På hemvägen är det något helt annat. Den backe som några timmar tidgare dragit mitt anseende i schmutsen förvanlar mig nu till vägens konung. När jag puttrar över krönet i 50km i timmen tar jag ett djupt andetag och kurar ihop mig som Alberto Tomba brukade göra när han var snöns Maradona. Jag håller kvar gasen i botten och lyssnar sjunger med motorljudet som sakta stegras.
- öööööööööööhÖÖÖÖÖÖHH! Skriker jag för mig själv. Det är ändå ingen som kan höra.
Blicken är fokuserad mot horisonten men flackar en gång i sekunden ner på hastighetsmätaren som sakta stiger. 60, 65 km/timmen. Styret börjar vibrera och fartvinden tårar mina kisande ögon. Mätarnålen tappar hastighet men fortsätter sin färd högerut. 68, 70, 72, 75...76km i timmen. Plastkåporna på svarta faran vibrerar och rasslar öronbedövande. Farupplevelsen är hissnande och när jag jag är uppe i maxfart känns det som att jag åker på en trasig pulka bredvid de stora timmerbilarna, men det skrämmer mig inte. Jag slutar inte förrän nålen står och vibrerar mellan 77 och 78km/timmen. Den skakar verkligen, som en tryckmätare på störtande plan. När det ser ut som att glaset framför nålen håller på att att explodera ber jag till gud att de kinesiska barnfingrarna som skruvat ihop min vägkälke var starka nog. Jag håller kvar handtaget i botten några sekunder medan jag fortsätter att kisa och grimasera. När det bara är ett par hundra meter kvar släpper jag upp gasen, rätar på ryggen, lutar mig lite bakåt och låter den avgasfyllda luften omfamna mig medan farten avtar.
- Ptroooo! Säger jag lite lojt och tänker att jag är Clint Eastwood som stannar sin häst utanför en saloon.
Några sekunder senare är vardagen tillbaka. Clint Eastwood har förvanlats till vanlig kille igen, och bordellen var bara ett vanligt rödljus.
Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar