På mitt första hemkunskapsprov fick jag helt oväntat MVG. Efter det ansträngde jag mig för att göra bra ifrån mig i det ämnet. Att få MVG i hemkunskap var kanske inte lika coolt som att få det i gympa, men jag tyckte ändå att det var värt att satsa på. Jag gjorde bra ifrån mig på lektionerna och läxförhören. När vi sedan hade nästa prov läste jag på som fan i den blå hemkunskapsboken och cashade in ett till MVG.
Jag låg sannerligen i vinnarhålet när det var dags för det sista avgörande provet som var ett praktiskt moment. Vi skulle laga någon soppa och baka bröd till den. För att minimera riskerna för misslyckande parade jag ihop mig med min kompis David som var den enda av de andra killarna som visat framfötterna i hemkunskapen. Han hade fått VG på de tidigare proven.
Jag satte igång med soppan medan David började titta på receptet till brödet. Jag minns hur jag frågade honom:
- Fixar du det där?
- Ja ja, det här är lugnt.
Jag hade ingen anledning att tvivla på honom men för säkerhetsskull lade jag ändå till:
- Ta för helvete inte för varmt vatten bara, så att jästen dör.
- Är du dum eller? Svarade David betryggande.
När David tog ut bröden och lade upp på dem på disken märkte jag att genast att våra bröd var hälften så tjocka som tjejerna i köket bredvid.
Jag hann inte ens beklaga mig över situationen in läraren kom fram och fällde sin dom samtidigt som hon skrev något i klassistan.
- Ni har dödat jästen i brödet! Vattnet måste vara fingervarmt! Men den där soppan ser jättegod ut.
Två veckor senare fick vi våra första betyg.
Jag fick VG i hemkunskap och David fick MVG.
Det hela var så orättvist att det inte var klokt. Kärringjäveln hade blandat ihop oss på något sätt.
Jag orkade inte reagera med att kräva förklaringar och upprättelse utan tappade istället förtroendet för hela hemkunskapsvärlden och slutade därefter att engagera mig i ämnet.
Jag började jobba ihop med den mycket stökigare Adam på lektionerna. Jag minns hur vi stal ägg ur skafferiet för att kasta på fönsterrutor på vägen hem. När jag och Adam på en lektion skulle gå och handla åt nästa klass skulle vi skriva på kvittot i butiken. Adam signerade med stora krokiga bokstäver. "SCATCAT"
måndag, december 31, 2007
söndag, december 30, 2007
tisdag, december 11, 2007
söndag, december 09, 2007
Halva livstiden framför sig men hela livet bakom sig
När det inte sänds någon match på sportkanalerna spelas det alltid 80-tals låtar, inte sällan någon gammal rockrökare. Låtarna väljs verkligen för att passa in perfekt på stereotypen av en prenumerant på en sportkanal. En 40-årig man av något slag, gärna ensmastående. Det är väl inget konstigt med det egentligen, men någonstans är det hemskt tragiskt. Jag får en bild av någon. Någon som var het och helt inne i svängen för tjugo år sedan men som inte alls förändrat psyket i samma takt som hårfästet och midjemåttet. Någon som inte lever längre. Någon som lever på gamla meriter. Helt plötsligt står han där. Han har en öl i handen, viasatsport och en jävla massa minnen.
lördag, december 01, 2007
Nu får någon annan ta i tu med den här skiten!
Efter att nyligen dedikerat en hel kväll åt strumpmemory förväntar man sig något tillbaka, men när jag vek ihop tvätten idag så var det lika illa som vanligt. 5 opariga strumpor av 30totalt, det blir ett bortfall på 16%. På en enda tvätt!
Jag lade strumpänklingarna i den låda jag motvilligt fyllt varje månad i hopp om att jag någon gång skall orka och lyckas återförena några av desertörerna. Jag hade knappt hunnit vända ryggen till den hånfulla lådan innan det bubblade till av ilska från ryggmärgen på ett högst primitivt vis. Jag hade fått nog.
- Nu ska skiten ut! Väste jag för mig själv och plockade upp lådan för att sedan slänga den på golvet framför mig.
Rollerna var omvända och nu var det jag som hånlog mot lådan innehållandes grånande tygbollar. Jag funderade noga på vilket sätt jag skulle göra mig av med strumporna på för att få största möjliga njutning. När jag väl bestämt mig var jag mycket nöjd och kunde inte undvika att skratta lite för mig själv, samtidigt som jag på rikstyskt manér viskade ”Schadenfreude”.
Nu går det fort.
Jag plockar fram rätt nyckelknippa från nyckelskåpet och går med bestämda steg ut i trappuppgången med den ohelga lådan under armen. Medan jag väntar på hissen börjar jag vissla på ”Baby Elefant Walk”, vilket jag också fortsatte att göra under hela den njutningsfulla processen.
Jag går bort till tvättstugan och låser upp dörren, det är någon som tvättar men den personen är lämpligt nog inte där. Utan att tappa takt i min visslingsmelodi sliter jag upp dörren till den snurrande torktumlaren och blandar i mina okynnesstrumpor i den torkande tvätten. Jag sätter på tumlaren igen och kommenterar det hela för mig själv med tillbakahållen eufori.
- Nu får någon annan ta i tu med den här skiten!
torsdag, november 29, 2007
Vilken var det?
Någon gång under min barndom, det kan ha va varit typ 1990, så gick det en musikvideo på mtv väldigt ofta. Det var några som hoppade ut från ett plan och spelade på instrumenten innan de löste ut fallskärmen. Någon som minns denna och kan säga vilken låt det var?
onsdag, november 28, 2007
Predikanten
Jag bläddrade lite på tv:n och råkade av misstag se ett par minuter av "Predikanten". Efter sex sekunder virvlade en tromb av låg kvalité ut genom tv:n. Totalt såg jag två minuter av detta pinsammaste av spektakel.
Jag tycker ändå att jag hann få en mycket nyanserad bild av det hela och skulle vilja betygsätta det hela på en minus skala där en asterisk är det minst dåliga och fem är så dåligt att man bara vill sätta sig på huk i duschen, snyfta och vagga fram och tillbaka.
