Vemod

Plötsligt vaknar jag upp i min egen säng i Stockholm. I två och en halv månad har jag sovit på en smal soffa och nu ligger jag utfläkt på tvären i en två meter bred säng, det är min egen. Jag känner mig inte hemma. Det är tyst. Jag hör inget sorl från caféerna på Haga Nygata. Jag hör ingenting. Jag har ont i halsen och kan inte andas genom näsan. Jag är för trött för att vända på huvudet och titta vad klockan är. Det är knäpptyst.

Jag ligger blickstilla och simulerar ett lik. Jag väntar på någonting som skall säga åt min kropp att nu har dagen startat. Ett ljud, en signal eller något men det kommer ingenting. Fortfarande har jag inte något förutom ett svagt rosslande från mina luftvägar. Efter ungefär en halvtimma förstår att det inte kommer att komma någon startsignal för dagen, inte ens ett oväsen.

Jag är inte alls nöjd. Jag blir irriterad på mig själv för att jag låter mig drabbas av denna oerhört förutsägbara tungsinthet. Jag förbannar mig själv för att jag tydligen fortfarande är en amatör på livet, inte alls ett proffs.

Jag ligger kvar i sängen, sträcker ut högerarmen och fumlar med handen mot datorlådan utan att titta tills jag hittar power-knappen. Det piper till och fläkten surrar igång. Det hjälper lite. En fläktinducerad bris av energi ger mig kraft att sätta mig på sängkanten. Världens mest sorgsamma position – att sitta på sängkanten och titta ner i marken. Jag ser ut som någon som överväger en skilsmässa. Jag äcklas av min håglösa hållning och reser mig därför hastigt. Så hastigt att jag blir lite yr.

Jag går fram till fönstret och mönstrar väderleken i tjugo sekunder. Under den korta stunden hinner solen gå i moln två gånger så jag nedtecknar ”schizofrent växlande molnighet” i min mentala loggbok.

Jag sätter mig vid datorn, besluten om att sätta igång dagen. Komma igång med ljuden. Innan jag lämnade Stockholm städade jag lägenheten. Jag visste nämligen att om jag hade kommit hem till en ostädad lägenhet så skulle bedrövelsen när jag återvände varit ännu värre. När jag sätter mig vid datorn påminns jag igen om att jag är en amatör på livet, inte ett proffs. Datorns skrivbord är allt annat än städat. Över hela skärmen ligger det filer, dokument och bilder som för mig var aktuella i början av sommaren. Det hela gör mig av någon anledning ännu mer förstämd. Jag klickar hastigt upp ett Internetfönster och lägger det som en matta över smutsen.

För att brusa bort molokenheten höjer jag volymen på högtalarna och startar upp winamp. Automatiskt går låten jag lyssnade precis innan jag lämnade för Göteborg igång. Det är Håkan Hellström. Obehagskänslan förvandlas omedelbart till ett utomordentligt vemod. Det går så fort att jag instinktivt vänder mig om och tittar oroligt bakom axeln. Det kändes som att jag blev överfallen bakifrån.

Jag sänker genast ner volymen till noll och säger högt på bästa Majorna dialekt:

- Oueh! Herrejävlar….

- Jag måste visst göra min lägenhet till ett hem igen. Tänker jag för mig själv.

Det har ju gått förr. Varför skulle det inte gå nu. Jag är inte rädd för något.

Vemod – Bring it on!

Det fortsätter att vara knäpptyst i några sekunder sedan börjar äntligen grannens hund att skälla. Det är egentligen vidrigt, men just idag tackar vi den råttformade lilla terriern för det.

Nu sätter vi på Frank Sinatra - My Way, tar en dusch på det här och sedan går vi ut och tar den här stan i hornen.

Dessutom kallar vi mig själv vi istället för jag resten av dagen. Det tycker vi är lite skönt malligt.

Det är så vi löser det.