Det är skolavslutning och jag gråter. Eller nej, jag skulle aldrig börja en text på det viset, det är klart jag inte gråter. Möjligen gråter jag kanske lite grann, utan att röra en min. Någon form av känsla har i alla fall infunnit sig. Den är ganska obekväm, som sjömanskostymen jag hade på mig på min första skolavslutning.

Jag har, inte helt olikt från många andra, alltid gillat skolavslutningar. Jag tänker på de tidigaste, uppståndelsen. Och de i mellanstadiet, de var nog de bästa. Då var man tillräckligt gammal för att ha blivit lite trött på att gå i skolan flera månader i rad, samtidigt som man var helt bekymmersfri. Sorglös. Det hade jag kanske inte sagt just då, men i minnet var livet som elvaåring sorglöst.

Då kunde man ringa varandra klockan tjugo över nio på en sommarmorgon för att bestämma att man skulle spela Prince of Persia. I flera timmar satt man där. I takt med att högen av blågulröda citrondoftande godispapper växte på skrivbordet infann sig också en stolthet, en stolthet över att vi klarat någon bana, kommit någonstans.

Jag gör samma sak idag. Jag klarar banor som aldrig förr, men jag känner knappast att jag kommer någonstans. För varje bana jag klarar och för varje tom ölburk som prydligt läggs i påsen i städskåpet växer inte stolthet utan något annat. Jag vet inte riktigt vad, men obekvämt är det. Obekvämt som när blockflöjtisterna entrade scenen på skolavslutningarna.

Det får mig att gråta. Eller nej, det är klart det inte får mig att gråta, jag skulle aldrig avsluta en text på det viset. Det får mig kanske att gråta lite grann, utan att röra en min. Möjligen.