Dumhet.
Ja, om någon är dumheten den dygd att avundas. Att alltid vara dum, att inte inse, att inte förstå hälften av vad som försegår är en förnäm lyx i mitt tycke. På ett sätt kan dumhetens sorglösa omedvetenhet liknas vid att vara konstant full. Tyvärr är det inte på detta vis min egen dumhet manifesterar sig.

Nej, min dumhet kan närmast beskrivas som en fisk som slår vid vattenytan. För ett kort ögonblick blänker den till, ställer till med en jävla oreda, för att snabbt återvända ner i det osynliga djupet.

Som igår, när jag i några sekunder undrade varför man inte gjorde rullstolar med pedaler. Varför man som rullstolsbunden inte trampade sig fram istället för att veva sig fram.

- Det hade ju gått så mycket snabbare, så mycket lättare. Resonerade jag under mitt korta klimax av omedvetenhet.