Ibland oroar jag mig för att ni obekymmrat läser den här sidan uppifrån och ned.
Det hade varit helt fel. Ni skall läsa den som en religiös skrift, nerifrån och upp.
tisdag, september 25, 2007
På väg hem från skolan
På hemvägen är det något helt annat. Den backe som några timmar tidgare dragit mitt anseende i schmutsen förvanlar mig nu till vägens konung. När jag puttrar över krönet i 50km i timmen tar jag ett djupt andetag och kurar ihop mig som Alberto Tomba brukade göra när han var snöns Maradona. Jag håller kvar gasen i botten och lyssnar sjunger med motorljudet som sakta stegras.
- öööööööööööhÖÖÖÖÖÖHH! Skriker jag för mig själv. Det är ändå ingen som kan höra.
Blicken är fokuserad mot horisonten men flackar en gång i sekunden ner på hastighetsmätaren som sakta stiger. 60, 65 km/timmen. Styret börjar vibrera och fartvinden tårar mina kisande ögon. Mätarnålen tappar hastighet men fortsätter sin färd högerut. 68, 70, 72, 75...76km i timmen. Plastkåporna på svarta faran vibrerar och rasslar öronbedövande. Farupplevelsen är hissnande och när jag jag är uppe i maxfart känns det som att jag åker på en trasig pulka bredvid de stora timmerbilarna, men det skrämmer mig inte. Jag slutar inte förrän nålen står och vibrerar mellan 77 och 78km/timmen. Den skakar verkligen, som en tryckmätare på störtande plan. När det ser ut som att glaset framför nålen håller på att att explodera ber jag till gud att de kinesiska barnfingrarna som skruvat ihop min vägkälke var starka nog. Jag håller kvar handtaget i botten några sekunder medan jag fortsätter att kisa och grimasera. När det bara är ett par hundra meter kvar släpper jag upp gasen, rätar på ryggen, lutar mig lite bakåt och låter den avgasfyllda luften omfamna mig medan farten avtar.
- Ptroooo! Säger jag lite lojt och tänker att jag är Clint Eastwood som stannar sin häst utanför en saloon.
Några sekunder senare är vardagen tillbaka. Clint Eastwood har förvanlats till vanlig kille igen, och bordellen var bara ett vanligt rödljus.
Fan.
- öööööööööööhÖÖÖÖÖÖHH! Skriker jag för mig själv. Det är ändå ingen som kan höra.
Blicken är fokuserad mot horisonten men flackar en gång i sekunden ner på hastighetsmätaren som sakta stiger. 60, 65 km/timmen. Styret börjar vibrera och fartvinden tårar mina kisande ögon. Mätarnålen tappar hastighet men fortsätter sin färd högerut. 68, 70, 72, 75...76km i timmen. Plastkåporna på svarta faran vibrerar och rasslar öronbedövande. Farupplevelsen är hissnande och när jag jag är uppe i maxfart känns det som att jag åker på en trasig pulka bredvid de stora timmerbilarna, men det skrämmer mig inte. Jag slutar inte förrän nålen står och vibrerar mellan 77 och 78km/timmen. Den skakar verkligen, som en tryckmätare på störtande plan. När det ser ut som att glaset framför nålen håller på att att explodera ber jag till gud att de kinesiska barnfingrarna som skruvat ihop min vägkälke var starka nog. Jag håller kvar handtaget i botten några sekunder medan jag fortsätter att kisa och grimasera. När det bara är ett par hundra meter kvar släpper jag upp gasen, rätar på ryggen, lutar mig lite bakåt och låter den avgasfyllda luften omfamna mig medan farten avtar.
- Ptroooo! Säger jag lite lojt och tänker att jag är Clint Eastwood som stannar sin häst utanför en saloon.
Några sekunder senare är vardagen tillbaka. Clint Eastwood har förvanlats till vanlig kille igen, och bordellen var bara ett vanligt rödljus.
Fan.
På väg till skolan
Min moped ser rätt italiensk ut. Men det är den inte. Jag har inte råd med en italiensk kvalitetsmoped. Istället har jag en kinesisk kopia på en gammal hederlig vespa. Jag måste ändå säga att den ser ganska stilfull ut. Däremot är den inte direkt snabb, kraftfull, eller gediget byggd. Det är tex frapperande att se hur mycket maxhastigheten påverkas av en liten stigning i terrängen eller en lätt bris från färdriktningen. Normal topphastighet är drygt 50km i timmen men fläktar det lite mothårs kan det gå betydligt långsammare.
På vägen till universitetet är det mest ganska små 50-vägar. Eftersom jag oftast kan hålla samma hastighet som bilarna känns allt lugnt och tryggt. En liten bit av sträckan från mitt hem till skolan är emellertid inte alls en liten 50-väg. Det är visserligen bara en 70-väg, men den den är så stor så att vilken tysk vägingenjör som helst hade spontanapplåderat om han körde på den i sin breda Mercedes. En riktig jävla autostrada med tung trafik är det. Bussar och lastbilar lastade med timmerstockar dundrar förbi. Kraftfulla vägbester. Min kinesiska plastvespa som surrar tyst som en höstgeting sticker helt klart ut. Det hade definitivt varit lämpligare för mig att ta en annan väg, och det finns nog, men jag har inte förstått var ännu. Dessutom får jag faktiskt enligt lag köra där.
Så jag åker på 70-vägen med de stora grabbarna. Det hade väl inte varit så dumt om det inte var för att det är en 1,5 km lång och riktigt brant backe. Det är Svealands svar på hallandsåsen man skall över. Det är här det blir lite problem och missförstånd. Den frustande hingsten mellan mina ben klarar bara av att köra mig i <25km/timmen uppför berget; inte 70. Killarna i timmerbilarna visar ingen förståelse alls för detta. Vägen är stor och tvåfilig så det hade inte varit några problem för dem att köra om om det inte vore för det att trafiken oftast är så tät att när någon väl hamnat bakom mig så får stackaren aldrig en lucka att köra om mig. En gång gick det så långsamt, trots att jag hade medvind, att en fimp bokstavligen blåste förbi mig bakifrån.
