Detta gestaltar sig på olika sätt; detta är det tydligaste.
torsdag, augusti 30, 2007
Aggressioner - en ond cirkel
Senaste tiden har jag gått runt och burit på aggressioner.
Detta gestaltar sig på olika sätt; detta är det tydligaste.
Detta gestaltar sig på olika sätt; detta är det tydligaste.
tisdag, augusti 28, 2007
Fittbyxa
Jag läste den här artikeln och var tvungen att ställa om klockans kalender till första april för att allt skulle kännas normalt igen.
måndag, augusti 27, 2007
Hetta - En listig jävel
I takt med att man blir äldre så blir man också klokare. Man lär sig av sina misstag och allt det där. T.ex. har jag nu efter 25 år förstått och accepterat att man inte kan dricka ur glas utan att spilla när man ligger ner. När jag var 24, för ett år sedan, då jag var ung och dum så trodde jag fortfarande att det kunde gå att dricka liggandes, ”Om man bara gör det försiktigt nog” som jag intalade mig. Så är det förstås inte. Det vet jag nu. Nu när jag är mogen och klok.
Jag skulle kunna ge några fler exempel på saker som jag slutligen förstått och accepterat genom år av trial & error, men jag skall istället tala om något som jag tydligen ännu inte förstått.
Det verkar som att jag ännu inte riktigt har greppat hur värme fungerar - saker som bränns. Det är luriga saker det där, lätt att göra fel har jag märkt. Det är speciellt vid ett tillfälle hettan överlistar min ännu för naiva hjärna. Tyvärr, för min självrespekt, är det vid ett rätt uppenbart tillfälle som jag fortfarande faller för dess lömskhet.Det är när jag skall se om något är färdigt i ugnen. Kanske är jag orolig att maten har bränts och jag skyndar mig. Jag sliter upp luckan och slänger när ansiktet för att syna min Flygande Jacob på nära håll. Då narras hettan med min alltför oerfarna person genom att skjuta en skållande gejser av 225 gradig baconosande luft rätt i ansiktet på mig. Jag ryggar reflexmässigt tillbaka och ställer mig förnedrad på alla fyra i mitt lilla kök. Förklädet hänger ner i marken och när jag torkar tårarna med grythandsken kan jag höra hur livet skrattar åt mig.
- Helvete vad ont det gör! Brukar jag gny förvånat från min golvnära position.
Hon är klok hon. Men hon är inget vidare på de här värmerelaterade sakerna hon heller. Hon bränner nämligen alltid minst en plåt kanelbullar varje gång hon bakar. Då brukar jag alltid få gråt i halsen och tycka synd om henne, men det är en annan historia.
Hur man än gör blir det fel
När årstiden tillåter färdas jag med cykel eller moped. Varför då? Jo, för att är helt enkelt the classiest way to get around. Det är snabbt, snyggt, stilfullt och allmänt läckert. Det vet alla.
En annan anledning är att jag vill undvika Stockholms svårlästa busschaufförer så mycket som möjligt. De gör mig så förbannat nervös. Jag vet inte hur jag skall bete mig mot dem för att förtjäna deras respekt, för att få vara cool. Varje gång jag skall gå på bussen känner jag mig lika osäker som någon i en av "Bullens" brevfilmer.
Det är meningen att man skall visa upp sitt färdbevis för chauffören när man kliver på. Håller du upp det klart och tydligt så bemöter chauffören inte ens din blick. Han himlar lite med ögonen, släpper ner käken lite och andas ut tungt.
- Ååh din jävla tönt! Tror du att jag bryr mig om vad fan du viftar med där? Skriker han ljudlöst med sitt kroppspråk så att ingen hör, men alla kan se. De snygga tjejerna längst bak i bussen fnissar lite i handen när man sloksvansat sätter sig ner och tittar ner i marken.
Inte bra alls.
Efter att ha gått på den niten ett par gånger försöker man en gång att bete sig lite världsvant. Man tuggar lakritstuggumi och lyssnar på freestyle när man kliver in i bussen med avslappnade, gungande Fonzie steg. Man låter busskortet ligga kvar i fickan hälsar istället kaxigt på chauffören genom att nicka lite avslappnat, le med ena mungipan och blinka med ena ögat. Precis när man går förbi och skall börja smila lite med de snygga tjejerna i bakersta sätet kommer en stor hårig hand på ens osäkra axel. Handen lyfter upp en i armen precis som en rektor lyfter upp någon som heter Jimmy och går i 3b när han pangat alla rutorna i slöjdsalen. Sedan kommer en jävla svada med vanäror inför hela pendlarskaran.
Man försöker släta över hela situationen genom att samtidigt som man trocklar upp busskortet ur fickan med sin fria hand le oberört inför medpassagernarna.
Men man är inte oberörd.
På insidan gråter man. Man gråter för att man är 25år och inte vet hur man åker buss utan att bli förnedrad.
Att cykla med fåglar
Om du cyklar i Haga kommer du oundvikligt någon gång under färden att se en duva tio meter framför ditt däck. Du kommer då att tänka så här:
- Störst går först. Han får flytta på sig.
Snart kommer duvan att vara inte mer än fem meter framför dig. Den kommer att stå och picka lite med näbben mot en gatsten. Obekymrat kommer den att picka med sin smutsiga näbb efter smulor som inte syns. Jag menar att de inte ens finns, de där smulorna som den pickar efter. Jag tror att det mest är en grej som duvor gör bara för att de inte har så mycket annat på schemat.
Avståndet mellan dig och duvan kommer att krympa för varje tiondel, men duvan kommer inte att vilja flytta på sig. Den vill bara picka.
Duvans försumliga beteende kommer att irritera dig, och du kommer nu att tänka:
- Han får fan skylla sig om han inte flyttar på sig.
När du hamnat i läget då du är en meter ifrån att köra över fågeln kommer du se hur den har uppmärksammat dig. Duvan kommer att ha noterat att du är tiondelar från att ramma den med däcket. Trots detta så kommer du se hur han tvångsmässigt vill picka några fler fantasismulor innan han överger sin plats. Det kommer han också göra. Han kommer picka några extra gånger trots vetskapen om kollisionskursen, och då kommer du att tänka:
- Jag hoppas fan jag klyver den nonchige jäveln!
Men det kommer du aldrig att göra. För precis som det svarta gummit på ditt däck skall agera bila i denna offentliga, men mycket rättvisa, avrättning så kommer smutsdjuret att ta till flykten. Aldrig genom att enkelt hoppa lite åt sidan. Nej, duvans flyktväg är alltid densamma Rätt upp framför ansiktet på dig. Där kommer den att flaxa av sig lite av sin vedervärdiga bakterieskrud innan den flyger vidare och sätter sig någon annanstans och pickar osynliga fantasismulor.
- Störst går först. Han får flytta på sig.