Scenografi * * *
Ljussättning * * * *
Casting * * * * *
Skådespelarinsats * * * * *
Manus * * * * *
Ångestfaktor * * * *
Pinsammhetsfaktor * * * * *
Kan inte Sverige och Danmark lasta en varsin båt med alla våra skådespelare och byta? Eller förresten, Danmark behöver inte ens skicka hit sina, bara de tar våra. Speciellt snygg-Mads Mikkelsen kan stanna. Jag är lite avundsjuk på honom.
Jag tycker ändå att jag hann få en mycket nyanserad bild av det hela och skulle vilja betygsätta det hela på en minus skala där en asterisk är det minst dåliga och fem är så dåligt att man bara vill sätta sig på huk i duschen, snyfta och vagga fram och tillbaka.
Scenografi * * *
Ljussättning * * * *
Casting * * * * *
Skådespelarinsats * * * * *
Manus * * * * *
Ångestfaktor * * * *
Pinsammhetsfaktor * * * * *
Kan inte Sverige och Danmark lasta en varsin båt med alla våra skådespelare och byta? Eller förresten, Danmark behöver inte ens skicka hit sina, bara de tar våra. Speciellt snygg-Mads Mikkelsen kan stanna. Jag är lite avundsjuk på honom.
En sak åt gången
Ibland inbillar jag mig att ständigt lyckliga människor bara gör en sak åt gången. Inget överflöd liksom. Jag brukar sitta vid datorn och läsa något, samtidigt som jag lyssnar på musik och har tv:n på. Jag äter alltid framför tv:n eller datorn. I min fantasi sitter stålpsyken som alltid är nöjda med tillvaron och äter sin smörgås vid köksbordet utan någon stimulering utöver bröd smör och ost. Sedan kanske de går bort till sin hemtelefon och ringer någon annan persons hemtelefonnummer. Svarar de inte så sätter de sig i fotöljen och läser lite i en bok och försöker lite senare.
Då och då provar jag på livet som sorglös, som idag tex.
Jag sitter framför datorn och känner mig mentalt stabil. Jag håller inte på att klicka runt på massa sidor utan sätter på winamp. Jag trycker igång Roxette - It must have been love på spanska (No sé si es amor).
Mätaren som markerar var man är i låten glider åt höger och jag följer den med blicken. Volymen är alldeles lagom. Som hos en frisör, eller ett solarium. Jag vaggar lite med huvudet och ibland knackar jag ett par gånger med pekfingret i bordet.
2 minuter och 58 sekunder in i låten prasslar det till i högra högtalaren. Missljudet upphör inte när jag tittar på den defekta högtalaren. Det har blivit något glapp eller så. Jag lyfter upp den lite men inget händer. Den är trasig.
Men det kan inte rubba mitt stabila mentala tillstånd. Jag stänger av låten och går bort till kylskåpet. Jag plockar fram ett glas ur skåpet, inte ett av de stora glasen som jag brukar dricka ur, utan ett sådant vanligt litet glas man har i skolor och på sjukhus. Jag häller upp lite apelsinjuice i glaset och sätter mig vid bordet och tittar rakt fram. Jag kan höra en bil som åker förbi annars är det helt tyst. Jag tar en klunk, ställer ner glaset och tänker
- Fy fan vad mentalt stabil du är just nu, riktigt jävla frisk i huvudet!
När jag sedan ställer mig och diskar glaset och nynnar lite sorglöst uppnår jag någon form av nirvana. Helt tom på insidan, det är lite otäckt men ganska gött ändå.
Då och då provar jag på livet som sorglös, som idag tex.
Jag sitter framför datorn och känner mig mentalt stabil. Jag håller inte på att klicka runt på massa sidor utan sätter på winamp. Jag trycker igång Roxette - It must have been love på spanska (No sé si es amor).
Mätaren som markerar var man är i låten glider åt höger och jag följer den med blicken. Volymen är alldeles lagom. Som hos en frisör, eller ett solarium. Jag vaggar lite med huvudet och ibland knackar jag ett par gånger med pekfingret i bordet.
2 minuter och 58 sekunder in i låten prasslar det till i högra högtalaren. Missljudet upphör inte när jag tittar på den defekta högtalaren. Det har blivit något glapp eller så. Jag lyfter upp den lite men inget händer. Den är trasig.
Men det kan inte rubba mitt stabila mentala tillstånd. Jag stänger av låten och går bort till kylskåpet. Jag plockar fram ett glas ur skåpet, inte ett av de stora glasen som jag brukar dricka ur, utan ett sådant vanligt litet glas man har i skolor och på sjukhus. Jag häller upp lite apelsinjuice i glaset och sätter mig vid bordet och tittar rakt fram. Jag kan höra en bil som åker förbi annars är det helt tyst. Jag tar en klunk, ställer ner glaset och tänker
- Fy fan vad mentalt stabil du är just nu, riktigt jävla frisk i huvudet!
När jag sedan ställer mig och diskar glaset och nynnar lite sorglöst uppnår jag någon form av nirvana. Helt tom på insidan, det är lite otäckt men ganska gött ändå.
Missförstånd
Det sitter några ungdomar framför mig i bussen och diskuterar vad en homeopat är. De kommer fram till att det är en blandning av bög och en psykopat.
"Typ någon som är helt psycho och går runt och bögar på alla..." Sade en av dem.
Det får mig att tänka på ett jobbigt minne från lågstadiet då trodde att våldta betydde att brotta ner och slå någon.
En gång när vi skojbråkade och någon som vanligt skämtsamt ropade "kom igen nu killar, vi misshandlar honom!" så fyllde jag i "Ja! Vi våldtar honom!".
Men det var inte det att jag var värsta homeopaten när jag var liten.
Det var bara ett missförstånd.
"Typ någon som är helt psycho och går runt och bögar på alla..." Sade en av dem.
Det får mig att tänka på ett jobbigt minne från lågstadiet då trodde att våldta betydde att brotta ner och slå någon.
En gång när vi skojbråkade och någon som vanligt skämtsamt ropade "kom igen nu killar, vi misshandlar honom!" så fyllde jag i "Ja! Vi våldtar honom!".