De få som lyckas köra förbi mig brukar titta på mig med blick som är en ganska unik blanding mellan lycka oförstånd och mordbenägenhet. Ibland bildas det en över hundra meter lång ringlande kö med bilar bakom mig, och jag kan inte göra något åt det. Detta är naturligtvis ett av mina stoltaste ögonblick här i livet.
På vägen till universitetet är det mest ganska små 50-vägar. Eftersom jag oftast kan hålla samma hastighet som bilarna känns allt lugnt och tryggt. En liten bit av sträckan från mitt hem till skolan är emellertid inte alls en liten 50-väg. Det är visserligen bara en 70-väg, men den den är så stor så att vilken tysk vägingenjör som helst hade spontanapplåderat om han körde på den i sin breda Mercedes. En riktig jävla autostrada med tung trafik är det. Bussar och lastbilar lastade med timmerstockar dundrar förbi. Kraftfulla vägbester. Min kinesiska plastvespa som surrar tyst som en höstgeting sticker helt klart ut. Det hade definitivt varit lämpligare för mig att ta en annan väg, och det finns nog, men jag har inte förstått var ännu. Dessutom får jag faktiskt enligt lag köra där.
Så jag åker på 70-vägen med de stora grabbarna. Det hade väl inte varit så dumt om det inte var för att det är en 1,5 km lång och riktigt brant backe. Det är Svealands svar på hallandsåsen man skall över. Det är här det blir lite problem och missförstånd. Den frustande hingsten mellan mina ben klarar bara av att köra mig i <25km/timmen uppför berget; inte 70. Killarna i timmerbilarna visar ingen förståelse alls för detta. Vägen är stor och tvåfilig så det hade inte varit några problem för dem att köra om om det inte vore för det att trafiken oftast är så tät att när någon väl hamnat bakom mig så får stackaren aldrig en lucka att köra om mig. En gång gick det så långsamt, trots att jag hade medvind, att en fimp bokstavligen blåste förbi mig bakifrån.
De få som lyckas köra förbi mig brukar titta på mig med blick som är en ganska unik blanding mellan lycka oförstånd och mordbenägenhet. Ibland bildas det en över hundra meter lång ringlande kö med bilar bakom mig, och jag kan inte göra något åt det. Detta är naturligtvis ett av mina stoltaste ögonblick här i livet.
Kids
En av mina bästa kompisar är helt dum i huvudet.
Förra året gifte han sig, i smyg. De enda som var närvarande i stadshuset var deras föräldrar.
Han vägrade säga till mig när brölloppet var och helt plötsligt när man ringde fick man höra att han var på Sicilien på bröllöpsresa. Och det värsta av allt var att när jag skulle hjälpa honom att flytta förra månaden så står hans fru och är sju månader tjock i köket. Han har inte sagt ett ord. Inte till någon annan heller. Alla hans bästa kompisar som var där och hjälpte till med flytten blev lika förvånade.
Varför håller han på på det här viset? Jo, han är störd och dum i huvudet.
Igår följde jag med honom till Kungens Kurva där han skulle hämta någon matta. Det blev massa komplikationer så det hela tog upp emot tre timmar. Vi stod i köer för att få ställa oss i nya köer vi behövde underkrivna papper här under ordernummer där. Vi kände oss som två nordkoreaner som ansökte om pass.
För att få tiden att gå försökte jag få honom att erkänna att han hoppas att det skall bli kille mer än en tjej, ett fotbollsproffs. Han vägrade att svara. Det måhända att han ljuger och undanhåller information, men han är kanske inte helt dum i huvudet ändå.
Förra året gifte han sig, i smyg. De enda som var närvarande i stadshuset var deras föräldrar.
Han vägrade säga till mig när brölloppet var och helt plötsligt när man ringde fick man höra att han var på Sicilien på bröllöpsresa. Och det värsta av allt var att när jag skulle hjälpa honom att flytta förra månaden så står hans fru och är sju månader tjock i köket. Han har inte sagt ett ord. Inte till någon annan heller. Alla hans bästa kompisar som var där och hjälpte till med flytten blev lika förvånade.
Varför håller han på på det här viset? Jo, han är störd och dum i huvudet.
Igår följde jag med honom till Kungens Kurva där han skulle hämta någon matta. Det blev massa komplikationer så det hela tog upp emot tre timmar. Vi stod i köer för att få ställa oss i nya köer vi behövde underkrivna papper här under ordernummer där. Vi kände oss som två nordkoreaner som ansökte om pass.
För att få tiden att gå försökte jag få honom att erkänna att han hoppas att det skall bli kille mer än en tjej, ett fotbollsproffs. Han vägrade att svara. Det måhända att han ljuger och undanhåller information, men han är kanske inte helt dum i huvudet ändå.
torsdag, september 20, 2007
Hej Sverige!
Idag har jag varit på stämma för bostadsrättföreningen. Känn på den.
Styrelsen hade dukat upp kaffekoppar och servetter formade som rosor. Möblerna i kyrkan där vi samlades var precis den typen av möbler man förväntar sig se i en svensk kyrka. Sådana möbler som kan ge en kan ge en känsla av trygghet när de är i en kyrka men ångest när de står på ett sjukhus eller socialen. Stolar i lent ljust trä med dynor i pastelliga färger. Instutitionsmöbler helt enkelt. De finns överallt i samhället men inte hemma hos någon. Ingen vet riktigt när och vem det är som placerat ut dem runt omkring i Sverige,. Någon gång mellan Olof Palme och Ingvar Carlsson dök de bara upp.
Under själva stämman pratades det om att man skall knyta ihop soppsäckarna ordentligt och städa efter sig i tvättstugan, så man kan säga att mötet gick planenligt. När någonting bestämdes så klubbade ordföranden i bordet. Bland annat bestämdes det att en ny klubba skulle köpas in inför nästa möte.
Efter mötet var det fest. Smörgåstårta och kaffe hade köpts in för några hundralappar ur bostadsrättsföreningens kassa. Jag stannade inte kvar för festligheterna. Jag hade tvättid och ursäktade mig. När jag satte på tvättmaskinerna kom jag på mig själv nynnandes på "Du gamla du fria". Jag skrockade till lite, släckte ljuset och gick upp till mig.
