Hemska människor

Ofta målar kreti och pleti mitt sinne brunt med sin tröstlöshet.
Två exempel på saker som jag inte tolererar är folk som hatar sina chefer och folk som blir aggressiva när de kör bil. Det är något ytterst enfaldigt över de personer som med dessa karaktärsdrag bedriver vardag. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag tycker som jag gör, jag tycker bara att det är vidrigt.

Själv brukar jag ytterst sällan irritera mig på någon chef, och det har inte hänt många gånger att jag visat min irritation när jag kör bil. En gång gjorde jag fuck you åt en en rakad man som trängde sig förbi i en bilkö på ett högst ogentilt vis. Då förföljde han mig, tutandes, från Hisingen till Haga. Jag hann bli ganska nervös.
Men i vanliga fall så håller jag som sagt min irritation inom mig, eller lättar på trycket med någon lågmäld sarkastisk kommentar. Jag känner inget behov alls av att skrika och hytta med näven. Förutom den där gången då.

Däremot fungerar jag helt annorlunda när jag cyklar. Hela tiden är folk i vägen och är ouppmärksamma just där jag ämnar att fräsa förbi. Av någon anledning kan jag inte ta det med samma vuxna jämnmod som jag gör när folk beter sig som stollar i biltrafiken.
Nej, på cykeln beter jag mig som en napoletansk man med komplex. Det kokar över och jag får lust att gapa, hytta, och boxa mot kvinnorna som går med barnvagnen i min väg.

En gång i Oslo cyklade jag ner för en brant backe ihop med en kompis. Det fläktade i håret och det var ljuvligt att skörda gravitationens frukter som vi så mödosamt hade sått på vägen upp för backen. Femtio meter framför oss gick det en mycket gammal kvinna. Hon leddes i armen av vad som skulle kunna vara hennes dotter och hennes förmodade barnbarn gick bredvid. Trion stod i vägen för min lycka. I några sekunder var jag tvungen att koncentrera mig på att få plats i den smala passage de lämnat på cykelbanan istället för att helt kunna hänge mig åt fartens berusning. Det hela väckte den vidriga napoletanska mannen i mig. Jag saktade inte in ett smack. Istället blåste jag förbi i full fart precis bredvid den sköra tanten. För att visa mitt missnöje körde jag inte bara förbi farligt nära och fort, just som jag åkte förbi skrek vrålade jag också ut mitt förakt.

-Uaaahh baaa! Skrek jag hundradelen innan jag passerade den intet ont anandes lilla gruppen.

Sedan fortsatte med att låta mig kittlas av farten och vinden.
När jag några sekunder senare, i slutet av backen, var tvungen att stanna vid ett rödljus tittade jag bakom ryggen.

Hundra meter upp i backen satt tanten i skräckslagen i gräset. Dottern försökte förtvivlat lugna ner henne och barnet som nu grät så att trafiken överröstades.

Helt plötsligt kände jag mig väldigt liten och ville helst också bara sätta mig på marken och gråta. Men trafikljuset slog över till grönt så vi cyklade vidare.