Snart kommer duvan att vara inte mer än fem meter framför dig. Den kommer att stå och picka lite med näbben mot en gatsten. Obekymrat kommer den att picka med sin smutsiga näbb efter smulor som inte syns. Jag menar att de inte ens finns, de där smulorna som den pickar efter. Jag tror att det mest är en grej som duvor gör bara för att de inte har så mycket annat på schemat.
Avståndet mellan dig och duvan kommer att krympa för varje tiondel, men duvan kommer inte att vilja flytta på sig. Den vill bara picka.
Duvans försumliga beteende kommer att irritera dig, och du kommer nu att tänka:
- Han får fan skylla sig om han inte flyttar på sig.
När du hamnat i läget då du är en meter ifrån att köra över fågeln kommer du se hur den har uppmärksammat dig. Duvan kommer att ha noterat att du är tiondelar från att ramma den med däcket. Trots detta så kommer du se hur han tvångsmässigt vill picka några fler fantasismulor innan han överger sin plats. Det kommer han också göra. Han kommer picka några extra gånger trots vetskapen om kollisionskursen, och då kommer du att tänka:
- Jag hoppas fan jag klyver den nonchige jäveln!
Men det kommer du aldrig att göra. För precis som det svarta gummit på ditt däck skall agera bila i denna offentliga, men mycket rättvisa, avrättning så kommer smutsdjuret att ta till flykten. Aldrig genom att enkelt hoppa lite åt sidan. Nej, duvans flyktväg är alltid densamma Rätt upp framför ansiktet på dig. Där kommer den att flaxa av sig lite av sin vedervärdiga bakterieskrud innan den flyger vidare och sätter sig någon annanstans och pickar osynliga fantasismulor.
fredag, augusti 24, 2007
Attention whores
Sälar är lite som orienterare. Ungefär var femtonde år så börjar de tillsynes oprovocerat och oförklarligt att dö. Så håller de på i ett år ungefär, får vara med på aktuellt och så. Sedan slutar de lika oförhappandes med okynnesdöendet. I cirka femton år. Sen går de på det igen.
Feberdrömmar
Jag hade feberdrömmar inatt. Grejen med feberdrömmar är att de är så förbannat obehagliga. Sedan är det nog inget mer med just feberdrömmar. Det är hela grejen med feberdrömmar. Att de är så obehagliga. Och att de upprepar sig hela tiden. Feberdrömmarna alltså. De håller på hela natten och upprepar sig. Feberdrömmarna. Upprepar sig. Hela natten.
Obehagliga feberdrömmar.
onsdag, augusti 22, 2007
Personliga registreringsskyltar
Redan namnet skvallrar om att det är en grej av idioter för idioter.
Såvitt jag vet är AHJ 153 också en personlig registreringsskylt. Man skulle kunna säga att det är själva vitsen med hela systemet.
Jag har väldigt svårt att förstå varför annars så rigida vägverket tillåter en sådan sak som specialbeställda registreringsskyltar. Det är lika konstigt som om folkbokföringen hade tillåtit en att för 6000r köpa sig ett egenvalt personnummer.
Johannes Brost 460925-SEXMACHINE
Framförallt är det lika idiotiskt att skaffa det. Det finns inget sammanhang där ett speciellt personnummer eller registreringsskylt skulle briljera, eller ens passa in.
Det finns två typer av människor som specialbeställer registreringsskyltar.
Spexare. Personer som tycker att de är crazyroligast i socknen. Det är den typen som har en Saab 900 värd 5000kr och köper en registreringskylt för 6000kr som det står RÄSER på. Bara för att dom är så tokiga!
Fucking hilarious.
Den andra typen. Folk vars hjärna arbetar på samma vis som en massmördares. Kontakt och uppmärksamhetsökande, men totalt oempatiska och okänsliga människor som har en väldig övertro på sin egen förmåga och status. Folk som heter Janzon i efternamn och har en silverfärgad Mercedes som det står RIK eller DIVINE på.
Divine såg jag igår. Den satt på en Audi. En ny och fin Audi, men inget märkvärdigt direkt. Inte divine.
Nu frågar jag er ärligt. Vad tror ni att ägaren syftade på med Divine? Menade han att bilen var divine eller att han själv var det? Jag förstår inte alls hur han har tänkt där.
Såvitt jag vet är AHJ 153 också en personlig registreringsskylt. Man skulle kunna säga att det är själva vitsen med hela systemet.
Jag har väldigt svårt att förstå varför annars så rigida vägverket tillåter en sådan sak som specialbeställda registreringsskyltar. Det är lika konstigt som om folkbokföringen hade tillåtit en att för 6000r köpa sig ett egenvalt personnummer.
Johannes Brost 460925-SEXMACHINE
Framförallt är det lika idiotiskt att skaffa det. Det finns inget sammanhang där ett speciellt personnummer eller registreringsskylt skulle briljera, eller ens passa in.
Det finns två typer av människor som specialbeställer registreringsskyltar.
Spexare. Personer som tycker att de är crazyroligast i socknen. Det är den typen som har en Saab 900 värd 5000kr och köper en registreringskylt för 6000kr som det står RÄSER på. Bara för att dom är så tokiga!
Fucking hilarious.
Den andra typen. Folk vars hjärna arbetar på samma vis som en massmördares. Kontakt och uppmärksamhetsökande, men totalt oempatiska och okänsliga människor som har en väldig övertro på sin egen förmåga och status. Folk som heter Janzon i efternamn och har en silverfärgad Mercedes som det står RIK eller DIVINE på.
Divine såg jag igår. Den satt på en Audi. En ny och fin Audi, men inget märkvärdigt direkt. Inte divine.
Nu frågar jag er ärligt. Vad tror ni att ägaren syftade på med Divine? Menade han att bilen var divine eller att han själv var det? Jag förstår inte alls hur han har tänkt där.
Så försvinner en sommar
Jag sitter i baksätet, lätt inklämd mellan våra väskor och min isärplockade cykel. I framsätet sitter Johan och till vänster om honom sitter Klara och kör. Hon kör lika snabbt som hon kör säkert. Det känns tryggt och härligt på något sätt. Unga nätta Klara rattar bilen så myndigt att jag känner mig lite som när jag var barn och låg i baksätet på väg hem efter en heldag i Rom med min pappa. Hade det varit så hade jag slumrat till och vaknat när vi kommit fram vid halvtolv tiden. Giulia skulle ha lagt mina syskon och mött oss i dörren för att säga åt oss att vara tysta. Sedan hade hon plockat fram middagsmaten och frågat vad vi hade gjort.
Men nu är vi på väg hem till Stockholm. Jag är utmattad och tänker att om sommaren hade varit än fylla så hade det här varit bakfyllan. Bitterljuv.
Utanför fönstret fladdrar ställen som slutar på köping förbi i mörkret. Det är sådär klart och kyligt som det brukar vara när man landar med flyget varsomhelst i Sverige en kväll i mitten av augusti efter en semester i ett medelhavsland. Det är fint men mycket kallare än vad man tror. Då och då sipprar lite av den kalla luften in till mitt baksäte ihop med lite östgötsk tomhet. Min kropp svarar instinktivt med att hålla andan i någon sekund och resa några lätt solblekta hårstrån på armarna.