Jag städade inte efter mig när jag tvättat klart. Inte ens luddfiltret, trots att jag tycker det är ganska roligt att pilla bort filten som bildats. Jag vet inte varför jag lät bli att städa, men nu gjorde jag i alla fall så. Hoppas att de inte kan spåra luddet.
Styrelsen hade dukat upp kaffekoppar och servetter formade som rosor. Möblerna i kyrkan där vi samlades var precis den typen av möbler man förväntar sig se i en svensk kyrka. Sådana möbler som kan ge en kan ge en känsla av trygghet när de är i en kyrka men ångest när de står på ett sjukhus eller socialen. Stolar i lent ljust trä med dynor i pastelliga färger. Instutitionsmöbler helt enkelt. De finns överallt i samhället men inte hemma hos någon. Ingen vet riktigt när och vem det är som placerat ut dem runt omkring i Sverige,. Någon gång mellan Olof Palme och Ingvar Carlsson dök de bara upp.
Under själva stämman pratades det om att man skall knyta ihop soppsäckarna ordentligt och städa efter sig i tvättstugan, så man kan säga att mötet gick planenligt. När någonting bestämdes så klubbade ordföranden i bordet. Bland annat bestämdes det att en ny klubba skulle köpas in inför nästa möte.
Efter mötet var det fest. Smörgåstårta och kaffe hade köpts in för några hundralappar ur bostadsrättsföreningens kassa. Jag stannade inte kvar för festligheterna. Jag hade tvättid och ursäktade mig. När jag satte på tvättmaskinerna kom jag på mig själv nynnandes på "Du gamla du fria". Jag skrockade till lite, släckte ljuset och gick upp till mig.
Jag städade inte efter mig när jag tvättat klart. Inte ens luddfiltret, trots att jag tycker det är ganska roligt att pilla bort filten som bildats. Jag vet inte varför jag lät bli att städa, men nu gjorde jag i alla fall så. Hoppas att de inte kan spåra luddet.
onsdag, september 19, 2007
TEMO
En förbannat dålig dag var bara halvvägs. Klockan var fem och jag kunde inte komma någonstans. Det var stopp i tunnelbanan. Jag befann mig på utanför den lilla butiken vid sergelstorg som fortfarande säljer off-spring tröjor och nitar. Jag tänker tillbaka på att jag när jag var yngre tyckte att just den butiken var det bästa med stockholmsbesöken. Jag fäller ner blicken mot mina skosnören, skakar på huvudet och vänder mig om. McDonalds.
- Okej då. Suckar jag.
Kassörskan tittar på mig med en blick som får mig att känna att både hon och jag är obetydliga. Mest hon.
- Två cheesburgare, en liten cola och en äppelpaj. Säger jag till kassörskan och tänker på hur ful hon är.
Hon bekräftar inte orden på något annat sätt än att se ännu mer ointresserad ut och vända sig om utan röra det minsta på munnen.
Jag sätter mig vid ett stort runt bord. Mittemot mig sitter en ensam bussinessman och bläddrar i några viktiga papper. Han är väklippt och har headsetet till mobilen i örat. Jag undrar lite för mig själv vilken bransch han är i. Han ser ut som en up and coming försäkringskille. Min mentala gissningslek avbryts när min uppmärksamhet istället dras till den ohämmat feta kvinnan som sitter bredvid mig. Hon ser finsk ut och hon har också papper på bordet. En hel bunt. Hon skriver något som hon genast suddar ut. Sedan skriver hon något igen och flyttar pappret till en annan hög. Jag sneglar på hennes papper för att se vad hon håller på med.
Det står TEMO undersökning. Intervjuare: Marja Pallokainen. Eller något annat finskt namn. Det Marja, eller vad hon nu hette, gör är att hon sitter och hittar på namn på personer hon intervjuat. För det har hon inte. Hon har kryssat för lite som hon själv känner för det. Sedan skriver hon tex. Sofia Blomgren i fältet där den tillfrågades namn skall stå. Om handstilen är för lik hennes egen så suddar hon ut den. Ibland kör hon skrivstil och ibland med stora bokstäver. Då och då håller hon upp några frågeformulär för att försäkra sig om att handstilarna ser olika ut. Martin Dalmark och Camilla Burgren får inte ha samma handstil tex. Då blir det problem med chefen. Det hade ju inte varit bra. Speciellt med tanke på att Marja hatar chefer.
Jag tittar på henne i några minuter. Hon är så upptagen så att hon inte ser hur jag genomskådar hennes bluff förrän efter några minuter när hon vänder upp huvudet. Då ger hon mig en mycket finsk blick i några sekunder, sedan fortsätter hon att fingera namnteckningar.
Jag är lite förvånad över det hela eftersom jag trodde att TEMO-undersökningar betraktades som rätt reliabla men min enda reaktion blir ändå bara att jag för mig själv tänker:
- Se där...
Jag köper en till cheesburgare innan jag går ut igen. Jag äcklas av att jag blandar sött och salt om vartannat. Jag minns att en gång för längesedan sa min pappa att det bara är idioter som gör det.
Jag tar upp telefonen och ringer honom, men jag är tyst om att jag just blandat sött och salt. Som en idiot.
- Okej då. Suckar jag.
Kassörskan tittar på mig med en blick som får mig att känna att både hon och jag är obetydliga. Mest hon.
- Två cheesburgare, en liten cola och en äppelpaj. Säger jag till kassörskan och tänker på hur ful hon är.
Hon bekräftar inte orden på något annat sätt än att se ännu mer ointresserad ut och vända sig om utan röra det minsta på munnen.
Jag sätter mig vid ett stort runt bord. Mittemot mig sitter en ensam bussinessman och bläddrar i några viktiga papper. Han är väklippt och har headsetet till mobilen i örat. Jag undrar lite för mig själv vilken bransch han är i. Han ser ut som en up and coming försäkringskille. Min mentala gissningslek avbryts när min uppmärksamhet istället dras till den ohämmat feta kvinnan som sitter bredvid mig. Hon ser finsk ut och hon har också papper på bordet. En hel bunt. Hon skriver något som hon genast suddar ut. Sedan skriver hon något igen och flyttar pappret till en annan hög. Jag sneglar på hennes papper för att se vad hon håller på med.
