Min morbror fyller 40 och 50

Min morbror fyllde 50 i helgen. I present fick han en redogörelse av vad som egentligen försegick på hans 40 års fest.

För tio år sedan fyllde min morbror 40 år. Detta firades med en ansenlig fest i den fina villan i Mälarhöjden där han bor med sin familj. Överallt cirkulerade det finklädda människor som kommit en bra bit i livet. Några av gästerna hade tillsammans köpt en Ulf Lundell-tavla som de gav min morbror i present. Jag tror det var ett kinesiskt tecken, skrivet av Ulf Lundell själv. Säkert hade han penslat fram det i ett inspirerat ryck på bakfyllan. Jag tyckte själv inte att det var en så märkvärdigt fin tavla, men min morbror såg mycket lycklig ut över sin present.

Vid tidpunkten var jag 15 år. Jag var där med min morbrors enda syster, min styvfar och min då 10-åriga syster. När jag tittade mig om på festen såg jag ingen annan i min ålder. Det var bara stiligt folk i 40-årsåldern. Några hade med sig sina barn, men de var alla mycket yngre än jag. Karriärmänniskor får barn sent.

Ur min morbrors fina stereo med högtalare som ser ut som ubåtsperiskop hördes Phil Collins eller någon annan sådan skit, som folk i den åldern tycker om att ha på i bakgrunden för att få en avslappnad mingelstämning.

Uttråkad satte jag mig i soffan och drack Coca-Cola samtidigt som jag iakttog de långa männen som myndigt diskuterade räntor medan de eleganta kvinnorna skrattade och kände på materialet i varandras klänningar.

- Åh vad fin! Är det viskos? Sade de till varandra.

Jag hade inget annat att göra så jag satt kvar och åt chips och drack Coca-Cola. Tillgången var obegränsad och mamma var för upptagen för att säga åt mig att dricka med måtta. Dessutom var man inte lika rädd för socker på den tiden. Därför kunde jag ostört sitta och dricka min läsk. Jag smakade också på någon rysk sockerdricka som jag tidigare inte provat. Den stod också framme på bordet, men jag tyckte inte om den alls. En man i manchesterkavaj såg hur jag grimaserade när jag smuttade på den rosa läsken och sa att den blir godare om man blandar den på sprit. Jag svarade att jag hade svårt att tro att han talade sanning. Då skrattade han och gick därifrån. Nu när jag är lite äldre vet jag att han hade rätt.

Timmarna gick och jag satt fortfarande i soffan. En lågmäld Phil Collins hade bytts ut mot en pulserande Ulf Lundell och de långa männen som nyss talat om räntor och amorteringar dansade nu så att golvet gungade i den välinredda villan i Mälarhöjden. Det var en riktig vuxenfest.

Klockan var väl ungefär tolv när jag ställde ner mitt Cola-glas. Jag kände mig lite yr, illamående och väldigt trött. Jag gick ner i källaren där vi skulle sova. Vi sov alltid där när vi var på besök. Vi hade t.o.m. våra egna platser. Mamma och Anna-Klara sov alltid i en dubbelsäng medan jag och min styvfar Bosse sov i två tältsängar. Jag låg i den vänstra och han i den högra. Eftersom jag mådde dåligt, inte hade något att göra och vi dessutom skulle åka vidare till landet tidigt morgonen efter, tänkte jag inte utnyttja tillfället att få vara vaken till sent . Jag lade mig i sängen för att sova. Trots att man tydligt kunde höra festsorlet och Ulf Lundells dunkande genom golvet, somnade jag nästan direkt. Jag var oerhört trött.

Jag minns hur jag på natten gick upp för att gå på toa. Jag kommer ihåg hur jag klev in i det stora badrummet som finns i källaren. Jag fumlade med handen mot den bruna 70-talskaklade väggen för att hitta strömbrytaren. När jag väl lyckats tända minns jag hur jag kissade. Jag pissade som en travhäst. Flera liter Coca-Cola skulle ut. Känslan var befriande som en dröm hos en fängslad. Medan jag kissade och kissade såg jag en inre bild av vildhästar som galopperade över en sommaräng.

- Shit, det där var säkert fortfarande kolsyrat, tänkte jag för mig själv. Sedan spolade jag och gick och lade mig igen.

Morgonen efter vaknar jag vid niotiden av att Mamma gapar från ovanvåningen:

- Petter! Nu får du komma upp om du skall ha frukost. Vi skall åka om 20 minuter.

Just det, vi skall ju åka till landet, tänkte jag.

Mycket mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner att något inte står rätt till Jag är varm om överkroppen men fryser från midjan och neråt. För ett kort ögonblick funderar jag av någon anledning på om jag blivit förlamad i underkroppen.. Den tanken avbryts snart. Jag känner efter med handen.

- Vad i helvete? Det är ju helt jävla blött!

Blött och kallt var det. Helt otänkbart var det. Jag hade inte pissat på mig på säkert 10 år men jag förstod snart att så var fallet. Mitt nattliga toalettbesök hade inte bara varit skönt som en dröm, det hade verkligen varit en dröm. En dröm som hade en bittrare eftersmak gårdagens ryska läsk. I några minuter försöker jag intala mig själv att det inte är sant. Det är inte sant att jag är 15 år och har pissat ner mig i sängen. Det är ju inte ens min egen säng. Mina försök till att hitta alternativa förklaringar för den kalla vätskan i min säng avbryts av att mamma skriker från ovanvåningen igen:

- Nu får du ingen frukost! Vi åker om tio minuter. Ta dina grejer och kom upp!

Jag försöker i panik komma på ett sätt att undanröja bevisen från min barnsliga olycka. Men det går inte. Jag kan inte bara gömma lakanen. Det funkar inte. Minuterna går fort medan jag i förtvivlad panik letar efter möjliga förklaringar och flyktvägar. Snart hör jag mamma gapa från ovanvåningen igen:

- Nu är taxin här! Nu kommer du upp!

Jag ger upp. Resignerat börjar jag gå upp för trappan. Jag kommer att bli tvungen att ta skammen på kinden. Jag är nästan gråtfärdig när jag halvvägs upp stannar och slår upp ögonen. Jag har funnit en utväg. Den är listig, den är lömsk. Den är perfekt! Jag rusar ner för trapporna och ställer mig framför de två tältsängarna. Jag tittar på dem ett par sekunder och säger tyst för mig själv:

- Förlåt Bosse!

Sedan byter jag mina lakan och madrass mot Bosses. En minut senare sitter vi i taxin. Bosse sitter i framsätet. Det blir han som får betala för kalaset.