Jag skulle ta tåget till Göteborg och var på T-centralen i god tid. Jag gick in på den stökiga lilla Burger Kingen som ligger en våning ner. Jag tycker egentligen inte om att äta där. Det är alltid ett förbannat rusande där och dessutom så drar det alltid. Jag hatar att äta när det drar.

Killen som står i kassan ser ut precis som en kille i tjugoårsåldern som jobbar på en hamburgerkedja brukar se ut. Vår dialog var dock inte alls som den brukliga.

- Hej.

- Hej, ett Whopper meal tack.

- Ok, vad vill du ha att dricka?

- Cola utan is. Säger jag och så långt går allt enligt planerna.

Men då, istället för att vända sig om för att hämta mina saker så tittar ha på mig och säger:

- Mm, är allt ok eller? Du verkar lite dämpad?

Jag blir helt ställd men får ändå snabbt, nästan för snabbt, ur mig ett kort

- Nej då.

Men inget mer, sedan är jag tyst, ställd.
Jag visste fan inte ens om jag är dämpad eller inte, jag hade inte reflekterad över det. Jag försökte känna efter. Jag kände mig rätt normal, ok. Det syntes tydligen inte, för i den underviktiga kassörens ögon såg jag tydligen akut deprimerad ut. Bara min uppsyn skar i hans 20-åriga hjärta. Jag gjorde honom orolig.

Jag fick vänta på min hamburgare. Jag stod bredvid kassan med mina pommes frites och min cola utan is i några minuter. Det flackades en hel del med blickarna. Jag kan medge att flackandet var ömsesidigt.

När jag sitter i vinddraget och äter mittemot en trevlig indisk man så tänker jag:

- Jävlar viken svår och konstnärlig kille jag måste vara om till och med Burger king kassören känner av det. Det borde ju gå hem hos damerna, de brukar väl gilla sånt, damerna…den där svåra looken…jag fattar inte…

När jag har ätit upp går jag och ställer mig vid perrongen. Perrong 10, det är den bästa. Ingen annan duger. Tåget är lite försenat och resenärerna står och kryllar på perrongen. Jag ställer mig en liten bit ifrån den största klungan. Mittemot mig står en tjej, hon är riktigt jävla vacker och förmodligen i min ålder. Min plan är att vi skall växla lite blickar. Jag sätter mig på min resväska framför henne. Jag försöker se sådär sexigt svår ut, Burger king svår. Hon verkar ointresserad. Jag gör mig själv ännu svårare, nu ser jag ut som en impulsiv konstnär, minst. Fröken ignorerar mig fortfarande.

- Vafan är det med henne? Vet hon inte att konstnärer är de bästa liggen? Muttrar jag för mig själv.

Den snygga tjejen är alltför medveten om hur snygg hon är och vänder ryggen mot mig som för att tala om det för mig. Jag svär inombords och vänder mig om. Några sekunder senare ställer sig Göran Greider i mitt synfält. Vi utväxlar blickar, och han ler. Han verkar i alla fall förstå sig på den svåra, nedbrutna looken.