Det står TEMO undersökning. Intervjuare: Marja Pallokainen. Eller något annat finskt namn. Det Marja, eller vad hon nu hette, gör är att hon sitter och hittar på namn på personer hon intervjuat. För det har hon inte. Hon har kryssat för lite som hon själv känner för det. Sedan skriver hon tex. Sofia Blomgren i fältet där den tillfrågades namn skall stå. Om handstilen är för lik hennes egen så suddar hon ut den. Ibland kör hon skrivstil och ibland med stora bokstäver. Då och då håller hon upp några frågeformulär för att försäkra sig om att handstilarna ser olika ut. Martin Dalmark och Camilla Burgren får inte ha samma handstil tex. Då blir det problem med chefen. Det hade ju inte varit bra. Speciellt med tanke på att Marja hatar chefer.
Jag tittar på henne i några minuter. Hon är så upptagen så att hon inte ser hur jag genomskådar hennes bluff förrän efter några minuter när hon vänder upp huvudet. Då ger hon mig en mycket finsk blick i några sekunder, sedan fortsätter hon att fingera namnteckningar.
Jag är lite förvånad över det hela eftersom jag trodde att TEMO-undersökningar betraktades som rätt reliabla men min enda reaktion blir ändå bara att jag för mig själv tänker:
- Se där...
Jag köper en till cheesburgare innan jag går ut igen. Jag äcklas av att jag blandar sött och salt om vartannat. Jag minns att en gång för längesedan sa min pappa att det bara är idioter som gör det.
Jag tar upp telefonen och ringer honom, men jag är tyst om att jag just blandat sött och salt. Som en idiot.
Gipskatten kumbaye!
Ni kanske tror att den här bloggen har dött.
Det har den inte.
Den laddar bara för en knock-out.
Eller i alla fall några jabbar till.
Det har den inte.
Den laddar bara för en knock-out.
Eller i alla fall några jabbar till.
torsdag, september 13, 2007
Nya låtar
Klicka på bilden
Jag behöver musiktips. Jag lyssnar bara på samma låtar om och om igen. Dessutom är det alltid vid samma tillfällen. AC DC innan jag skall träna, Håkan Hellström innan jag går till skolan, Midnight Choir på kvällen när jag är lite djup och Antonello Venditti när Roma spelar.
Skriv gäna en låt och vid vilket tillfälle i vardagen jag bör lyssna på den så skall jag säga om den tar sig in i mitt svårpenetrerade rotationssystem.
Pappaskämt
Vi hade precis gått på båten och satt i någon bar. Paradise Club kanske den hette, eller så var det Copacabana Club. Alla jet-setters satt där eftersom Birgitta, en kvinna som redan för många år sedan hade fått sin livsglöd släckt av Östersjöns giftiga vatten, motade kryssarpöbeln från att nå sina hytter.
Jag satt med min morfar och min morbror och gick igenom broschyren som demonstrerade utbudet på båten. Det var då jag chockade de äldre männen i min släkt med att leverera ett fruktansvärt skarpt pappaskämt. Jag avväpnade dem fullständigt på deras egen hemmaplan.
- Vilket plan är vi på nu? Sa morfar.
- Nej alltså, det här är en båt. Birka Paradise. Sa jag utan att blinka.
Det blev tyst och min morbor knöt tyst näven i fickan för att han inte hunnit leverera papparepliken innan jag högg som en kobra på det lätta bytet.
Det kändes bra.
Det kändes vuxet.
Jag satt med min morfar och min morbror och gick igenom broschyren som demonstrerade utbudet på båten. Det var då jag chockade de äldre männen i min släkt med att leverera ett fruktansvärt skarpt pappaskämt. Jag avväpnade dem fullständigt på deras egen hemmaplan.
- Vilket plan är vi på nu? Sa morfar.
- Nej alltså, det här är en båt. Birka Paradise. Sa jag utan att blinka.
Det blev tyst och min morbor knöt tyst näven i fickan för att han inte hunnit leverera papparepliken innan jag högg som en kobra på det lätta bytet.
Det kändes bra.
Det kändes vuxet.
Tillbaka
Jag har nu ersatt mitt dyslektiska tangentbord och kan skriva igen.
I helgen var jag på white thrash safari. Ålandskryssning. Det var en mycket intressant upplevelse med många anmärkningsvärda incidenter. En härlig händelse utspelade sig utanför restaurangen "Four Seasons".Det är den lite "finare" restaurangen på båten.
En fet kille i knappa trettioårsåldern stod med sin fru utanför four seasons och diskuterade var de skulle äta. Hans ögon såg tomma och ointelligenta ut, och jag är rätt säker på att "ögonen var själens spegel" i just det här fallet. Han bar nämligen en tre kronor-tröja. Tre kronor-tröja är ju alltid en garant för white thrash, men när man ser den off-season kan man vara ännu säkrare.
Hans fru bar på deras blonda, feta barn som som sov på hennes axel. Mannen och kvinnan började argumentera för sin sak när det gällde valet av restaurang. Jag som överhörde deras konversation måste säga att de båda hade mycket valida white thrash resonemang.
- Nej, men jag vill äta här. För här har de barbecue-sås. Sa mannen.
- Ja, men det är mysigare nere på Copacabana club. Där har de ju karaoke och så. Svarade kvinnan.
I helgen var jag på white thrash safari. Ålandskryssning. Det var en mycket intressant upplevelse med många anmärkningsvärda incidenter. En härlig händelse utspelade sig utanför restaurangen "Four Seasons".Det är den lite "finare" restaurangen på båten.
En fet kille i knappa trettioårsåldern stod med sin fru utanför four seasons och diskuterade var de skulle äta. Hans ögon såg tomma och ointelligenta ut, och jag är rätt säker på att "ögonen var själens spegel" i just det här fallet. Han bar nämligen en tre kronor-tröja. Tre kronor-tröja är ju alltid en garant för white thrash, men när man ser den off-season kan man vara ännu säkrare.
Hans fru bar på deras blonda, feta barn som som sov på hennes axel. Mannen och kvinnan började argumentera för sin sak när det gällde valet av restaurang. Jag som överhörde deras konversation måste säga att de båda hade mycket valida white thrash resonemang.