Men det var inte det att jag var värsta homeopaten när jag var liten.
Det var bara ett missförstånd.
tisdag, november 27, 2007
Fy fan
Fy fan vad kallt det är i den här staden! Det ser inte ens särskillt kallt ut men det värker i hela kroppen. Det hela känns nästan trickfilmat, som om omgivningen vore någon form av kuliss. När jag står och väntar på bussen är jag nära att vända mig mot någon för att be om hjälp och börja gråta.
måndag, november 26, 2007
Hos frisören
Jag sitter hos en frisör och väntar på Johan som klipper sig. Hans något irländska hår tar över en timme att klippa ner och jag sitter och bläddrar i några damtidningar.
Jag lägger märke till det här stycket.
- När broschen känner av till exempel nervositet aktiveras en spiral inuti den som smeker ditt skelett, säger Leah Heiss. Det ger en lugnande effekt.
Smeka skelettet? Det låter knappast som någonting som kan lugna en. I 20 minuter tänker jag på hur en sådan brosch kan vara konstruerad och kännas men kommer inte fram till något.
Efter en timma och tjugo minuter är Johan klar. Han har fått vax och grejer i håret så han ser ut som Dylan i Beverly Hills. Jag tycker att det är rätt snyggt, men Johan är missnöjd.
- Vafan håller hon på med? Jag är ju indie, säger han när vi kommit ut på gatan.
Jobbiga ord UPDATE
Det är vissa ord som jag av någon anledning stör mig på eller bara ogillar av någon annan andledning. Ibland är det innebörden jag inte gillar, men oftast är det själva soundet, eller sättet folk använder ordet på. Jag tänkte lista några av dem här utan inbördes ordning och vill gärna att ni alla fyller på med egna störiga ord. Den här listan kommer aldrig att ta slut utan att fyllas på efterhand.
Innan jag börjar med alla orden vill jag först lägga in ett namn som jag stör mig på något oerhört.
Nanok Bie - Han kan dra åt helvete.
Nu till orden:
Braxen (en braxen, flera braxnar, som det heter)
Lake
Vassle
Löpe
Underliv
Bjärt
Fördärva
Tentera
Stigmata
Closing capacity
Biskvi
Rösti
Småbyxor
Anoderm
Flegmone
Dysmenorré
UPDATE med läsarord.
Gräll
Tänk (som i "tänket")
Latte (utan Caffe före)
Huvudbry
Klåda - mkt bra!
Sköte - mkt bra!
Streetsmart
Dessert
Etno
Egna tillägg:
Mkt
Spilta
Vallack
Förhud
Liktorn - ALERT!
Att gänga/ligga med någon.
Samarit
Foajé
Mesk
Akalla
Patos
Flegmatiker/Pragmatiker
Livmoderhalsar - i pluralis
Penisrot - ALERT!
Mjölke
Ägg/mjölkstockning
Korvstångning
Fresk
Färsmedaljong
Bärfis
Bigarå
Blid och blidka
Nu behöver vi bara samla på oss några fler ord, sedan blir det tävling i att bilda den obehagligaste meningen av de insamlade orden.
Innan jag börjar med alla orden vill jag först lägga in ett namn som jag stör mig på något oerhört.
Nanok Bie - Han kan dra åt helvete.
Nu till orden:
Braxen (en braxen, flera braxnar, som det heter)
Lake
Vassle
Löpe
Underliv
Bjärt
Fördärva
Tentera
Stigmata
Closing capacity
Biskvi
Rösti
Småbyxor
Anoderm
Flegmone
Dysmenorré
UPDATE med läsarord.
Gräll
Tänk (som i "tänket")
Latte (utan Caffe före)
Huvudbry
Klåda - mkt bra!
Sköte - mkt bra!
Streetsmart
Dessert
Etno
Egna tillägg:
Mkt
Spilta
Vallack
Förhud
Liktorn - ALERT!
Att gänga/ligga med någon.
Samarit
Foajé
Mesk
Akalla
Patos
Flegmatiker/Pragmatiker
Livmoderhalsar - i pluralis
Penisrot - ALERT!
Mjölke
Ägg/mjölkstockning
Korvstångning
Fresk
Färsmedaljong
Bärfis
Bigarå
Blid och blidka
Nu behöver vi bara samla på oss några fler ord, sedan blir det tävling i att bilda den obehagligaste meningen av de insamlade orden.
Jag ligger under vattnet i badkaret och tävlar i att hålla andan. Jag har ingen klocka utan räknar sekunderna själv. Jag klarar ungefär en och en halv minut. De sista trettio sekunderna räknade jag förmodligen dubbelt så fort som de första. Jag känner mig ändå ganska nöjd med bedriften.
När jag hämtat andan tar jag en rakyhyvel och börjar raka mig. När jag drar den över hakan hörs ett tydligt skrapande ljud, som hos en vuxen.
När jag duschat färdigt sätter jag mig och spelar tv-spel.
När jag hämtat andan tar jag en rakyhyvel och börjar raka mig. När jag drar den över hakan hörs ett tydligt skrapande ljud, som hos en vuxen.
När jag duschat färdigt sätter jag mig och spelar tv-spel.
Världen är orättvis
Jag lyssnar på nyheterna på radio. De intervjuar en kvinna. Hon är greenpeace aktivist och har försökt kapa ett tankerfartyg lastat med palmolja. Nu sitter hon häktad och är förbannad.
- Jag har en toalett utan lock, och ett handfat som med rost i. Det är ganska äckligt, säger hon.
- Jag har en toalett utan lock, och ett handfat som med rost i. Det är ganska äckligt, säger hon.
Åren går men mammor består
Min mamma var på besök i helgen. Vi var och kollade på julklappar till mig inne i Levi's butiken. Jag kämpade på mig ett par trånga byxor och gick ut från provrummet för att se bättre och visa upp mig för mamma och den söta expediten.
Byxbenen veckade sig lite längst ner och jag frågade säljartjejen.
- Är dom inte helt raka i benen?
- Jo, det är nog bara att dom är lite lå.... Svarade hon innan mamma avbröt.
- Nej! Visst är dom lite utställda. Jodå, det är dom ser du!