Jag plockar upp min mobiltelefon och trycker fram inkorgen. Den innehåller drygt 300 meddelanden, det tidigaste är från dagarna innan åkte ifrån Stockholm. Högst upp på displayen indikerar ett skuggat kuvert att det är dags att jag tar tag i situationen. Att jag summerar sommaren.
Så jag gör just så. Jag tar fram det äldsta sparade meddelandet och läser igenom det, tänker i två sekunder tillbaka på stunden när det var aktuellt, sedan raderar jag det. Nästa meddelande kommer upp och jag gör samma sak igen. Om och om igen. Då och då dyker det upp ett meddelande som väcker dåliga minnen. Då ger jag det inte två sekunders eftertanke. Då trycker jag bort det direkt, ibland innan jag ens läst färdigt det. Andra meddelanden får mig att tänka tillbaka på fina stunder som varit. Efter jag läst igenom ett sådant meddelande ägnar jag några extra sekunder åt minnet det lockat fram. Sedan raderar jag det med. Bara några enstaka meddelanden får vara kvar till nästa summering. Alla andra digitala minnen går förlorade mellan Jönköping och Linköping.
Så försvinner en sommar.
Allt utom det bästa.
Men nu är vi på väg hem till Stockholm. Jag är utmattad och tänker att om sommaren hade varit än fylla så hade det här varit bakfyllan. Bitterljuv.
Utanför fönstret fladdrar ställen som slutar på köping förbi i mörkret. Det är sådär klart och kyligt som det brukar vara när man landar med flyget varsomhelst i Sverige en kväll i mitten av augusti efter en semester i ett medelhavsland. Det är fint men mycket kallare än vad man tror. Då och då sipprar lite av den kalla luften in till mitt baksäte ihop med lite östgötsk tomhet. Min kropp svarar instinktivt med att hålla andan i någon sekund och resa några lätt solblekta hårstrån på armarna.
Jag plockar upp min mobiltelefon och trycker fram inkorgen. Den innehåller drygt 300 meddelanden, det tidigaste är från dagarna innan åkte ifrån Stockholm. Högst upp på displayen indikerar ett skuggat kuvert att det är dags att jag tar tag i situationen. Att jag summerar sommaren.
Så jag gör just så. Jag tar fram det äldsta sparade meddelandet och läser igenom det, tänker i två sekunder tillbaka på stunden när det var aktuellt, sedan raderar jag det. Nästa meddelande kommer upp och jag gör samma sak igen. Om och om igen. Då och då dyker det upp ett meddelande som väcker dåliga minnen. Då ger jag det inte två sekunders eftertanke. Då trycker jag bort det direkt, ibland innan jag ens läst färdigt det. Andra meddelanden får mig att tänka tillbaka på fina stunder som varit. Efter jag läst igenom ett sådant meddelande ägnar jag några extra sekunder åt minnet det lockat fram. Sedan raderar jag det med. Bara några enstaka meddelanden får vara kvar till nästa summering. Alla andra digitala minnen går förlorade mellan Jönköping och Linköping.
Så försvinner en sommar.
Allt utom det bästa.
tisdag, augusti 21, 2007
Försvara dig kvinna
När vi gick i mellanstadiet åkte vi till stadsbiblioteket med klassen några gånger per termin. En bibliotekarie presenterade några böcker som hon föreslog att vi skulle läsa.
Helvete vad spännande de lät! Bibliotekarien kunde verkligen välja bra böcker och sedan berätta om dem på ett fantastiskt vis. Varenda bok hon visade lät som en odyssé för vilket sinne som helst i de nedre tonåren. Man satt på helspänn hela timmen och önskade att hon skulle läsa färdigt hela boken istället för att bara citera några spännande passager.
Så fort hon var färdig och man fick gå fram och välja en bok flög alla vi killar ifrån stolarna. Vi puttades och sprang rätt med mot den vältaliga kvinnan och hennes vagn med makalösa historier. Den moderliga kvinnan sken upp och skrattade ett kluckande skratt så att hennes bröst guppade innanför klänningen när hon såg med vilken entusiasm vi sprang mot henne. Vi stormade verkligen mot vagnen - och förbi den. Svisch sa det bara så var alla med en Y-kromosom på väg uppför trappan till tredje våningen. Det var där kampsport och självförsvarsböckerna fanns.
Vi lånade allihop. Karate, Tae kwondo, Jiu Jitsu, Judo, till och med brottningsböckerna fast att någon en gång proponerat att det var bögigt. Det var en av karateböckerna som var fräckast. Den var brutalast för den hade flest bilder på sparkar och inte så mycket grepp. Den som hann först fram och lånade den var coolast.
Så var det fram tills en kille en gång ramlade i trappan på väg upp. Alla böckerna var tagna när han kom fram till självförsvarshyllan. Jag själv hade kommit över ett av de två exemplaren av coola karateboken. Där stod han helt utan bok medan vi alla stod kvar och jämförde våra fynd vid hyllan som nu ekade tom. Judo-killarna kaxade sig mot brottar-killarna, Tae kwondo-killarna mätte sig mot Jiu-Jitsu-killarna och Karate-killarna bossade över allihop. Han som inte hade någon bok alls blev naturligtvis hetsad av alla. Till och med brottar-killarna tog sig ton och slog upp ett uppslag med en bild på en mara som de skrattande tryckte upp i ansiktet på den boklöse för att understryka hans maktlöshet.
Hånfullheterna haglade och han som blev utan höll på att förlora anseendet helt. Han var tvungen att chansa. Han tog sig mod till att plocka upp den enda boken om självförsvar som stod i hyllan bredvid, "Försvara dig kvinna!".
Fan vad vi skrattade åt honom; han höll på att börja gråta när han förnedrad slog upp första sidan framför den häcklande pöbeln. Vi var beredda att skratta ännu mer och kanske till och med slå honom lite för hans bögiga tilltag att ens röra den kvinnliga självförsvarsboken. Han själv beredde sig också på att förnedringen snart skulle fullbordas. Men så blev det inte.
Gissa om vi satte skrattet i halsen när vi alla kunde läsa första sidan.
Försvarstips 1
Håll nycklarna mellan knogarna och rikta ett knytnävslag mot ögonen. I bästa fall förblindas förövaren permanent.
På sidan fanns en bild på en kraftfull kvinnlig hand bepansrad med vassa nycklar. Nästan som Vega i Street Fighter 2.
Alla blev tysta och han som nyligen varit helt maktlös styrde nu hela mobben genom att sakta vända blad.
Försvarstips 2
Ta fram din hårspray ur handväskan. Spraya mot ögonen. Kupa sedan händerna och slå dem mot förövarens öron. Detta förblindar förövaren tillfälligt och åsamkar kraftig smärta då trummhinnorna spricker av tryckförändringen.
Och så fortsatte v att läsa i en hel timme. Den ena brutalare tekniken än den andra.