- Nej, men jag vill äta här. För här har de barbecue-sås. Sa mannen.
- Ja, men det är mysigare nere på Copacabana club. Där har de ju karaoke och så. Svarade kvinnan.
måndag, september 10, 2007
Inget tangentbord
Det har variut lite liute bloggande senaste 0tiuden., Det 0är 0fölr 0miutt 0tangntboird har 0slkutat 0att 0fun4gra., Jag återkjoimmer när jag får 0ett 0nytt.,
söndag, september 09, 2007
Min morbror fyller 40 och 50
Min morbror fyllde 50 i helgen. I present fick han en redogörelse av vad som egentligen försegick på hans 40 års fest.
För tio år sedan fyllde min morbror 40 år. Detta firades med en ansenlig fest i den fina villan i Mälarhöjden där han bor med sin familj. Överallt cirkulerade det finklädda människor som kommit en bra bit i livet. Några av gästerna hade tillsammans köpt en Ulf Lundell-tavla som de gav min morbror i present. Jag tror det var ett kinesiskt tecken, skrivet av Ulf Lundell själv. Säkert hade han penslat fram det i ett inspirerat ryck på bakfyllan. Jag tyckte själv inte att det var en så märkvärdigt fin tavla, men min morbror såg mycket lycklig ut över sin present.
Vid tidpunkten var jag 15 år. Jag var där med min morbrors enda syster, min styvfar och min då 10-åriga syster. När jag tittade mig om på festen såg jag ingen annan i min ålder. Det var bara stiligt folk i 40-årsåldern. Några hade med sig sina barn, men de var alla mycket yngre än jag. Karriärmänniskor får barn sent.
Ur min morbrors fina stereo med högtalare som ser ut som ubåtsperiskop hördes Phil Collins eller någon annan sådan skit, som folk i den åldern tycker om att ha på i bakgrunden för att få en avslappnad mingelstämning.
Uttråkad satte jag mig i soffan och drack Coca-Cola samtidigt som jag iakttog de långa männen som myndigt diskuterade räntor medan de eleganta kvinnorna skrattade och kände på materialet i varandras klänningar.
- Åh vad fin! Är det viskos? Sade de till varandra.
Jag hade inget annat att göra så jag satt kvar och åt chips och drack Coca-Cola. Tillgången var obegränsad och mamma var för upptagen för att säga åt mig att dricka med måtta. Dessutom var man inte lika rädd för socker på den tiden. Därför kunde jag ostört sitta och dricka min läsk. Jag smakade också på någon rysk sockerdricka som jag tidigare inte provat. Den stod också framme på bordet, men jag tyckte inte om den alls. En man i manchesterkavaj såg hur jag grimaserade när jag smuttade på den rosa läsken och sa att den blir godare om man blandar den på sprit. Jag svarade att jag hade svårt att tro att han talade sanning. Då skrattade han och gick därifrån. Nu när jag är lite äldre vet jag att han hade rätt.
Timmarna gick och jag satt fortfarande i soffan. En lågmäld Phil Collins hade bytts ut mot en pulserande Ulf Lundell och de långa männen som nyss talat om räntor och amorteringar dansade nu så att golvet gungade i den välinredda villan i Mälarhöjden. Det var en riktig vuxenfest.
Klockan var väl ungefär tolv när jag ställde ner mitt Cola-glas. Jag kände mig lite yr, illamående och väldigt trött. Jag gick ner i källaren där vi skulle sova. Vi sov alltid där när vi var på besök. Vi hade t.o.m. våra egna platser. Mamma och Anna-Klara sov alltid i en dubbelsäng medan jag och min styvfar Bosse sov i två tältsängar. Jag låg i den vänstra och han i den högra. Eftersom jag mådde dåligt, inte hade något att göra och vi dessutom skulle åka vidare till landet tidigt morgonen efter, tänkte jag inte utnyttja tillfället att få vara vaken till sent . Jag lade mig i sängen för att sova. Trots att man tydligt kunde höra festsorlet och Ulf Lundells dunkande genom golvet, somnade jag nästan direkt. Jag var oerhört trött.
Jag minns hur jag på natten gick upp för att gå på toa. Jag kommer ihåg hur jag klev in i det stora badrummet som finns i källaren. Jag fumlade med handen mot den bruna 70-talskaklade väggen för att hitta strömbrytaren. När jag väl lyckats tända minns jag hur jag kissade. Jag pissade som en travhäst. Flera liter Coca-Cola skulle ut. Känslan var befriande som en dröm hos en fängslad. Medan jag kissade och kissade såg jag en inre bild av vildhästar som galopperade över en sommaräng.
- Shit, det där var säkert fortfarande kolsyrat, tänkte jag för mig själv. Sedan spolade jag och gick och lade mig igen.
Morgonen efter vaknar jag vid niotiden av att Mamma gapar från ovanvåningen:
- Petter! Nu får du komma upp om du skall ha frukost. Vi skall åka om 20 minuter.
Just det, vi skall ju åka till landet, tänkte jag.
Mycket mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner att något inte står rätt till Jag är varm om överkroppen men fryser från midjan och neråt. För ett kort ögonblick funderar jag av någon anledning på om jag blivit förlamad i underkroppen.. Den tanken avbryts snart. Jag känner efter med handen.
- Vad i helvete? Det är ju helt jävla blött!
Blött och kallt var det. Helt otänkbart var det. Jag hade inte pissat på mig på säkert 10 år men jag förstod snart att så var fallet. Mitt nattliga toalettbesök hade inte bara varit skönt som en dröm, det hade verkligen varit en dröm. En dröm som hade en bittrare eftersmak gårdagens ryska läsk. I några minuter försöker jag intala mig själv att det inte är sant. Det är inte sant att jag är 15 år och har pissat ner mig i sängen. Det är ju inte ens min egen säng. Mina försök till att hitta alternativa förklaringar för den kalla vätskan i min säng avbryts av att mamma skriker från ovanvåningen igen:
- Nu får du ingen frukost! Vi åker om tio minuter. Ta dina grejer och kom upp!