Expediten tystnade.
Jag kände mig som 14 igen och tänkte något i stil med.
- Utställda? Vafan mamma! Det heter ju för fan utsvängda! Eller bootcut... Bootcut mamma!
Sedan tänkte jag att det är skönt att vissa saker inte ändrar sig.
Byxbenen veckade sig lite längst ner och jag frågade säljartjejen.
- Är dom inte helt raka i benen?
- Jo, det är nog bara att dom är lite lå.... Svarade hon innan mamma avbröt.
- Nej! Visst är dom lite utställda. Jodå, det är dom ser du!
Expediten tystnade.
Jag kände mig som 14 igen och tänkte något i stil med.
- Utställda? Vafan mamma! Det heter ju för fan utsvängda! Eller bootcut... Bootcut mamma!
Sedan tänkte jag att det är skönt att vissa saker inte ändrar sig.
tisdag, november 20, 2007
Morgon
Om man kisar ordentligt ser det lite ut som skansen kronan, om man inte gör det ser det ut som en sovjetisk fabrik. Båda sakerna är väl bra så sitt sätt.
måndag, november 19, 2007
Nästan bra
Idag på väg till skolan provade jag radion på min nya telefon. Det kändes kanon att lyssna på något i lurarna sådär på morgonen. Jag tänkte:
- Det här kommer revolutionera mina morgonrutiner och min livskvalité kan t.o.m. gå upp ett snäpp.
P.g.a. tunnelbanans utformning, mycket tunnlar och så, märkte jag snart att så inte var fallet.
- Det här kommer revolutionera mina morgonrutiner och min livskvalité kan t.o.m. gå upp ett snäpp.
P.g.a. tunnelbanans utformning, mycket tunnlar och så, märkte jag snart att så inte var fallet.
söndag, november 18, 2007
Hoppas
Jag har skaffat en ny fräsig mobil som man kan blogga ifrån. Kanske kan den blåsa liv i min döende bloggkarriär. Än så länge har jag dock inte fattat hur man skriver inlägg utan att skicka med en bild. Därför finns det risk för att det kommer upp en del sådana här bilder i framtiden.
lördag, november 17, 2007
Ett jävla gnäll
Christine är på besök. På fredagkvällen var vi väldigt trötta och ungefär klockan tolv la vi oss i sängen och tittade på en film. Efter tio minuter hade hon somnat. Jag höll mig vaken i tjugo minuter till sedan somnade jag också. Efter en timma vaknade jag av att hon skakade i mina axlar och gnällde irriterat.
- Vad håller du på med? Hallå! Vakna! Vad håller du på med?
- Jag sover. Svarade jag.
- Men åååh! Det låter! Sa Christine och syftade på filmen.
Sedan la hon sig förbannad längst bort i sängen.
Jag gick upp och stängde av ljudet och sa:
- Förlåt då...
Sedan somnade vi om.
Idag är hon ångerfull.
- Vad håller du på med? Hallå! Vakna! Vad håller du på med?
- Jag sover. Svarade jag.
- Men åååh! Det låter! Sa Christine och syftade på filmen.
Sedan la hon sig förbannad längst bort i sängen.
Jag gick upp och stängde av ljudet och sa:
- Förlåt då...
Sedan somnade vi om.
Idag är hon ångerfull.
tisdag, november 13, 2007
Jag är så svag
Andra avenyn måste vara något av det sämsta som producerats i Sverige.
Trots det får jag gåshud varje gång dom har kamerasvep över ett regnigt Göteborg mellan scenerna.
torsdag, november 08, 2007
Twighlite, vi var ju vänner!
Jag slutar tidigare än vanligt i skolan. Jag äter först lite mat och sedan sätter jag mig framför TV:n och slår på XBoxet. Jag spelar några matcher mot datorn. Jag är classic Italy och låter datorn spela med vanliga Italien. På så sätt blir jag inte ledsen när jag släpper in mål. Jag kan inte bli ledsen när Toni gör mål.
Det går bra. Jag vinner första matchen med 3-1, Bruno Conti gör en kanonmatch, Paolo Rossi och Schillachi gör ett varsitt mål och Baresi nickar in en hörna. Conti får en 8:a i betyg av dataspelet efter matchen, bäst på plan. Jag spelar två matcher med samma lag, jag förlorar den andra matchen, men vinner den sista på övertid.
När matchen är slut tittar jag igenom vad datorn har gett spelarna för betyg, sedan går jag ut till huvudmenyn och går in på Xbox live. Jag skall spela några matcher online, mot andra människor.
Jag startar upp en match och väntar på en motståndare, efter några sekunder ansluter sig Twighlite. När vi skall välja lag flyttar jag snabbt markören till Roma. Twighlite är på väg att välja Barcelona, men hejdar sig när han ser att jag valt Roma. Han går istället in bland de engelska lagen, Tottenham Hotspurs. Laget i hans hjärta förmodar jag och blir lite glad att han precis som jag inte bara väljer det bästa laget utan det lag som han gillar bäst. Twighlite verkar vara en bra person. I alla fall en mycket bättre person än de flesta man möter när man spelar PES på internet.
Matchen drar igång och jag får en jättechans direkt efter avspark, ribba ut. Han startar igång spelet igen genom att rulla ut bollen till sina backar. Han försöker hålla bollen inom laget, spelar upp på mittfältarna och sedan tillbaka till backarna igen precis som på riktigt.
- Twighlite spelar fotboll, inte TV-spel. Tänker jag och kan se en 25-årig brittisk fotbollsälskare som sitter i sin etta framför mig. Inte en 14-årig tv-spelare. Han kanske också har slutat tidigare idag precis som jag.
Matchen fortsätter och jag spelar bra. Jag kommer runt fint på kanterna och slår inlägg, hårda låga inlägg. Bollen vill ändå inte in. Jag ändrar taktik, jag håller i bollen på mittfältet och försöker med centrala instick mot Totti. Det går bättre, och Totti tvingar Robinson till några jätteräddningar. Jag dominerar spelet totalt i det här skeendet. När det gått 35-minuter slår De Rossi en hård pass längs med marken till Totti som skarvar den vidare perfekt i steget för Giuly som kommer stormande, han är ensam med målvakten i en bra vinkel.
