Sista dagen i renhållningsbranschen

Jag har ännu inte bestämt mig hur jag skall berätta om mitt sommarjobb. Jag har inte ens bestämt mig om jag skall göra det. Det hände en jävla massa grejer i alla fall. Skrivet på rätt sätt hade upplevelserna säkerligen genererat ett jävla gehör, men jag vet inte om jag fixar det, eller om jag ens orkar ge mig i kast med det hela.

Jag kan i alla fall nämna en kortis från min sista arbetsdag.

Det var igår, lördag med andra ord. Jag åker runt i den gula lilla sopbilen med min irakiska arbetskamrat. Jag trivs med honom, det gör jag; men man skall veta att han är väldigt speciell. Han är väl i 45-årsåldern tror jag, men det är väldigt svårt att avgöra just ålder på honom. Något som däremot inte alls är svårt att se, är att han är jävligt sträng. Hans ansikte är verkligen som sten. Hade jag varit ett barn så hade jag förmodligen börjat gråta vid första anblicken. Om Disney skulle ha en casting för "bad guys" så skulle han vinna mot vem som helst, t.o.m. Peter Stormare.

Han har bott i Sverige i 18år men hans svenska är sensationellt dålig. Det är förmodligen därför han begränsar sig till enskilda utrop i olika trafiksituationer.

- Jeffla idiot! Gammal kärring, vafan du köra bil på morgonen. Fi fan!

Så kan det låta ibland, annars är det mest tystnad när man jobbar med honom.

Så var det också i lördags. Tystnad förutom radion, inställd på någon vidrig reklamkanal. Klockan var runt sex på morgonen och vi skulle städa hela stan efter att Rolling Stones lockat fulla pappor till stan. Gubbar som skall "göra det som om det var 1968 igen". Bli fulla och skräpa ner, kanske röka en cigarett igen, eller kanske en cigarill rent utav.

Jag var trots detta tillbakahållet upprymd; det var ju min sista dag. Det var de här fimparna och papprena som skulle plockas, sedan var de slut. Semester. Det var det förstås inte för min kamrat. Han har redan haft sin ledighet och "skräpet tar aldrig semester" som man brukar skämta i renhållningsbranschen.
Så det fanns gott om anledningar för honom att vara tyst tidigt denna lördagsmorgon.

Det var han också, tills det på låg volym går igång en låt på radio. Jag har aldrig hört den innan. Jag lyssnade inte nu heller, det enda jag hörde var att det var en svensk låt med en sådan text som man skall följa, lite tokig så där, sexig kanske. Musikens buskis.

Jag tittar åt vänster och ser hur det irakiska läderbeklädda stenansiktet börjar röra på sig. Det spricker upp, som när röd lava väller fram från sprickor i den svarta marken. Han släpper båda händerna från ratten, sträcker dem rätt upp i taket och viftar med dem i en klassisk "Hey ho" rörelse.

Han öppnar munnen, blottar sina gulrökta tänder, tar ett stort andetag och med ett leende från öra till öra skriksjunger han:

- Küken mellan fiiittaaaaaaaan!

Efter det var det nedförsbacke; de sista timmarna av min karriär i renhållningsbranschen.