Oväsen

Det är mycket möjligt att jag håller på att bli tokig.
Riktigt jävla galen.
Strindberg-galen.

Det är ett jävla oväsen här.
I lägenheten, utanför lägenheten, på gatan, hos grannen, överallt. Jag har svårt att hålla koncentrationen på något längre än ett par sekunder åt gången.

Om ett par timmar kommer kanske även mitt hår att krulla sig. Krulla sig av ilska och tokighet; galenhet och vredesmod.

Ljudangreppen kommer från alla håll och riktningar med en oförsonlig ihärdighet.
Jag känner mig ängslig som en traumatiserad kanin i en resebur på T-Centralen.

Ljudet av en högtryckstvätt på grannhusets tak blandas med det av en backande lastbil, en patologiskt nysande granne och en pipande microvågsugn. Hela tiden avbryts de andra avbrotten av en ständigt vandrande syster som har två olika tv apparater igång med två olika amerikanska pålagda skratt.

"Hahahahahaha!!!" "Hahahahha!!!"

Ha ha fucking ha.
Hela tiden hånar skrattsynthen mig.

Ändå är det inte det värsta.
Nej, det är dörrarna som ideligen slår mot dörrkarmarna, tack vare alla korsdrag som bara uppstår på sommaren.

Ständigt dessa dörrar som slår.
Det är egentligen inget högt ljud de framkallar, men gud skall veta att det är vidrigt orytmiskt. Helvete vad orytmiskt det är. Oförutsägbart som en konstnär. Man sitter och försöker förbereda sig på nästa ljud, hitta ett mönster på något vis. Men precis när det borde slå till i dörren igen och du håller andan, så kommer det inget oljud. Du avvaktar en sekund till, men det är tyst, så du sänker garden, andas ut. Då jävlar, då pangar dörrjäveln till två gånger i rad i mot karmen.

Det gör den, och du blir lite galnare, ditt hår blir lite krulligare - och du blir lite mer lik Strindberg.

Det är så det funkar.
Oväsendet.