-Han kan inte missa. Tänker jag, men det gör han. Han skjuter så löst att målvakten kan tippa ut den till hörna. Jävla fransman. På hörnan kommer Mexes och Panucci upp för att nicka. Totti slår hörnan på den tomma ytan vid främre stolpen. Mexes kommer bakifrån som ett expresståg, bestiger sin back när han tar sats för att hoppa upp och svingar huvudet mot bollen framför det öppna målet 3 meter framför honom. Jag reser mig upp från fotöljen jag dragit fram bara 1,5meter framför tv:n. Det är en komet som lämnar Mexes panna men den går mirakulöst nog i ribban.
- Jääävla fransman! Skriker jag medan jag sätter mig ner.
Bollen studsar ut från ribban och landar utanför hans straffområde där en av hans mittfältare står. Han slår genast en throughball upp mot Berbatov.
- Helvete! Jag har ju alla backarna i anfall. Hinner jag tänka.
Det är bara Juan som är kvar vid mitt linjen för att freda mitt mål. Först försöker jag jaga ikapp Berbatov med De Rossi, men han är för långt ifrån och hinner inte.
Det är Juan mot Berbatov, man mot man. Tottibomba mot Twighlite, man mot man.
Här gäller det att tajma sin brytning annars är det kört. Jag faller och faller med Juan och väntar tills Berbatov slår bollen lite längre ifrån sig och då hugger jag till. Pang, går jag upp och stöter, rakt framifrån precis som man ska på det här spelet. Bollen stannar och Berbatov faller ihop och jag andas ut medan jag försöker styra Juan och bollen från kollisions platsen, men det går inte. Istället snubblar Juan, Berbatov reser sig upp, tar några steg mot målet och dunkar upp målen i krysset. Doni i målet är chanslös.
- Ma porca puttana! Det är fan inte möjligt gapar jag så högt som möjligt med sammanbitna tänder och tittar uppgivet i taket.
När reprisen rullar kan man välja att säga några enstaka fraser till varandra med hjälp av knapparna. Bl.a kan man säga "That was unfair!" "Thank you!" och "Nice shot!". Jag försöker vara en god förlorare och klickar fram frasen "Nice shot!"
- Jag har ju dominerat den här matchen fullständigt, skärpning nu för helvete. Muttrar jag när sparkar av.
Matchen fortsätter som innan. Jag spelar bra, ovanligt bra. Jag får chans på chans som jag inte lyckas sätta. Totti dunkar en till boll rätt i stolpen och Giuly missar returen från 4 meters håll.
- Din jävla skäggiga dvärg, hur i helvete kan ditt folk kommit till VM-final. Svär jag där jag sitter i min fotölj med desperation i ögonen.
Nästa sak som händer är en situation där jag precis skall dra iväg ett långskott med De Rossi. Precis i skottögonblicket dyker Berbatov upp igen. Den bulgariska anfallaren tacklar ner min världsmästare tar bollen och vänder upp. Sedan vettefan vad som händer, jag lyckas inte få rätt gubbe och han får gå alldeles för långt. Jag försöker bryta med David Pizarro men han är alldeles för klen och helt plötsligt är Berbatov fri med målvakten och pangar in 2-0.
Den här gången är jag bara helt tyst och stirrar på reprisen med stora ögon och öppen mun. Jag blir alldeles varm i ansiktet, T-shirten börjar strama i halsen när jag än en gång försöker vara något jag inte är och skriver: "Nice Shot!"
"Thank you!" Svarar Twighlite.
Direkt efter mitt avspel är det halvitd. Jag byter ut Giuly och sätter in Esposito.
Matchen forstätter som tidigare. Jag spelar snyggt och har en fruktansvärd press på min motståndare men lyckas inte sätta mina chanser. Totti får en frispark som han sätter i ribban. Det vill sig inte och matchen tar slut.
En ruta med statistik kommer upp.
Jag har haft 18 skott och 60% bollinnehav.
Twighlite har haft 3 skott och 40% bollinehav.
Det spelar tyvärr ingen roll för Twighlite har gjort 2 mål och jag har inte gjort några mål alls.
Nu kan jag skicka några nya fraser med mina fyra knappar. "That was unexpected." och "That was unfair"! är två av dem. I hopp om revansch använder jag inte dessa.
"That was a good game!" Säger jag.
"That was a good game!" Svarar han.
"You are very good!" Ljuger jag
"Thank you!" Svarar Twighlite
"Let's play another game!" Säger jag desperat.
"Let's play another game!" Svarar Twighlite.
Jag tänker lite på att man kan få fram rätt mycket med de få kommentarerna som man har tillgång till.
Returmötet sparkas igång. Det ser ut precis som i förra matchen. Jag pressar på hela tiden. Han försöker spela bra fotboll genom mittfältet men mina hårdföra världsmästare De Rossi och Perrotta sätter stop för nästan alla hans anfall innan bollen närmar sig mitt straffområde. Totti frispelar Mancini som skjuter tätt utanför. Sista 15 minuterna av första halvlek har jag en kaskad av chanser som jag inte lyckas få in. Det är komiskt, men inte för mig. En minut från halvtid chippar Aquilani bollen över hela hans backlinje, Totti sticker i djupet efter den studsande bollen vid straffområdets gräns. Hans målvakt störtar ut för att hinna före. De når fram ungefär samtidigt, jag lyckas på något sätt behålla kylan i tumultet och försöker med en svår chip över målvakten istället för att skjuta den rakt på honom. Att avgöra kraften i en chip är skitsvårt, speciellt på en studsande boll som den här. Totti slänger sig fram och petar bollen i en mjukbåge över den sprattlande målvakten. Det är hur snyggt som helst. Kanske ett av de snyggaste målen jag gjort. Jag skriker ut min vrede medan jag ser bollen retligt studsa in i den tomma buren.
-ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHH FfffffYYYYYYY....