Där stod jag helt plötsligt med karatebok som inte längre var värd ett skit. Vilket jävla as. Det var ju my time to shine. Jag var så förbannad killen som övertagit min tron i självförsvarshierarkin att jag övervägde att ge honom en Sokuto Kebanashi men jag lät bli. Jag förstod att det hade varit lönlöst. Han var mig övermäktig.
Helvete vad spännande de lät! Bibliotekarien kunde verkligen välja bra böcker och sedan berätta om dem på ett fantastiskt vis. Varenda bok hon visade lät som en odyssé för vilket sinne som helst i de nedre tonåren. Man satt på helspänn hela timmen och önskade att hon skulle läsa färdigt hela boken istället för att bara citera några spännande passager.
Så fort hon var färdig och man fick gå fram och välja en bok flög alla vi killar ifrån stolarna. Vi puttades och sprang rätt med mot den vältaliga kvinnan och hennes vagn med makalösa historier. Den moderliga kvinnan sken upp och skrattade ett kluckande skratt så att hennes bröst guppade innanför klänningen när hon såg med vilken entusiasm vi sprang mot henne. Vi stormade verkligen mot vagnen - och förbi den. Svisch sa det bara så var alla med en Y-kromosom på väg uppför trappan till tredje våningen. Det var där kampsport och självförsvarsböckerna fanns.
Vi lånade allihop. Karate, Tae kwondo, Jiu Jitsu, Judo, till och med brottningsböckerna fast att någon en gång proponerat att det var bögigt. Det var en av karateböckerna som var fräckast. Den var brutalast för den hade flest bilder på sparkar och inte så mycket grepp. Den som hann först fram och lånade den var coolast.
Så var det fram tills en kille en gång ramlade i trappan på väg upp. Alla böckerna var tagna när han kom fram till självförsvarshyllan. Jag själv hade kommit över ett av de två exemplaren av coola karateboken. Där stod han helt utan bok medan vi alla stod kvar och jämförde våra fynd vid hyllan som nu ekade tom. Judo-killarna kaxade sig mot brottar-killarna, Tae kwondo-killarna mätte sig mot Jiu-Jitsu-killarna och Karate-killarna bossade över allihop. Han som inte hade någon bok alls blev naturligtvis hetsad av alla. Till och med brottar-killarna tog sig ton och slog upp ett uppslag med en bild på en mara som de skrattande tryckte upp i ansiktet på den boklöse för att understryka hans maktlöshet.
Hånfullheterna haglade och han som blev utan höll på att förlora anseendet helt. Han var tvungen att chansa. Han tog sig mod till att plocka upp den enda boken om självförsvar som stod i hyllan bredvid, "Försvara dig kvinna!".
Fan vad vi skrattade åt honom; han höll på att börja gråta när han förnedrad slog upp första sidan framför den häcklande pöbeln. Vi var beredda att skratta ännu mer och kanske till och med slå honom lite för hans bögiga tilltag att ens röra den kvinnliga självförsvarsboken. Han själv beredde sig också på att förnedringen snart skulle fullbordas. Men så blev det inte.
Gissa om vi satte skrattet i halsen när vi alla kunde läsa första sidan.
Försvarstips 1
Håll nycklarna mellan knogarna och rikta ett knytnävslag mot ögonen. I bästa fall förblindas förövaren permanent.
På sidan fanns en bild på en kraftfull kvinnlig hand bepansrad med vassa nycklar. Nästan som Vega i Street Fighter 2.
Alla blev tysta och han som nyligen varit helt maktlös styrde nu hela mobben genom att sakta vända blad.
Försvarstips 2
Ta fram din hårspray ur handväskan. Spraya mot ögonen. Kupa sedan händerna och slå dem mot förövarens öron. Detta förblindar förövaren tillfälligt och åsamkar kraftig smärta då trummhinnorna spricker av tryckförändringen.
Och så fortsatte v att läsa i en hel timme. Den ena brutalare tekniken än den andra.
Där stod jag helt plötsligt med karatebok som inte längre var värd ett skit. Vilket jävla as. Det var ju my time to shine. Jag var så förbannad killen som övertagit min tron i självförsvarshierarkin att jag övervägde att ge honom en Sokuto Kebanashi men jag lät bli. Jag förstod att det hade varit lönlöst. Han var mig övermäktig.
måndag, augusti 20, 2007
Vemod
Plötsligt vaknar jag upp i min egen säng i Stockholm. I två och en halv månad har jag sovit på en smal soffa och nu ligger jag utfläkt på tvären i en två meter bred säng, det är min egen. Jag känner mig inte hemma. Det är tyst. Jag hör inget sorl från caféerna på Haga Nygata. Jag hör ingenting. Jag har ont i halsen och kan inte andas genom näsan. Jag är för trött för att vända på huvudet och titta vad klockan är. Det är knäpptyst.
Jag ligger blickstilla och simulerar ett lik. Jag väntar på någonting som skall säga åt min kropp att nu har dagen startat. Ett ljud, en signal eller något men det kommer ingenting. Fortfarande har jag inte något förutom ett svagt rosslande från mina luftvägar. Efter ungefär en halvtimma förstår att det inte kommer att komma någon startsignal för dagen, inte ens ett oväsen.
Jag är inte alls nöjd. Jag blir irriterad på mig själv för att jag låter mig drabbas av denna oerhört förutsägbara tungsinthet. Jag förbannar mig själv för att jag tydligen fortfarande är en amatör på livet, inte alls ett proffs.
Vemod – Bring it on!
Det fortsätter att vara knäpptyst i några sekunder sedan börjar äntligen grannens hund att skälla. Det är egentligen vidrigt, men just idag tackar vi den råttformade lilla terriern för det.
Nu sätter vi på Frank Sinatra - My Way, tar en dusch på det här och sedan går vi ut och tar den här stan i hornen.
Dessutom kallar vi mig själv vi istället för jag resten av dagen. Det tycker vi är lite skönt malligt.
torsdag, augusti 16, 2007
Naken
Jag är klär av mig för att duscha. Just som jag slänger småbyxorna i tvättkorgen ringer det i mobilen. Det är ett ganska långt och trevligt telefonsamtal och jag står upp i badrummet och gestikulerar medan jag talar. Efter ett tag får jag för mig att jag vill visa den jag talar med en sak på Internet. Det är ingen hemma så jag glider ut till datorn för att ta reda på adressen. Au naturelle. Det är inga konstigheter med det. Vi fortsätter att tala ett bra tag, och för varje minut faller tillståndet av min nakenhet längre bort i mitt medvetande. Lika långsamt som insikten om att jag går runt i födelsedräkt sjunker i glömska skulle den snart hastigt dyka upp igen.
Direkt när vi lägger på ringer det igen. Det är Markus, han har tagit ledigt från jobbet imorgon och är därför mycket uppåt. Förväntansfull inför den förlängda helgen talar han om diverse roliga saker som vi skall ta oss till. Jag rycks med i hans entusiasm och reser mig upp och vankar av och an i lägenheten. Medan jag vandrar runt i lägenheten fokuserar jag blicken på just ingenting. Jag är omedveten om min omgivning.
