På väg till skolan

Min moped ser rätt italiensk ut. Men det är den inte. Jag har inte råd med en italiensk kvalitetsmoped. Istället har jag en kinesisk kopia på en gammal hederlig vespa. Jag måste ändå säga att den ser ganska stilfull ut. Däremot är den inte direkt snabb, kraftfull, eller gediget byggd. Det är tex frapperande att se hur mycket maxhastigheten påverkas av en liten stigning i terrängen eller en lätt bris från färdriktningen. Normal topphastighet är drygt 50km i timmen men fläktar det lite mothårs kan det gå betydligt långsammare.

På vägen till universitetet är det mest ganska små 50-vägar. Eftersom jag oftast kan hålla samma hastighet som bilarna känns allt lugnt och tryggt. En liten bit av sträckan från mitt hem till skolan är emellertid inte alls en liten 50-väg. Det är visserligen bara en 70-väg, men den den är så stor så att vilken tysk vägingenjör som helst hade spontanapplåderat om han körde på den i sin breda Mercedes. En riktig jävla autostrada med tung trafik är det. Bussar och lastbilar lastade med timmerstockar dundrar förbi. Kraftfulla vägbester. Min kinesiska plastvespa som surrar tyst som en höstgeting sticker helt klart ut. Det hade definitivt varit lämpligare för mig att ta en annan väg, och det finns nog, men jag har inte förstått var ännu. Dessutom får jag faktiskt enligt lag köra där.

Så jag åker på 70-vägen med de stora grabbarna. Det hade väl inte varit så dumt om det inte var för att det är en 1,5 km lång och riktigt brant backe. Det är Svealands svar på hallandsåsen man skall över. Det är här det blir lite problem och missförstånd. Den frustande hingsten mellan mina ben klarar bara av att köra mig i <25km/timmen uppför berget; inte 70. Killarna i timmerbilarna visar ingen förståelse alls för detta. Vägen är stor och tvåfilig så det hade inte varit några problem för dem att köra om om det inte vore för det att trafiken oftast är så tät att när någon väl hamnat bakom mig så får stackaren aldrig en lucka att köra om mig. En gång gick det så långsamt, trots att jag hade medvind, att en fimp bokstavligen blåste förbi mig bakifrån.

De få som lyckas köra förbi mig brukar titta på mig med blick som är en ganska unik blanding mellan lycka oförstånd och mordbenägenhet. Ibland bildas det en över hundra meter lång ringlande kö med bilar bakom mig, och jag kan inte göra något åt det. Detta är naturligtvis ett av mina stoltaste ögonblick här i livet.