Jag försöker i panik komma på ett sätt att undanröja bevisen från min barnsliga olycka. Men det går inte. Jag kan inte bara gömma lakanen. Det funkar inte. Minuterna går fort medan jag i förtvivlad panik letar efter möjliga förklaringar och flyktvägar. Snart hör jag mamma gapa från ovanvåningen igen:
- Nu är taxin här! Nu kommer du upp!
Jag ger upp. Resignerat börjar jag gå upp för trappan. Jag kommer att bli tvungen att ta skammen på kinden. Jag är nästan gråtfärdig när jag halvvägs upp stannar och slår upp ögonen. Jag har funnit en utväg. Den är listig, den är lömsk. Den är perfekt! Jag rusar ner för trapporna och ställer mig framför de två tältsängarna. Jag tittar på dem ett par sekunder och säger tyst för mig själv:
- Förlåt Bosse!
Sedan byter jag mina lakan och madrass mot Bosses. En minut senare sitter vi i taxin. Bosse sitter i framsätet. Det blir han som får betala för kalaset.
torsdag, september 06, 2007
Baseboll
Jag sitter för sjunde eller åttonde gången och försöker kolla på baseball. Det händer som vanligt ingenting. De feta killarna med baboonrövarna står där som vanligt och ticksar loss som på ett touretteskonvent och publiken sorlar lite ointresserat medan de äter sig ännu fetare. Trots att jag av någon outgrundlig anledning har försökt titta på skiten mer än en handfull gånger har aldrig någon träffat bollen. Förutom en gång när när en fet kille i copsfrilla tog på sig byggarbetarhjälmen och försökte göra skäl för sina miljoner. Han träffade faktiskt bollen och den var i luften några sekunder tills ett annat fetto lojt fångade den i sin handske. Sedan var det över. De behövde inte ens bränna honom. Slagmannen spottade bara lite tobaksaft i det bruna gruset och gick med fett-tyngda steg tillbaka till avbytarbänken igen. Ingen verkade varken glad eller besviken.
Trots det sitter jag ikväll och tittar, försöker förstå tjusningen. Jag koncentrerar mig lika hårt som en autistisk schackspelare när jag följer det som sker på plan och det kommentatorn säger.
- Two and one. Säger han.
Det betyder att det har varit två balls och en strike.
Kastaren gör sig redo för ett nytt kast. Han uppfattar det hemliga tecknet han får av killen som sitter på huk bakom slagmannen och ser ut som hockeymålvakt. Han bekräftar detta genom att ta sig på kepsskärmen. Han lyfter upp framfoten och svingar bak med armen och släpper i väg en jävla raket, en fastball. Den går väldigt rakt, precis mot sista fjärdedelen av racket. Precis där han som slår vill ha den för att kunna slå riktigt långt. Slagmannen för bak racket, vrider fram överkroppen och svingar racket hårt så innåthelvete.
Då! Då händer det äntligen något.
Jag får en riktig jävla ångestattack för att jag ödslat de senaste tjugo minuterna av mitt liv på att kolla på den här vedervärdiga misärsporten. Jag studsar instinktivt upp ur min fina femtiotals fåtölj och ger mig själv en lavette för att vakna till. Jag tar fjärrkontrollen och byter kanal medan jag blundar för att slippa se en sekund till av den där jävla apatismittande skiten. Innan jag öppnat ögonen kan jag höra att det på nästa kanal visas Jerry Springer.
- Perfekt! Jublar jag och öppnar ögonen.
Det är dvärgar som slåss med varandra för att de har varit otrogna. Jag har sett avsnittet förrut, men det är jävligt bra så jag går och hämtar en kaka att tugga på medan jag tittar. På vägen till köket tittar jag ner i golvet och skakar på huvudet samtidigt som jag muttrar något jag inte ens vet vad det är och tänker:
- Du är fan dum i huvudet! Sitter och låter livet rinna iväg genom att titta på baseball samtidigt som det är dvärgfighting på tv.
Trots det sitter jag ikväll och tittar, försöker förstå tjusningen. Jag koncentrerar mig lika hårt som en autistisk schackspelare när jag följer det som sker på plan och det kommentatorn säger.
- Two and one. Säger han.
Det betyder att det har varit två balls och en strike.
Kastaren gör sig redo för ett nytt kast. Han uppfattar det hemliga tecknet han får av killen som sitter på huk bakom slagmannen och ser ut som hockeymålvakt. Han bekräftar detta genom att ta sig på kepsskärmen. Han lyfter upp framfoten och svingar bak med armen och släpper i väg en jävla raket, en fastball. Den går väldigt rakt, precis mot sista fjärdedelen av racket. Precis där han som slår vill ha den för att kunna slå riktigt långt. Slagmannen för bak racket, vrider fram överkroppen och svingar racket hårt så innåthelvete.
Då! Då händer det äntligen något.
Jag får en riktig jävla ångestattack för att jag ödslat de senaste tjugo minuterna av mitt liv på att kolla på den här vedervärdiga misärsporten. Jag studsar instinktivt upp ur min fina femtiotals fåtölj och ger mig själv en lavette för att vakna till. Jag tar fjärrkontrollen och byter kanal medan jag blundar för att slippa se en sekund till av den där jävla apatismittande skiten. Innan jag öppnat ögonen kan jag höra att det på nästa kanal visas Jerry Springer.
- Perfekt! Jublar jag och öppnar ögonen.
Det är dvärgar som slåss med varandra för att de har varit otrogna. Jag har sett avsnittet förrut, men det är jävligt bra så jag går och hämtar en kaka att tugga på medan jag tittar. På vägen till köket tittar jag ner i golvet och skakar på huvudet samtidigt som jag muttrar något jag inte ens vet vad det är och tänker:
- Du är fan dum i huvudet! Sitter och låter livet rinna iväg genom att titta på baseball samtidigt som det är dvärgfighting på tv.
måndag, september 03, 2007
Uttalad intellektuell begåvning
Klicka på bilden
Jag skall inte uttala mig om annonsörens intellektuella begåvning.
Istället uppmanar jag alla ni arbetslösa, bisexuella, modiga, ödmjuka, äventyrliga, tålmodiga och verkligt slanka kvinnor att skicka in en ansökan.