Det är jag ända tills jag bryskt återfår medvetandet.
Helt plötsligt står jag i köket och tittar ut genom fönstret.
I midjehöjd, två meter ifrån mig ser jag ett ansikte som är lika väderbitet som det ser pojkaktigt förvånat ut. Jag ställer mig på tå och ser att under ansiktet sitter kroppen av en 105kg tung brittisk ställningsbyggare.
- Se där ja, ställningsbyggare. Muttrar jag och nickar för att hälsa.
Han nickar tillbaka och ett snett leende spräcker upp läderansiktet så att hans brittiska tandrad blottas. Jag ler tillbaka, gör tummen upp och vänder mig om och börjar gå mot duschen.
Direkt när vi lägger på ringer det igen. Det är Markus, han har tagit ledigt från jobbet imorgon och är därför mycket uppåt. Förväntansfull inför den förlängda helgen talar han om diverse roliga saker som vi skall ta oss till. Jag rycks med i hans entusiasm och reser mig upp och vankar av och an i lägenheten. Medan jag vandrar runt i lägenheten fokuserar jag blicken på just ingenting. Jag är omedveten om min omgivning.
Det är jag ända tills jag bryskt återfår medvetandet.
Helt plötsligt står jag i köket och tittar ut genom fönstret.
I midjehöjd, två meter ifrån mig ser jag ett ansikte som är lika väderbitet som det ser pojkaktigt förvånat ut. Jag ställer mig på tå och ser att under ansiktet sitter kroppen av en 105kg tung brittisk ställningsbyggare.
- Se där ja, ställningsbyggare. Muttrar jag och nickar för att hälsa.
Han nickar tillbaka och ett snett leende spräcker upp läderansiktet så att hans brittiska tandrad blottas. Jag ler tillbaka, gör tummen upp och vänder mig om och börjar gå mot duschen.
Förlovning i Ångestmanland
Klicka på bilden
Mentalt pep-talk 15 sekunder innan bilden togs
- Dämpad belysning, Lapin Kulta på glasbordet, föräldrar med likadana t shirts på och jag har mitt starka graffitilinne. Det blir inte bättre läge än så här - Nu kör vi, nu kör du bara Danne!
onsdag, augusti 15, 2007
Oro
Jag har senaste tiden reflekterat och bekymrat mig över en sak. Man kan säga att fröet till min oro såddes här. Under veckan som har gått har det växt sig till en liten orosplanta som kittlar min skalp inifrån på ett olustigt sätt.
Jag har noterat att jag hatar när det blåser på mig. Kuling, korsdrag, vinddrag, ja till och med en lätt medelhavs bris stör mig. Jag hatar också att äta utomhus. Allt sådant, allt som har med vind att göra skakar om mitt bräckliga sinne.
Vind rubbar mina cirklar.
Så har det alltid varit.
Vad är det för jävla beteende egentligen?
Kan det vara så att mina föräldrar mörkat för mig i alla dessa år?
Kommer familjen någon gång samlas vid köksbordet, titta ner i bordet för att samla kraft för att sedan sträcka sig efter min hand och tyst säga:
- Jo, det är så här... du är regnman... autist alltså.
Jag har inga direkta special skills så det hade inte direkt funnits något positivt i det.
Att gå från paranoid till autist.
Jag har noterat att jag hatar när det blåser på mig. Kuling, korsdrag, vinddrag, ja till och med en lätt medelhavs bris stör mig. Jag hatar också att äta utomhus. Allt sådant, allt som har med vind att göra skakar om mitt bräckliga sinne.
Vind rubbar mina cirklar.
Så har det alltid varit.
Vad är det för jävla beteende egentligen?
Kan det vara så att mina föräldrar mörkat för mig i alla dessa år?
Kommer familjen någon gång samlas vid köksbordet, titta ner i bordet för att samla kraft för att sedan sträcka sig efter min hand och tyst säga:
- Jo, det är så här... du är regnman... autist alltså.
Jag har inga direkta special skills så det hade inte direkt funnits något positivt i det.
Att gå från paranoid till autist.
Jag är inte elak, bara orolig
Alla killar som hade sådandär hjälm på dagis ramlade nämligen jävligt ofta.
Jag förstår inte hur man kan låta han springa runt sådär jollrandes på gräsmattan. Det ser ju till och med ut som att han håller på att ramla på bilden.
Förresten...
"Den minskar skaderisken och väger lika mycket som ett paket socker".
Bra liknelse där. Det kan nämligen vara lite svårt för somliga att föreställa sig kilon och hekton på huvudet. Ett paket socker på hjässan däremot; där har vi någonting alla kan relatera till.
tisdag, augusti 14, 2007
Rötmånad
Det är på tiden att ni förstår hur fräsig jag är.
Jag gjorde mig två smörgåsar för en timma sedan.
Jag lämnade smör, ost och leverpastej framme, ifall jag skulle bli sugen på en tredje. Nu har jag suttit här vi datorn i en timme och påläggen står fortfarande framme.
Hade min mamma varit här hade hon sagt:
- Du respekterar inte rötmånaden!
Det hade hon haft helt rätt i.
Rötmånaden betyder nämligen inte ett smack för mig. Jag är nämligen en 2000-tals man, inte en krokryggad Krösa-Maja. Jag kör med MMS och MP3 och sådana grejer, inte rötmånad. Jag hade kunnat sparka på rötmånaden när den låg ner. Förstår ni då hur lite den betyder för mig?
Förstår ni hur jävla maxad jag är?
Jag gjorde mig två smörgåsar för en timma sedan.
Jag lämnade smör, ost och leverpastej framme, ifall jag skulle bli sugen på en tredje. Nu har jag suttit här vi datorn i en timme och påläggen står fortfarande framme.
Hade min mamma varit här hade hon sagt:
- Du respekterar inte rötmånaden!
Det hade hon haft helt rätt i.
Rötmånaden betyder nämligen inte ett smack för mig. Jag är nämligen en 2000-tals man, inte en krokryggad Krösa-Maja. Jag kör med MMS och MP3 och sådana grejer, inte rötmånad. Jag hade kunnat sparka på rötmånaden när den låg ner. Förstår ni då hur lite den betyder för mig?
Förstår ni hur jävla maxad jag är?
fredag, augusti 10, 2007
När mammor förvånar
Ibland kan min mamma förvåna mig som fan.
T.ex. en gång när jag satt hemma i Stockholm och helt plötsligt fick ett video-mms från min gamla skolas julkonsert. Ljud och rörliga bilder i ett meddelande. Hur fan lyckades hon med det? Den skiten brukar ju alltid krångla - och hon som bara kan skriva med versaler i sina vanliga sms?
VAR ÄR DU?
RING! MAMMA
Eller häromdagen, när hon kom hem med en Soda Streamer, eller Carita-Streamer som jag skulle vilja kalla det.
I didn't see that one coming.
Nä, det gjorde jag inte.