Åh fy fan vad snyggt hade jag tänkt säga. Men jag sätter snart jublet i halsen i min lilla etta. Bollen studsar lite snett och träffar insidan av stolpen för att sedan rulla längs med mållinjen. En av hans backar hinner upp den och av tumultet efter blir det en hörna.
Jag känner mig tom på insidan när jag tittar på reprisen av vad som kunde varit det snyggaste målet på mycket länge.
Jag klickar fram kommentarerna och ser om något av det jag kan välja på kan spegla min sinnesstämning. "Wait a moment" och "Let's go!" känns inte aktuella.
Något måste jag dock säga till Twighlite för att förmedla denna hemska känsla våra tre halvlekar har framkallat hos mig i min ensama lägenhet. Nu är det dessutom kolsvart ute och eftersom jag började spela när det var ljust sitter jag i totalt mörker och förlorar. Det är hemskt deprimerande så jag klickar fram den kommentar som bäst beskriver mina känslor.
"Im sorry." säger jag.
Det tar två sekunder sedan har den tursamme men ändå trevliga Twighlite lyckats klicka in ett passande svar.
"Don't worry" kommer upp på skärmen.
Jag blir helt varm på insidan. Vi sitter här och är härliga motvarandra, delar med oss av känslor, med kommentarer valda av KONAMI.
I halvtid gör jag inga byten utan utnyttjar tiden till att fundera på hur fantastiskt det som just inträffade mellan oss två är.
Tottibomba och Twighlite, tvillingsjälar. Två fina människor som är snälla mot varandra. Stora i både vinst och förlust.
- Fantastiskt! Tänker jag när jag sparkar av andra halvlek.
Efter 2 minuter gör Totti mål. Jag pustar ut.
Jag skickar inte någon kommentar. Det gör inte Twighlite heller. Inte ens "Nice shot!".
Vi fortsätter att spela och helt plötsligt sitter allting. Jag gör 2-0 och 3-0. Ingen av kommentarerna jag har att välja på passar i det här läget. De låter för självgoda och den stilen kör inte jag och Twighlite med. Vi är goda vänner.
Det är fortfarande 20 minuter kvar när Totti fullbordar sitt hattrick och gör Romas 4:de mål.
När Twighlite skall göra avspark dröjer det länge. Efter 30 sekunder kommer det upp en ruta på skärmen.
"Connection lost, ending game"
Twighlite har stängt av. Han var inte lika stor i förlust som i seger.
Vi kanske inte var riktiga vänner ändå.
Det går bra. Jag vinner första matchen med 3-1, Bruno Conti gör en kanonmatch, Paolo Rossi och Schillachi gör ett varsitt mål och Baresi nickar in en hörna. Conti får en 8:a i betyg av dataspelet efter matchen, bäst på plan. Jag spelar två matcher med samma lag, jag förlorar den andra matchen, men vinner den sista på övertid.
När matchen är slut tittar jag igenom vad datorn har gett spelarna för betyg, sedan går jag ut till huvudmenyn och går in på Xbox live. Jag skall spela några matcher online, mot andra människor.
Jag startar upp en match och väntar på en motståndare, efter några sekunder ansluter sig Twighlite. När vi skall välja lag flyttar jag snabbt markören till Roma. Twighlite är på väg att välja Barcelona, men hejdar sig när han ser att jag valt Roma. Han går istället in bland de engelska lagen, Tottenham Hotspurs. Laget i hans hjärta förmodar jag och blir lite glad att han precis som jag inte bara väljer det bästa laget utan det lag som han gillar bäst. Twighlite verkar vara en bra person. I alla fall en mycket bättre person än de flesta man möter när man spelar PES på internet.
Matchen drar igång och jag får en jättechans direkt efter avspark, ribba ut. Han startar igång spelet igen genom att rulla ut bollen till sina backar. Han försöker hålla bollen inom laget, spelar upp på mittfältarna och sedan tillbaka till backarna igen precis som på riktigt.
- Twighlite spelar fotboll, inte TV-spel. Tänker jag och kan se en 25-årig brittisk fotbollsälskare som sitter i sin etta framför mig. Inte en 14-årig tv-spelare. Han kanske också har slutat tidigare idag precis som jag.
Matchen fortsätter och jag spelar bra. Jag kommer runt fint på kanterna och slår inlägg, hårda låga inlägg. Bollen vill ändå inte in. Jag ändrar taktik, jag håller i bollen på mittfältet och försöker med centrala instick mot Totti. Det går bättre, och Totti tvingar Robinson till några jätteräddningar. Jag dominerar spelet totalt i det här skeendet. När det gått 35-minuter slår De Rossi en hård pass längs med marken till Totti som skarvar den vidare perfekt i steget för Giuly som kommer stormande, han är ensam med målvakten i en bra vinkel.
-Han kan inte missa. Tänker jag, men det gör han. Han skjuter så löst att målvakten kan tippa ut den till hörna. Jävla fransman. På hörnan kommer Mexes och Panucci upp för att nicka. Totti slår hörnan på den tomma ytan vid främre stolpen. Mexes kommer bakifrån som ett expresståg, bestiger sin back när han tar sats för att hoppa upp och svingar huvudet mot bollen framför det öppna målet 3 meter framför honom. Jag reser mig upp från fotöljen jag dragit fram bara 1,5meter framför tv:n. Det är en komet som lämnar Mexes panna men den går mirakulöst nog i ribban.
- Jääävla fransman! Skriker jag medan jag sätter mig ner.
Bollen studsar ut från ribban och landar utanför hans straffområde där en av hans mittfältare står. Han slår genast en throughball upp mot Berbatov.
- Helvete! Jag har ju alla backarna i anfall. Hinner jag tänka.
Det är bara Juan som är kvar vid mitt linjen för att freda mitt mål. Först försöker jag jaga ikapp Berbatov med De Rossi, men han är för långt ifrån och hinner inte.
Det är Juan mot Berbatov, man mot man. Tottibomba mot Twighlite, man mot man.
Här gäller det att tajma sin brytning annars är det kört. Jag faller och faller med Juan och väntar tills Berbatov slår bollen lite längre ifrån sig och då hugger jag till. Pang, går jag upp och stöter, rakt framifrån precis som man ska på det här spelet. Bollen stannar och Berbatov faller ihop och jag andas ut medan jag försöker styra Juan och bollen från kollisions platsen, men det går inte. Istället snubblar Juan, Berbatov reser sig upp, tar några steg mot målet och dunkar upp målen i krysset. Doni i målet är chanslös.