Skynda er! Ni vet hur det är med sådana här saker. Är man inte på alerten så hinner alla andra arbetslösa, bisexuella, modiga, ödmjuka, äventyrliga, tålmodiga, och verkligt slanka kvinnor före.
Att vara socialt kompetent
För att klara sig bra i sociala sammanhang är det viktigt att förstå vad andra personer tänker om en. Att kunna läsa folks blickar.
Jag vill minnas en gång när jag jobbade i Göteborgs hamn. Vi hade slitit i vårt anletes svett och var på väg in i lunchrummet. Jag gick bredvid en ökänd manhaftig kvinna i 45års-åldern. Hon hade grova händer och smuts i pannan. Jag kom fram till dörren först så jag höll upp den för henne. Stämningen var lite grinig eftersom det hade varit extra hårt och smutsig arbete just den förmiddagen. När hon skulle gå förbi dörren jag höll upp försökte jag lätta upp atmosfären lite genom att säga:
- Ålder före skönhe...
Den bastanta kvinnan stannade upp och vände sitt stenansikte mot mitt.
- Som pedofilen sade... Improviserade jag vidare lite tystare.
Hon tittade på mig irriterat.
Kvinnan med de grova händerna uppskattade inte alls min lustighet.
Jag såg det på hennes blick. Det är därför jag klarar mig så bra i sociala sammanhang.
Jag vill minnas en gång när jag jobbade i Göteborgs hamn. Vi hade slitit i vårt anletes svett och var på väg in i lunchrummet. Jag gick bredvid en ökänd manhaftig kvinna i 45års-åldern. Hon hade grova händer och smuts i pannan. Jag kom fram till dörren först så jag höll upp den för henne. Stämningen var lite grinig eftersom det hade varit extra hårt och smutsig arbete just den förmiddagen. När hon skulle gå förbi dörren jag höll upp försökte jag lätta upp atmosfären lite genom att säga:
- Ålder före skönhe...
Den bastanta kvinnan stannade upp och vände sitt stenansikte mot mitt.
- Som pedofilen sade... Improviserade jag vidare lite tystare.
Hon tittade på mig irriterat.
Kvinnan med de grova händerna uppskattade inte alls min lustighet.
Jag såg det på hennes blick. Det är därför jag klarar mig så bra i sociala sammanhang.
Det är dags att prova en ny grej
Man måste prova på nya saker. Förnya sig.
Idag skämtar jag extra mycket och direkt efter varje "gag" så pekar jag på den eller de som jag talar med och säger:
- Am I right? Am I right? Hahahah!
Jag tror att det kan bli rätt bra.
Idag skämtar jag extra mycket och direkt efter varje "gag" så pekar jag på den eller de som jag talar med och säger:
- Am I right? Am I right? Hahahah!
Jag tror att det kan bli rätt bra.
Hemska människor
Ofta målar kreti och pleti mitt sinne brunt med sin tröstlöshet.
Två exempel på saker som jag inte tolererar är folk som hatar sina chefer och folk som blir aggressiva när de kör bil. Det är något ytterst enfaldigt över de personer som med dessa karaktärsdrag bedriver vardag. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag tycker som jag gör, jag tycker bara att det är vidrigt.
Själv brukar jag ytterst sällan irritera mig på någon chef, och det har inte hänt många gånger att jag visat min irritation när jag kör bil. En gång gjorde jag fuck you åt en en rakad man som trängde sig förbi i en bilkö på ett högst ogentilt vis. Då förföljde han mig, tutandes, från Hisingen till Haga. Jag hann bli ganska nervös.
Men i vanliga fall så håller jag som sagt min irritation inom mig, eller lättar på trycket med någon lågmäld sarkastisk kommentar. Jag känner inget behov alls av att skrika och hytta med näven. Förutom den där gången då.
Däremot fungerar jag helt annorlunda när jag cyklar. Hela tiden är folk i vägen och är ouppmärksamma just där jag ämnar att fräsa förbi. Av någon anledning kan jag inte ta det med samma vuxna jämnmod som jag gör när folk beter sig som stollar i biltrafiken.
Nej, på cykeln beter jag mig som en napoletansk man med komplex. Det kokar över och jag får lust att gapa, hytta, och boxa mot kvinnorna som går med barnvagnen i min väg.
En gång i Oslo cyklade jag ner för en brant backe ihop med en kompis. Det fläktade i håret och det var ljuvligt att skörda gravitationens frukter som vi så mödosamt hade sått på vägen upp för backen. Femtio meter framför oss gick det en mycket gammal kvinna. Hon leddes i armen av vad som skulle kunna vara hennes dotter och hennes förmodade barnbarn gick bredvid. Trion stod i vägen för min lycka. I några sekunder var jag tvungen att koncentrera mig på att få plats i den smala passage de lämnat på cykelbanan istället för att helt kunna hänge mig åt fartens berusning. Det hela väckte den vidriga napoletanska mannen i mig. Jag saktade inte in ett smack. Istället blåste jag förbi i full fart precis bredvid den sköra tanten. För att visa mitt missnöje körde jag inte bara förbi farligt nära och fort, just som jag åkte förbi skrek vrålade jag också ut mitt förakt.
-Uaaahh baaa! Skrek jag hundradelen innan jag passerade den intet ont anandes lilla gruppen.
Sedan fortsatte med att låta mig kittlas av farten och vinden.
När jag några sekunder senare, i slutet av backen, var tvungen att stanna vid ett rödljus tittade jag bakom ryggen.
Hundra meter upp i backen satt tanten i skräckslagen i gräset. Dottern försökte förtvivlat lugna ner henne och barnet som nu grät så att trafiken överröstades.
Helt plötsligt kände jag mig väldigt liten och ville helst också bara sätta mig på marken och gråta. Men trafikljuset slog över till grönt så vi cyklade vidare.
Två exempel på saker som jag inte tolererar är folk som hatar sina chefer och folk som blir aggressiva när de kör bil. Det är något ytterst enfaldigt över de personer som med dessa karaktärsdrag bedriver vardag. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag tycker som jag gör, jag tycker bara att det är vidrigt.