Nu skall jag gå och göra kolsyrat té.
Ja, det skall jag.
T.ex. en gång när jag satt hemma i Stockholm och helt plötsligt fick ett video-mms från min gamla skolas julkonsert. Ljud och rörliga bilder i ett meddelande. Hur fan lyckades hon med det? Den skiten brukar ju alltid krångla - och hon som bara kan skriva med versaler i sina vanliga sms?
VAR ÄR DU?
RING! MAMMA
Eller häromdagen, när hon kom hem med en Soda Streamer, eller Carita-Streamer som jag skulle vilja kalla det.
I didn't see that one coming.
Nä, det gjorde jag inte.
Nu skall jag gå och göra kolsyrat té.
Ja, det skall jag.
torsdag, augusti 09, 2007
Nu leker vi den här leken
Jag tycker om att se på mig själv som en mycket intelligent person.
Därför gör jag också det. Det borde ni också tänka om er själva.
Svårare än så behöver det inte vara.
Men låt oss nu ställa den tanken åt sidan ett litet tag.
Jag vill nämligen att ni alla ponerarar följande scenario.
Du har på ett magiskt vis blivit transporterad bakåt i tiden till
Leonardo Da Vincis tid.
- Sicken bummer. Tänker du.
Inget internet, inget champions league, ingen long island ice tea - ingenting.
Du ligger helt plötsligt där i en halmsäng och hör råttorna gnaga i någon träbalk. Oväsendet från medeltida italienska gårdshandlare tränger igenom fönsterluckorna.
Du ligger kvar i sängen; det är ju knappast någon idé att raska sig in i fördärvet.
När du ligger där försöker du vända det hela till något positivt.
De här inavlade krakarna kan ju inte ett skit. De enda de gör är att gå runt med trekantsmössa och gröna leggings. På sin höjd kan någon tralla lite på en flöjt.
Du själv å andra sidan - du har ju för fan sett allt - bilar, flygplan, miniräknare, datorer, kylskåp, mobiltelefoner, the shit - du har ju till och med provat att wappa en gång.
Tanken slår dig så hårt att du studsar till i din 160cm långa halmkrubba.
- Jag är ju för fan ett geni här!
- Jag kommer leva som en kung hela mitt liv. Inte bara det, om 500 år kommer alla att framhålla mig som den intelligentaste och fiffigaste personen som någonsin levat.
Du språngar upp ur sängen, slår upp fönsterluckorna och blickar ut över det italienska 1500-tals torget. Du granskar den obildade pöbeln och funderar på vad du först skall gå ut och chockera världen med.
Vad kommer du på?
Vad skulle du kunna uppfinna som de inte redan hade på 1500-talet?
Jag själv skulle på min höjd kunna lära dem "Känn ingen sorg för mig Göteborg" - på luta.
tisdag, augusti 07, 2007
Vidrigt på riktigt
Världen är full av hemskheter.
Krig och katastrofer och allmänt elände.
Barnarbete kanske är lite tarvligt, men något som är riktigt vidrigt är "Extreme make over - Home edition."
En blonderad kille med en bokstavsdiagons som är så lång att den måste skrivas på pergament skriker med megafon: "EVERYBODY LOVES YOU JOHNSON FAMILY!!!!" i ansiktet på några fattiga människor vars pappa just dött efter att han räddat en delfin-familj med mun mot mun metoden. Det är nämligen kvalifikationen för att få vara med i programmet. Att pappan i familjen är riktigt förbannat snäll och död, eller ännu bättre döende. Det bästa hade varit om han kunde dö under inspelningen. Kan man garantera det, så blir man castad direkt.
På några dagar bygger de upp ett Ankeborg-slott bredvid de andra Johnson familjernas hus och knullar över familjen med kapitalvaror. De runkar av hela Johnson familjen emotionellt, barn och allt. Sedan filmar de reaktionen, tårarna. Varje tår är värd flera miljoner.
Sedan avslutas programmet med att barnen i familjen sitter framför sitt nya playstation 3 och läspar fram:
-Thank you ABC!
Jävla fittunge.
Jag vill också ha playstation 3.
De säger att i USA kan man lyckas med allt bara man vill det tillräckligt mycket.
Frågan är om det också går att komma undan med mord på det här ADHD monstret bara
man vill det tillräckligt mycket.
Krig och katastrofer och allmänt elände.
Barnarbete kanske är lite tarvligt, men något som är riktigt vidrigt är "Extreme make over - Home edition."
En blonderad kille med en bokstavsdiagons som är så lång att den måste skrivas på pergament skriker med megafon: "EVERYBODY LOVES YOU JOHNSON FAMILY!!!!" i ansiktet på några fattiga människor vars pappa just dött efter att han räddat en delfin-familj med mun mot mun metoden. Det är nämligen kvalifikationen för att få vara med i programmet. Att pappan i familjen är riktigt förbannat snäll och död, eller ännu bättre döende. Det bästa hade varit om han kunde dö under inspelningen. Kan man garantera det, så blir man castad direkt.
På några dagar bygger de upp ett Ankeborg-slott bredvid de andra Johnson familjernas hus och knullar över familjen med kapitalvaror. De runkar av hela Johnson familjen emotionellt, barn och allt. Sedan filmar de reaktionen, tårarna. Varje tår är värd flera miljoner.
Sedan avslutas programmet med att barnen i familjen sitter framför sitt nya playstation 3 och läspar fram:
-Thank you ABC!
Jävla fittunge.
Jag vill också ha playstation 3.
De säger att i USA kan man lyckas med allt bara man vill det tillräckligt mycket.
Frågan är om det också går att komma undan med mord på det här ADHD monstret bara
man vill det tillräckligt mycket.
Oväsen
Det är mycket möjligt att jag håller på att bli tokig.
Riktigt jävla galen.
Strindberg-galen.
Det är ett jävla oväsen här.
I lägenheten, utanför lägenheten, på gatan, hos grannen, överallt. Jag har svårt att hålla koncentrationen på något längre än ett par sekunder åt gången.
Om ett par timmar kommer kanske även mitt hår att krulla sig. Krulla sig av ilska och tokighet; galenhet och vredesmod.
Ljudangreppen kommer från alla håll och riktningar med en oförsonlig ihärdighet.
Jag känner mig ängslig som en traumatiserad kanin i en resebur på T-Centralen.
Ljudet av en högtryckstvätt på grannhusets tak blandas med det av en backande lastbil, en patologiskt nysande granne och en pipande microvågsugn. Hela tiden avbryts de andra avbrotten av en ständigt vandrande syster som har två olika tv apparater igång med två olika amerikanska pålagda skratt.
"Hahahahahaha!!!" "Hahahahha!!!"
Ha ha fucking ha.
Hela tiden hånar skrattsynthen mig.
Ändå är det inte det värsta.
Nej, det är dörrarna som ideligen slår mot dörrkarmarna, tack vare alla korsdrag som bara uppstår på sommaren.
Ständigt dessa dörrar som slår.
