Världens snabbaste kexchocklad

Jag satt hemma och slösade med livet. Efter ett tag kände jag en bitterhet falla över mig. Så som den gör när när kroppen är stilla och hjärnan försöker jobba ikapp. En bra medicin brukar vara att göra något. Vad som helst. Även om det är något oviktgt, enkelt och prestigelöst så mår man oftast bättre av att bara göra det. Invecklade, svåra tankar blir helt plötsligt till enkla uppgifter och uppdrag. Helt plötsligt skall du inte lösa tomhetens gåta. Du skall köpa en bläckpatron till skrivaren.

Det var så jag hade tänkt att lura mig själv när jag krånglade ut mopeden från hallen. Snart var motorn igång och färden mot affären där jag skulle utföra mitt sorglösa ärende var påbörjad. Det dröjde inte mer än några sekunder innan jag i återhållen panik kände att jag glömt att ta på mig byxor.

- Helvete! Vad fan håller du på med? Tänkte jag och svepte 360 grader med blicken för att undersöka hur många som blivit vittne till mitt dementa tilltag.

Det var ödsligt omkring mig så jag kikade ner för att kontrollera läget och där var de ju. Byxorna. De satt på precis som de skulle. Men temperaturintrycken från mina lår korrelerade inte med de intryck ögonens tappar och stavar levererade till mitt medvetande. I några sekunder förstummades jag av fenomenet. Sedan kom hjärnan ikapp. Jag insåg att vintern är här. Måhända har den inte klampat hela vägen in i huset, men den har satt sin vidriga pjäxa i dörren, och då finns det ingen återvändo.

Genast kom den mörkaste årstidens värsta bekymmer upp till daga. Den nästintill beymmersfria sommarens simpla grubbel fick snabbt ge plats för de mycket allvarligare vinterproblemen. Tunga, hemska saker som jag inte tänkt på sedan April tyngde mig lika plötsligt som oerhört.

Anja Pärson i Kexchoklad-dräkt t.ex.

Den bilden har nu etsat sig fast i mitt sinne och därmed befläckat den varma årstidens renhet så gravt att det jag inte kan lita på den igen förrän i slutet av April.