Själv brukar jag ytterst sällan irritera mig på någon chef, och det har inte hänt många gånger att jag visat min irritation när jag kör bil. En gång gjorde jag fuck you åt en en rakad man som trängde sig förbi i en bilkö på ett högst ogentilt vis. Då förföljde han mig, tutandes, från Hisingen till Haga. Jag hann bli ganska nervös.
Men i vanliga fall så håller jag som sagt min irritation inom mig, eller lättar på trycket med någon lågmäld sarkastisk kommentar. Jag känner inget behov alls av att skrika och hytta med näven. Förutom den där gången då.
Däremot fungerar jag helt annorlunda när jag cyklar. Hela tiden är folk i vägen och är ouppmärksamma just där jag ämnar att fräsa förbi. Av någon anledning kan jag inte ta det med samma vuxna jämnmod som jag gör när folk beter sig som stollar i biltrafiken.
Nej, på cykeln beter jag mig som en napoletansk man med komplex. Det kokar över och jag får lust att gapa, hytta, och boxa mot kvinnorna som går med barnvagnen i min väg.
En gång i Oslo cyklade jag ner för en brant backe ihop med en kompis. Det fläktade i håret och det var ljuvligt att skörda gravitationens frukter som vi så mödosamt hade sått på vägen upp för backen. Femtio meter framför oss gick det en mycket gammal kvinna. Hon leddes i armen av vad som skulle kunna vara hennes dotter och hennes förmodade barnbarn gick bredvid. Trion stod i vägen för min lycka. I några sekunder var jag tvungen att koncentrera mig på att få plats i den smala passage de lämnat på cykelbanan istället för att helt kunna hänge mig åt fartens berusning. Det hela väckte den vidriga napoletanska mannen i mig. Jag saktade inte in ett smack. Istället blåste jag förbi i full fart precis bredvid den sköra tanten. För att visa mitt missnöje körde jag inte bara förbi farligt nära och fort, just som jag åkte förbi skrek vrålade jag också ut mitt förakt.
-Uaaahh baaa! Skrek jag hundradelen innan jag passerade den intet ont anandes lilla gruppen.
Sedan fortsatte med att låta mig kittlas av farten och vinden.
När jag några sekunder senare, i slutet av backen, var tvungen att stanna vid ett rödljus tittade jag bakom ryggen.
Hundra meter upp i backen satt tanten i skräckslagen i gräset. Dottern försökte förtvivlat lugna ner henne och barnet som nu grät så att trafiken överröstades.
Helt plötsligt kände jag mig väldigt liten och ville helst också bara sätta mig på marken och gråta. Men trafikljuset slog över till grönt så vi cyklade vidare.
lördag, september 01, 2007
Världens snabbaste kexchocklad
Jag satt hemma och slösade med livet. Efter ett tag kände jag en bitterhet falla över mig. Så som den gör när när kroppen är stilla och hjärnan försöker jobba ikapp. En bra medicin brukar vara att göra något. Vad som helst. Även om det är något oviktgt, enkelt och prestigelöst så mår man oftast bättre av att bara göra det. Invecklade, svåra tankar blir helt plötsligt till enkla uppgifter och uppdrag. Helt plötsligt skall du inte lösa tomhetens gåta. Du skall köpa en bläckpatron till skrivaren.
Det var så jag hade tänkt att lura mig själv när jag krånglade ut mopeden från hallen. Snart var motorn igång och färden mot affären där jag skulle utföra mitt sorglösa ärende var påbörjad. Det dröjde inte mer än några sekunder innan jag i återhållen panik kände att jag glömt att ta på mig byxor.
- Helvete! Vad fan håller du på med? Tänkte jag och svepte 360 grader med blicken för att undersöka hur många som blivit vittne till mitt dementa tilltag.
Det var ödsligt omkring mig så jag kikade ner för att kontrollera läget och där var de ju. Byxorna. De satt på precis som de skulle. Men temperaturintrycken från mina lår korrelerade inte med de intryck ögonens tappar och stavar levererade till mitt medvetande. I några sekunder förstummades jag av fenomenet. Sedan kom hjärnan ikapp. Jag insåg att vintern är här. Måhända har den inte klampat hela vägen in i huset, men den har satt sin vidriga pjäxa i dörren, och då finns det ingen återvändo.
Genast kom den mörkaste årstidens värsta bekymmer upp till daga. Den nästintill beymmersfria sommarens simpla grubbel fick snabbt ge plats för de mycket allvarligare vinterproblemen. Tunga, hemska saker som jag inte tänkt på sedan April tyngde mig lika plötsligt som oerhört.
Anja Pärson i Kexchoklad-dräkt t.ex.
Den bilden har nu etsat sig fast i mitt sinne och därmed befläckat den varma årstidens renhet så gravt att det jag inte kan lita på den igen förrän i slutet av April.
Det var så jag hade tänkt att lura mig själv när jag krånglade ut mopeden från hallen. Snart var motorn igång och färden mot affären där jag skulle utföra mitt sorglösa ärende var påbörjad. Det dröjde inte mer än några sekunder innan jag i återhållen panik kände att jag glömt att ta på mig byxor.
- Helvete! Vad fan håller du på med? Tänkte jag och svepte 360 grader med blicken för att undersöka hur många som blivit vittne till mitt dementa tilltag.
Det var ödsligt omkring mig så jag kikade ner för att kontrollera läget och där var de ju. Byxorna. De satt på precis som de skulle. Men temperaturintrycken från mina lår korrelerade inte med de intryck ögonens tappar och stavar levererade till mitt medvetande. I några sekunder förstummades jag av fenomenet. Sedan kom hjärnan ikapp. Jag insåg att vintern är här. Måhända har den inte klampat hela vägen in i huset, men den har satt sin vidriga pjäxa i dörren, och då finns det ingen återvändo.
Genast kom den mörkaste årstidens värsta bekymmer upp till daga. Den nästintill beymmersfria sommarens simpla grubbel fick snabbt ge plats för de mycket allvarligare vinterproblemen. Tunga, hemska saker som jag inte tänkt på sedan April tyngde mig lika plötsligt som oerhört.
Anja Pärson i Kexchoklad-dräkt t.ex.
Den bilden har nu etsat sig fast i mitt sinne och därmed befläckat den varma årstidens renhet så gravt att det jag inte kan lita på den igen förrän i slutet av April.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)