Det är egentligen inget högt ljud de framkallar, men gud skall veta att det är vidrigt orytmiskt. Helvete vad orytmiskt det är. Oförutsägbart som en konstnär. Man sitter och försöker förbereda sig på nästa ljud, hitta ett mönster på något vis. Men precis när det borde slå till i dörren igen och du håller andan, så kommer det inget oljud. Du avvaktar en sekund till, men det är tyst, så du sänker garden, andas ut. Då jävlar, då pangar dörrjäveln till två gånger i rad i mot karmen.
Det gör den, och du blir lite galnare, ditt hår blir lite krulligare - och du blir lite mer lik Strindberg.
Det är så det funkar.
Oväsendet.
måndag, augusti 06, 2007
Det var som fan...
Drack öl på Andra långgatan häromdagen.
Noterar att det sitter 8 rullstolsbundna och dricker long island ice tea.
Inga konstigheter, inget speciellt med det.
Igår får jag höra att de alla tagit "rullnota".
Det är lite speciellt.
Det tycker jag nog.
Noterar att det sitter 8 rullstolsbundna och dricker long island ice tea.
Inga konstigheter, inget speciellt med det.
Igår får jag höra att de alla tagit "rullnota".
Det är lite speciellt.
Det tycker jag nog.
Gay pride
Det är gay pride och Gipskatten tänker inte sätta käppar i hjulet för de rosa paradvagnarna.
Nix pix! Man skulle t.o.m. kunna säga att jag är en auktoritet inom ämnet manlig kärlek. Vissa tycker nämligen att det jag har att säga om diciplinen är det viktigaste och mest relevanta.
Google t.ex.
Att vara Carita
För drygt 10 år sedan förklarade jag för min lillasyster vad det innebär att vara "Carita"eller "Cariiiiita" som det skall uttalas med överdriven göteborgska, för det skall det.
Carita och Carina är samma sak, och det skall naturligtvis uttalas "Cariiiiina". Så har skulle det kunna låta när Carita och Carina har en diskussion.
- Cariiiiiita?
- Ja, vad är det Cariiiiina?
- Har du packat ner lättmajonäsen?
- Ja, majonäs och extra ljust bröd, och tonic-vatten.
- Ååh, vad härligt det ska bli Cariiiiita.
- Ja, görhärligt Cariiiina.
Även om det det inte är så många som heter just de här två namnen, så är staden full av Caritor och Carinor.
Det ligger nämligen till så här.
Carita är ingenting man heter - det är någonting man är.
Carita är en kvinna som är mellan 30 och 55 år, helst blond, ännu hellre blonderad.
Hon röker gula blend. Ja, det kan ni ger fan på att hon gör.
Carita är ensamstående, helst frånskild, men hon har alltid "något på gång i bakgrunden". Någon som kanske heter Magnus. Han är inte rik direkt men han har kanske i alla fall en 850 och ett sommarhus, eller så kan han bjuda på en semesterresa till Benidorm då och då. Ibland hjälper Magnus till att sätta upp en tavla eller prydnadstallrik med delfinmotiv hemma hos Carita. Carita och Magnus har träffats rätt många år, men Carita vill inte gärna binda sig.
De flesta Caritor har av samma anledning oftast inga barn. Men det är inte omöjligt att en Carita har ett barn från ett tidigare äktenskap. Ett barn som hon föddes när Carita fortfarande var under 20 år.
Caritor arbetar som:
1. Sekreterare
2. Sekreterare
3. Frisör
Carita älskar att dricka vin. Om det är rött får det gärna vara franskt eller italienskt; men om det är vitt så skall det vara tyskt. Halvsöt riesling i en hög och smal flaska. Det tycker Carita är "görgott".
Carita har en poslinsdalmatin i sovrummet och en vit klockradio i köket. Ibland ringer hon in till tävlingarna som de har på radion. Eller så nappar på något erbjudande från radioreklamen. 10-kort på solariet för 299:- eller en prova på gratismånad på gymmet.
Det är nämligen just sådant "Caritor" gör.
söndag, augusti 05, 2007
Sista dagen i renhållningsbranschen
Jag har ännu inte bestämt mig hur jag skall berätta om mitt sommarjobb. Jag har inte ens bestämt mig om jag skall göra det. Det hände en jävla massa grejer i alla fall. Skrivet på rätt sätt hade upplevelserna säkerligen genererat ett jävla gehör, men jag vet inte om jag fixar det, eller om jag ens orkar ge mig i kast med det hela.
Jag kan i alla fall nämna en kortis från min sista arbetsdag.
Det var igår, lördag med andra ord. Jag åker runt i den gula lilla sopbilen med min irakiska arbetskamrat. Jag trivs med honom, det gör jag; men man skall veta att han är väldigt speciell. Han är väl i 45-årsåldern tror jag, men det är väldigt svårt att avgöra just ålder på honom. Något som däremot inte alls är svårt att se, är att han är jävligt sträng. Hans ansikte är verkligen som sten. Hade jag varit ett barn så hade jag förmodligen börjat gråta vid första anblicken. Om Disney skulle ha en casting för "bad guys" så skulle han vinna mot vem som helst, t.o.m. Peter Stormare.
Han har bott i Sverige i 18år men hans svenska är sensationellt dålig. Det är förmodligen därför han begränsar sig till enskilda utrop i olika trafiksituationer.
- Jeffla idiot! Gammal kärring, vafan du köra bil på morgonen. Fi fan!
Så kan det låta ibland, annars är det mest tystnad när man jobbar med honom.
Så var det också i lördags. Tystnad förutom radion, inställd på någon vidrig reklamkanal. Klockan var runt sex på morgonen och vi skulle städa hela stan efter att Rolling Stones lockat fulla pappor till stan. Gubbar som skall "göra det som om det var 1968 igen". Bli fulla och skräpa ner, kanske röka en cigarett igen, eller kanske en cigarill rent utav.
Jag var trots detta tillbakahållet upprymd; det var ju min sista dag. Det var de här fimparna och papprena som skulle plockas, sedan var de slut. Semester. Det var det förstås inte för min kamrat. Han har redan haft sin ledighet och "skräpet tar aldrig semester" som man brukar skämta i renhållningsbranschen.
Så det fanns gott om anledningar för honom att vara tyst tidigt denna lördagsmorgon.
Det var han också, tills det på låg volym går igång en låt på radio. Jag har aldrig hört den innan. Jag lyssnade inte nu heller, det enda jag hörde var att det var en svensk låt med en sådan text som man skall följa, lite tokig så där, sexig kanske. Musikens buskis.
Jag tittar åt vänster och ser hur det irakiska läderbeklädda stenansiktet börjar röra på sig. Det spricker upp, som när röd lava väller fram från sprickor i den svarta marken. Han släpper båda händerna från ratten, sträcker dem rätt upp i taket och viftar med dem i en klassisk "Hey ho" rörelse.
Han öppnar munnen, blottar sina gulrökta tänder, tar ett stort andetag och med ett leende från öra till öra skriksjunger han:
- Küken mellan fiiittaaaaaaaan!