- Ma porca puttana! Det är fan inte möjligt gapar jag så högt som möjligt med sammanbitna tänder och tittar uppgivet i taket.
När reprisen rullar kan man välja att säga några enstaka fraser till varandra med hjälp av knapparna. Bl.a kan man säga "That was unfair!" "Thank you!" och "Nice shot!". Jag försöker vara en god förlorare och klickar fram frasen "Nice shot!"
- Jag har ju dominerat den här matchen fullständigt, skärpning nu för helvete. Muttrar jag när sparkar av.
Matchen fortsätter som innan. Jag spelar bra, ovanligt bra. Jag får chans på chans som jag inte lyckas sätta. Totti dunkar en till boll rätt i stolpen och Giuly missar returen från 4 meters håll.
- Din jävla skäggiga dvärg, hur i helvete kan ditt folk kommit till VM-final. Svär jag där jag sitter i min fotölj med desperation i ögonen.
Nästa sak som händer är en situation där jag precis skall dra iväg ett långskott med De Rossi. Precis i skottögonblicket dyker Berbatov upp igen. Den bulgariska anfallaren tacklar ner min världsmästare tar bollen och vänder upp. Sedan vettefan vad som händer, jag lyckas inte få rätt gubbe och han får gå alldeles för långt. Jag försöker bryta med David Pizarro men han är alldeles för klen och helt plötsligt är Berbatov fri med målvakten och pangar in 2-0.
Den här gången är jag bara helt tyst och stirrar på reprisen med stora ögon och öppen mun. Jag blir alldeles varm i ansiktet, T-shirten börjar strama i halsen när jag än en gång försöker vara något jag inte är och skriver: "Nice Shot!"
"Thank you!" Svarar Twighlite.
Direkt efter mitt avspel är det halvitd. Jag byter ut Giuly och sätter in Esposito.
Matchen forstätter som tidigare. Jag spelar snyggt och har en fruktansvärd press på min motståndare men lyckas inte sätta mina chanser. Totti får en frispark som han sätter i ribban. Det vill sig inte och matchen tar slut.
En ruta med statistik kommer upp.
Jag har haft 18 skott och 60% bollinnehav.
Twighlite har haft 3 skott och 40% bollinehav.
Det spelar tyvärr ingen roll för Twighlite har gjort 2 mål och jag har inte gjort några mål alls.
Nu kan jag skicka några nya fraser med mina fyra knappar. "That was unexpected." och "That was unfair"! är två av dem. I hopp om revansch använder jag inte dessa.
"That was a good game!" Säger jag.
"That was a good game!" Svarar han.
"You are very good!" Ljuger jag
"Thank you!" Svarar Twighlite
"Let's play another game!" Säger jag desperat.
"Let's play another game!" Svarar Twighlite.
Jag tänker lite på att man kan få fram rätt mycket med de få kommentarerna som man har tillgång till.
Returmötet sparkas igång. Det ser ut precis som i förra matchen. Jag pressar på hela tiden. Han försöker spela bra fotboll genom mittfältet men mina hårdföra världsmästare De Rossi och Perrotta sätter stop för nästan alla hans anfall innan bollen närmar sig mitt straffområde. Totti frispelar Mancini som skjuter tätt utanför. Sista 15 minuterna av första halvlek har jag en kaskad av chanser som jag inte lyckas få in. Det är komiskt, men inte för mig. En minut från halvtid chippar Aquilani bollen över hela hans backlinje, Totti sticker i djupet efter den studsande bollen vid straffområdets gräns. Hans målvakt störtar ut för att hinna före. De når fram ungefär samtidigt, jag lyckas på något sätt behålla kylan i tumultet och försöker med en svår chip över målvakten istället för att skjuta den rakt på honom. Att avgöra kraften i en chip är skitsvårt, speciellt på en studsande boll som den här. Totti slänger sig fram och petar bollen i en mjukbåge över den sprattlande målvakten. Det är hur snyggt som helst. Kanske ett av de snyggaste målen jag gjort. Jag skriker ut min vrede medan jag ser bollen retligt studsa in i den tomma buren.
-ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHH FfffffYYYYYYY....
Åh fy fan vad snyggt hade jag tänkt säga. Men jag sätter snart jublet i halsen i min lilla etta. Bollen studsar lite snett och träffar insidan av stolpen för att sedan rulla längs med mållinjen. En av hans backar hinner upp den och av tumultet efter blir det en hörna.
Jag känner mig tom på insidan när jag tittar på reprisen av vad som kunde varit det snyggaste målet på mycket länge.
Jag klickar fram kommentarerna och ser om något av det jag kan välja på kan spegla min sinnesstämning. "Wait a moment" och "Let's go!" känns inte aktuella.
Något måste jag dock säga till Twighlite för att förmedla denna hemska känsla våra tre halvlekar har framkallat hos mig i min ensama lägenhet. Nu är det dessutom kolsvart ute och eftersom jag började spela när det var ljust sitter jag i totalt mörker och förlorar. Det är hemskt deprimerande så jag klickar fram den kommentar som bäst beskriver mina känslor.
"Im sorry." säger jag.
Det tar två sekunder sedan har den tursamme men ändå trevliga Twighlite lyckats klicka in ett passande svar.
"Don't worry" kommer upp på skärmen.
Jag blir helt varm på insidan. Vi sitter här och är härliga motvarandra, delar med oss av känslor, med kommentarer valda av KONAMI.
I halvtid gör jag inga byten utan utnyttjar tiden till att fundera på hur fantastiskt det som just inträffade mellan oss två är.
Tottibomba och Twighlite, tvillingsjälar. Två fina människor som är snälla mot varandra. Stora i både vinst och förlust.
- Fantastiskt! Tänker jag när jag sparkar av andra halvlek.
Efter 2 minuter gör Totti mål. Jag pustar ut.
Jag skickar inte någon kommentar. Det gör inte Twighlite heller. Inte ens "Nice shot!".
