Han är i zonen

Jag cyklar runt och slår dank. Jag har ingenstans jag behöver vara eller skynda mig till. Cykelvägen jag glider fram på korsas av en väg som är oerhört lite trafikerad Trots att denna väg är så dåligt trafikerad har gatukontoret valt att sätta upp ett trafikljus för oss cykeltrafikanter. Just som jag anländer slår detta om till rött. Detta påverkar inte mig det minsta. För jag ser att det inte finns en bil så långt ögat kan nå. Därför glider jag i sakta gemak över den korsande vägen, trots att det är rött ljus och trots att jag inte har någon som helst brådska. Jag är helt obekymrad, inte ens rädd för polisen.

Mannen framför mig har emellertid en helt annan livsåskådning.
Han är runt trettiofem och bär cykelhjälm ovanpå sin ljusbruna keps. Han kör med bockstyre och håller en portfölj i handen samtidigt som han har en fjällräven kånken ryggsäck på ryggen. Hela hans uppenbarelse är eklektisk och han ser ut att vara på väg någonstans. Mycket mer än vad jag är på väg någonstans.

Han ligger lite framför mig när trafikljuset slår om till rött. Han saktar lugnt in och ställer sig och väntar. Det är inte en bil i närheten men han ställer sig och väntar. Helt obekymrad är han också, trots att han var på väg någonstans. Han verkar inte ens bli irriterad, han är hur stabil som helst. Han är i zonen.

Jag förstår inte hur han bär sig åt för att vara så där stabil. Hela grejen gör mig nyfiken. När jag sakta glider förbi honom försöker jag få honom ur balans. Jag försöker se lite retfull ut när jag passerar honom och kör ut i vägen. Väl på vägen tar jag onödigt långt tid på mig, för att verkligen understryka hur lugnt det hade vart för honom att trotsa det röda ljuset. Han som hade bråttom och allt.

- Kolla vad du kunde gjort, nu ångrar du väl att du stannade, förlorade massa tid?
Skriker mitt kroppspråk medan jag måste anstränga mig för att hålla balansen för att jag kör så sakta.

När jag nått andra sidan vägen vänder jag mig om med förväntningen att få se en ångerfull, bitter eller åtminstone lite sammanbiten min. Han måste ju vara irriterad på något sätt.

Det är han inte. Han ser förbannat stabil ut, obekymrad Det hade jag aldrig kunnat vara. Speciellt inte om någon liten retsticka försökt provocera mig genom att cykla förbi mig lite kaxigt. För mannen med hjälmen på kepsen är det inga problem. Han är i zonen. Det är inte jag.

Nästan irriterad vänder jag blicken framåt och fortsätter glida. Jag hör att det slår över till grönt bakom mig.
-Helvete också! Tänker jag när han cyklar förbi mig med en väldig fart.
-Undra om jag också kommer att hamna i zonen någon gång...