Hem inte har behandlat mig med den respekt jag förtjänar.

Efter flera fruktlösa försök till dialog lyckades vi i alla fall sluta fred, eller i alla fall nått någon form av vapenvila. Vi bestämde att vi skulle träffas hemma hos mig idag mellan klockan 8 och 11 för att dra någon slinga i min lägenhet så att någons internet någon annan stans skall börja fungera. Vi skulle alltså inte göra det för min skull, och inte för deras heller, utan för grannarnas skull.

Nu är klockan 13:45. Jag har just vaknat. I hallen ligger ett vykort från Com Hem och på telefonsvararen finns det ett meddelande där en man som heter Daniel talar. Han står utanför min dörr och förstår ingenting.

-Vi hade ju bestämt tid för besök idag, men du varken öppnar eller svarar i telefon. Säger han.
-Nu får du ringa numret på vykortet och boka en ny tid så fort som möjligt! Avslutar han.

När jag hör Daniels röst så skäms jag. Jag känner att jag har svikit honom och hela Com Hem familjen. Som en alkoholiserad make bryr jag mig bara om mig själv. Jag låter min partner, Com Hem, och våra barn, grannarna följa mitt tempo. Omdömeslöst ger jag dem löften som jag sedan bryter. Com Hem har hotat med att lämna mig och ta grannarna med sig genom att dra den nödvändiga slingan runt min lägenhet. Utesluta mig helt enkelt. Det skrämmer mig. Hade det inte varit för det hade jag förmodligen fortsatt med mitt hänsynslösa, alkoholiserade beteende. Nu skall jag istället ringa Com Hem för att ljuga och be om ursäkt. Ge dem ett nytt löfte, för att de inte skall lämna mig.

Vi höll på att supa ihjäl oss, lyckligtvis var vi odödliga i just den stunden.

-Fan jag orkar inte mer av den här jävla tunnbrödrullen.
-Ok, du har för övrigt typ en geting eller en brosch eller något på skjortan.
-Vafan säger du? ... Iiiiiihhh!!!

Flyg Jakob! Flyg!
Flyg in i ugnen på 225 grader i 15 minuter och
flyg sedan upp på mitt bord, på min tallrik, och ner i min mage.

Det är skolavslutning och jag gråter. Eller nej, jag skulle aldrig börja en text på det viset, det är klart jag inte gråter. Möjligen gråter jag kanske lite grann, utan att röra en min. Någon form av känsla har i alla fall infunnit sig. Den är ganska obekväm, som sjömanskostymen jag hade på mig på min första skolavslutning.

Jag har, inte helt olikt från många andra, alltid gillat skolavslutningar. Jag tänker på de tidigaste, uppståndelsen. Och de i mellanstadiet, de var nog de bästa. Då var man tillräckligt gammal för att ha blivit lite trött på att gå i skolan flera månader i rad, samtidigt som man var helt bekymmersfri. Sorglös. Det hade jag kanske inte sagt just då, men i minnet var livet som elvaåring sorglöst.

Då kunde man ringa varandra klockan tjugo över nio på en sommarmorgon för att bestämma att man skulle spela Prince of Persia. I flera timmar satt man där. I takt med att högen av blågulröda citrondoftande godispapper växte på skrivbordet infann sig också en stolthet, en stolthet över att vi klarat någon bana, kommit någonstans.

Jag gör samma sak idag. Jag klarar banor som aldrig förr, men jag känner knappast att jag kommer någonstans. För varje bana jag klarar och för varje tom ölburk som prydligt läggs i påsen i städskåpet växer inte stolthet utan något annat. Jag vet inte riktigt vad, men obekvämt är det. Obekvämt som när blockflöjtisterna entrade scenen på skolavslutningarna.

Det får mig att gråta. Eller nej, det är klart det inte får mig att gråta, jag skulle aldrig avsluta en text på det viset. Det får mig kanske att gråta lite grann, utan att röra en min. Möjligen.

2007-05-29		10:00:20		JOHAN		Petter		pizzorna har ar javligt bra pa tva stallen. battre an sverige. battre an Italiens.
2007-05-29		10:00:27		Petter		JOHAN		Aldrig
2007-05-29		10:00:32		JOHAN		Petter		jag svar.
2007-05-29		10:01:12		Petter		JOHAN		Inte bättre än i italien...
2007-05-29		10:01:27		JOHAN		Petter		jo! hor du inte vad jag sager.
2007-05-29		10:02:32		Petter		JOHAN		Är dom tunna eller tjocka?
2007-05-29		10:03:11		JOHAN		Petter		mellan.
2007-05-29		10:03:14		JOHAN		Petter		pergekta
2007-05-29		10:03:26		JOHAN		Petter		bra ost, mozzarella
2007-05-29		10:03:41		Petter		JOHAN		Jag tänker inte erkänna det i alla fall.. inte ens om jag åt dom
2007-05-29		10:03:44		JOHAN		Petter		fina ravaror.
2007-05-29		10:03:55		Petter		JOHAN		Vafan... nepalesisk mozzarella...
2007-05-29		10:04:03		JOHAN		Petter		hahaha
2007-05-29		10:04:26		Petter		JOHAN		Jak mjölken är särskilt lämpad?
2007-05-29		10:04:36		JOHAN		Petter		hahaha, lagg av nu.
2007-05-29		10:04:58		Petter		JOHAN		Det är du! Du har tappat begreppen helt...

-Vet du vad han gör då? Han tar emot bollen i mittcirkeln och vänder sig om och vevar till den på andra touchen. Från mittcirkeln! Jag menar, det är helt sjukt. Han har ju fan vart skadad i två tre år och det första han tänker göra är att sätta den från halva plan!
-Ha ha!
-Vad fan tror du då? Han sätter ju den. Över målvakten och hela skiten. Rätt in!
-Nej, är det sant, från halva plan?
-Ja för fan! Han är ju helt jävla grym säger jag ju.
-Ååh, köss mig!