Efter det var det nedförsbacke; de sista timmarna av min karriär i renhållningsbranschen.
Jag kan i alla fall nämna en kortis från min sista arbetsdag.
Det var igår, lördag med andra ord. Jag åker runt i den gula lilla sopbilen med min irakiska arbetskamrat. Jag trivs med honom, det gör jag; men man skall veta att han är väldigt speciell. Han är väl i 45-årsåldern tror jag, men det är väldigt svårt att avgöra just ålder på honom. Något som däremot inte alls är svårt att se, är att han är jävligt sträng. Hans ansikte är verkligen som sten. Hade jag varit ett barn så hade jag förmodligen börjat gråta vid första anblicken. Om Disney skulle ha en casting för "bad guys" så skulle han vinna mot vem som helst, t.o.m. Peter Stormare.
Han har bott i Sverige i 18år men hans svenska är sensationellt dålig. Det är förmodligen därför han begränsar sig till enskilda utrop i olika trafiksituationer.
- Jeffla idiot! Gammal kärring, vafan du köra bil på morgonen. Fi fan!
Så kan det låta ibland, annars är det mest tystnad när man jobbar med honom.
Så var det också i lördags. Tystnad förutom radion, inställd på någon vidrig reklamkanal. Klockan var runt sex på morgonen och vi skulle städa hela stan efter att Rolling Stones lockat fulla pappor till stan. Gubbar som skall "göra det som om det var 1968 igen". Bli fulla och skräpa ner, kanske röka en cigarett igen, eller kanske en cigarill rent utav.
Jag var trots detta tillbakahållet upprymd; det var ju min sista dag. Det var de här fimparna och papprena som skulle plockas, sedan var de slut. Semester. Det var det förstås inte för min kamrat. Han har redan haft sin ledighet och "skräpet tar aldrig semester" som man brukar skämta i renhållningsbranschen.
Så det fanns gott om anledningar för honom att vara tyst tidigt denna lördagsmorgon.
Det var han också, tills det på låg volym går igång en låt på radio. Jag har aldrig hört den innan. Jag lyssnade inte nu heller, det enda jag hörde var att det var en svensk låt med en sådan text som man skall följa, lite tokig så där, sexig kanske. Musikens buskis.
Jag tittar åt vänster och ser hur det irakiska läderbeklädda stenansiktet börjar röra på sig. Det spricker upp, som när röd lava väller fram från sprickor i den svarta marken. Han släpper båda händerna från ratten, sträcker dem rätt upp i taket och viftar med dem i en klassisk "Hey ho" rörelse.
Han öppnar munnen, blottar sina gulrökta tänder, tar ett stort andetag och med ett leende från öra till öra skriksjunger han:
- Küken mellan fiiittaaaaaaaan!
Efter det var det nedförsbacke; de sista timmarna av min karriär i renhållningsbranschen.
Nu har jag tid med det här igen.
Äntligen är jag färdig med mitt med mitt sommarjobb, och fri att göra vad jag vill ett tag. Förhoppningsvis innebär det ett lyft för inläggen på den här sidan; både när när det gäller kvantitet och kvalitet.
Såg ni att jag gjorde ett semikolon där?
Vilket jävla skillshot.
Såg ni att jag gjorde ett semikolon där?
Vilket jävla skillshot.
torsdag, augusti 02, 2007
Värdelösa djur
Ni skall veta att jag inte är någon vidare djurvän.
Jag äter dem och försöker köra över fågeljävlar med cykeln.
Dessutom hatar jag hundar. Speciellt stora jävla hundar, eller hundar med obscent synligt rövhål eller sjukt stor pung. Sitter det dessutom en ung, blonderad, rökande 50kilos kvinna i gym-mjukisar på andra sidan kopplet som sitter på 80kilos hunden, så vill jag bara gå fram till dem, sakta ta av mig ena skon, och ge dem båda en rejäl sko-lavette. Sedan vill jag gå hem till hundkvinnans far och ge honom dubbel omgång med sko-lavetter, eftersom det är hans fel att hundkvinnan har en störd relation till män och manlighet.
Men det gör jag inte, för jag är fan livrädd.
Istället är det de mindre, ofarliga djuren som sota för de stora hundarnas äckliga freudianska pungar.
Glider det t.ex. runt en svan och ser mallig ut så försöker jag kasta en liten sten så att den landar på ryggen. Om man sätter den och stenen ligger kvar får man 500poäng, men sätter man den och stenen glider av får man bara 100poäng. Jag har genom åren fått ihop 400poäng, men farsan leder på 500p, trots att han bara fick spela en gång, ett kast, för sin fru.
Katter däremot, det är djur med klass.
Katter är snygga, och bra på i stort sätt allt. Slappa, jaga, gulla, fightas, springa, klättra balansera. Hela skiten.
Jag har alltid tänkt att det hela gör att katter är perfekt anpassade för att leva i alla miljöer, både utomhus och inomhus. Jag har t.o.m. för mig att jag har hört att det är en av få djurarter som finns naturligt i alla världsdelar.
Men den här artikeln säger något annat.
Den säger att katter "plågas av att leva utomhus" och att "de lider verkligen".
Där ser man.
Man lär sig något nytt varje dag.
Jag äter dem och försöker köra över fågeljävlar med cykeln.
Dessutom hatar jag hundar. Speciellt stora jävla hundar, eller hundar med obscent synligt rövhål eller sjukt stor pung. Sitter det dessutom en ung, blonderad, rökande 50kilos kvinna i gym-mjukisar på andra sidan kopplet som sitter på 80kilos hunden, så vill jag bara gå fram till dem, sakta ta av mig ena skon, och ge dem båda en rejäl sko-lavette. Sedan vill jag gå hem till hundkvinnans far och ge honom dubbel omgång med sko-lavetter, eftersom det är hans fel att hundkvinnan har en störd relation till män och manlighet.
Men det gör jag inte, för jag är fan livrädd.
Istället är det de mindre, ofarliga djuren som sota för de stora hundarnas äckliga freudianska pungar.
Glider det t.ex. runt en svan och ser mallig ut så försöker jag kasta en liten sten så att den landar på ryggen. Om man sätter den och stenen ligger kvar får man 500poäng, men sätter man den och stenen glider av får man bara 100poäng. Jag har genom åren fått ihop 400poäng, men farsan leder på 500p, trots att han bara fick spela en gång, ett kast, för sin fru.
Katter däremot, det är djur med klass.
Katter är snygga, och bra på i stort sätt allt. Slappa, jaga, gulla, fightas, springa, klättra balansera. Hela skiten.
Jag har alltid tänkt att det hela gör att katter är perfekt anpassade för att leva i alla miljöer, både utomhus och inomhus. Jag har t.o.m. för mig att jag har hört att det är en av få djurarter som finns naturligt i alla världsdelar.
Men den här artikeln säger något annat.
Den säger att katter "plågas av att leva utomhus" och att "de lider verkligen".
Där ser man.
Man lär sig något nytt varje dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)