När årstiden tillåter färdas jag med cykel eller moped. Varför då? Jo, för att är helt enkelt the classiest way to get around. Det är snabbt, snyggt, stilfullt och allmänt läckert. Det vet alla.
En annan anledning är att jag vill undvika Stockholms svårlästa busschaufförer så mycket som möjligt. De gör mig så förbannat nervös. Jag vet inte hur jag skall bete mig mot dem för att förtjäna deras respekt, för att få vara cool. Varje gång jag skall gå på bussen känner jag mig lika osäker som någon i en av "Bullens" brevfilmer.
Det är meningen att man skall visa upp sitt färdbevis för chauffören när man kliver på. Håller du upp det klart och tydligt så bemöter chauffören inte ens din blick. Han himlar lite med ögonen, släpper ner käken lite och andas ut tungt.
- Ååh din jävla tönt! Tror du att jag bryr mig om vad fan du viftar med där? Skriker han ljudlöst med sitt kroppspråk så att ingen hör, men alla kan se. De snygga tjejerna längst bak i bussen fnissar lite i handen när man sloksvansat sätter sig ner och tittar ner i marken.
Inte bra alls.
Efter att ha gått på den niten ett par gånger försöker man en gång att bete sig lite världsvant. Man tuggar lakritstuggumi och lyssnar på freestyle när man kliver in i bussen med avslappnade, gungande Fonzie steg. Man låter busskortet ligga kvar i fickan hälsar istället kaxigt på chauffören genom att nicka lite avslappnat, le med ena mungipan och blinka med ena ögat. Precis när man går förbi och skall börja smila lite med de snygga tjejerna i bakersta sätet kommer en stor hårig hand på ens osäkra axel. Handen lyfter upp en i armen precis som en rektor lyfter upp någon som heter Jimmy och går i 3b när han pangat alla rutorna i slöjdsalen. Sedan kommer en jävla svada med vanäror inför hela pendlarskaran.
Man försöker släta över hela situationen genom att samtidigt som man trocklar upp busskortet ur fickan med sin fria hand le oberört inför medpassagernarna.
Men man är inte oberörd.
På insidan gråter man. Man gråter för att man är 25år och inte vet hur man åker buss utan att bli förnedrad.
5 kommentarer:
Haha! Jag håller med! Dom är jävla svåra busschaufförerna i den här stan!
hahaha! känner igen det där. jag undviker bussar som aids.
jr
tänk på att min kära far kör buss. har inte åkt med honom, men tror han e bra, tror han e trevlig, tror han ler mot alla som går på..
peter. den glade busschuffören.
jr
jag skulle kunna tänka mig att peter snackar på rätt bra i högtalaren också.
Efter en vecka i den kungliga Hufvudstaden med plåtningar framför bakom och vid sidan av konungens arbetsplats, återvänder jag till min älskade lillebrollan stad.
Stockholm e fint, Stockholm är större, Stockholm har ett fetare uteliv och Stockholm är inte fullt av mina misstag.
Men Stockholms lokaltrafik är komplett cp mongo och helt utan struktur.
Här är det djungelns lag som råder och man måste vara tuff.
Snackar inte vanligt knalla genom femman en lördag eftermiddag tuff,
utan 100 % ig attityd tydlig målmedvetenhet och helhjärtat engagemang.
In och ut genom spärrar med blickar hårdare en Clintan.
Survivor of the fittest rätt och slätt.
Feta krediter till alla eder som fattat modet att bosätta er i denna bisarra stad!
Skicka en kommentar