Vi fortsätter att spela och helt plötsligt sitter allting. Jag gör 2-0 och 3-0. Ingen av kommentarerna jag har att välja på passar i det här läget. De låter för självgoda och den stilen kör inte jag och Twighlite med. Vi är goda vänner.
Det är fortfarande 20 minuter kvar när Totti fullbordar sitt hattrick och gör Romas 4:de mål.
När Twighlite skall göra avspark dröjer det länge. Efter 30 sekunder kommer det upp en ruta på skärmen.
"Connection lost, ending game"
Twighlite har stängt av. Han var inte lika stor i förlust som i seger.
Vi kanske inte var riktiga vänner ändå.
lördag, november 03, 2007
Strumpmemory i pundarhålan
Den här bilden får misären från trainspotting att se ut som en Disneyproduktion.
Av alla dessa strumpor går det inte att bilda ett korrekt par. Ni kanske tror att ni ser några som är lika nu, men då har ni fel. Det är alltid något som skiljer, något som inte är helt rätt.
Hur det går till är det ingen som vet, men alla vet att det här är en av sakerna som sätter en brun kant på vardagen. Strumpmemory är ett spel utan vinnare.
Man kan inte lära sig att undvika att det händer, man kan bara lära sig att leva med det.
Jag är inte där ännu.
Av alla dessa strumpor går det inte att bilda ett korrekt par. Ni kanske tror att ni ser några som är lika nu, men då har ni fel. Det är alltid något som skiljer, något som inte är helt rätt.
Hur det går till är det ingen som vet, men alla vet att det här är en av sakerna som sätter en brun kant på vardagen. Strumpmemory är ett spel utan vinnare.
Man kan inte lära sig att undvika att det händer, man kan bara lära sig att leva med det.
Jag är inte där ännu.
tisdag, oktober 30, 2007
Arnold har gjort det igen!
Arnold Schwarzenegger har kommit dit där han är nu mycket tackvare sina huge guns och hans killing one-liners.
Åldern har börjat rå på hans österrikiska fysik en aning, men hans hjärna laddad med bevingade ord som vanligt. Den verkar inte känna av tidens tand.
Låt oss först göra en liten tillbakablick:
"Mycket kött - stinker!" - Conan Barbaren
"If I am not me, who da hell am I?" - Total Recall
"I'll be back." - The Terminator
"Hasta la vista, baby." - Terminator 2
"If it bleeds, we can kill it" - The Predator
Nu har han slagit till igen!
150kg guvernör sade nyligen i en intervju:
"Marijuana is not a drug, it's a leaf."
Tänk er tysk brytning på det där.
Hoppas ingen berättar för honom att det inte är bladen man röker, då kanske han slutar säga det. Det skulle jag inte vilja, för jag tycker att det är underbar kommentar, även om jag måste medge att det där löv/blad-resonemanget förefaller en aning bräckligt.
Hilfe!
Jag skulle behöva hjälp och tips om var jag kan ladda upp ljudfiler som jag vill dela med mig av här. Där jag lade upp ljudfilerna först har spärrat mitt konto för att det var för mycket trafik.
Nu var jag tvungen att ta bort mitt hilarious telefonsvararmeddelande, sådant vill jag inte vara med om igen.
Finns det någon som kan hjälpa?
Skriv här eller maila i sådana fall.
Nu var jag tvungen att ta bort mitt hilarious telefonsvararmeddelande, sådant vill jag inte vara med om igen.
Finns det någon som kan hjälpa?
Skriv här eller maila i sådana fall.
fredag, oktober 26, 2007
onsdag, oktober 24, 2007
Att vara Carina
Jag skulle vilja göra ett tillägg till mitt inlägg från i somras som handlade om folk som är Carita och Carina.
torsdag, oktober 18, 2007
GHB GBG
Jag är i Gbg under helgen. Ni som vill ha en del av kakan gör rätt i att ringa mig eller leta inom postnummerområdena 413-414.
fredag, oktober 12, 2007
Prick hos BUP
När man var liten snackades det rätt mycket om hur många prickar man hade hos BUP.
-Timur har 2 prickar hos BUP...
- Vadå då, Aron har fan 3 prickar!
- Shit!
Sådant snack hör man inte så mycket nuförtiden.
Ibland kan jag tycka att det är lite synd.
-Timur har 2 prickar hos BUP...
- Vadå då, Aron har fan 3 prickar!
- Shit!
Sådant snack hör man inte så mycket nuförtiden.
Ibland kan jag tycka att det är lite synd.
torsdag, oktober 11, 2007
.SE utdelaren på St. Eriksplan
Han kommer förmodligen från någon ö i västindien och han är helt fantastisk. Han har förfinat sitt enkla, enformiga och tråkiga arbete till något givande för alla inblandade parter. Med ett stort leende, spontana scatsånger, visslingar, flirtande och några aviga danssteg särar han på skygglapparna och stannar världen i några sekunder för alla stressade arbetare som har lyckan att röra sig i hans bekymmersfria arbetsradie. Jag har alltid läst .SE när är framme vid St. Eriksplan men tar alltid en till för att få vara få kliva in i hans sorglösa aura i några sekunder. Sedan ställer jag mig och väntar på bussen på andra sidan gatan. Där studerar jag hans livliga kropp och ansiktena på de personer han delat ut tidningar till. Alla ler. Speciellt de snygga tjejerna, de ler och fnissar flera meter efter deras möte. Sedan kommer bussen, då blir allt helt vanligt igen.
torsdag, oktober 04, 2007
Slack i focken
Tänk dig en brygga med dans och stoj
mellan girl å boy, oj oj oj (oj oj oj)
Där svävar Ada, se vinden den
fångar klänningen hej igen
Ja, slack i focken pöjkar för det blåser medvind (medvind)
Kålle hjälper Oskar, Oskar hjälper lelle Edwin (Edwin)
mellan girl å boy, oj oj oj (oj oj oj)
Där svävar Ada, se vinden den
fångar klänningen hej igen
Ja, slack i focken pöjkar för det blåser medvind (medvind)
Kålle hjälper Oskar, Oskar hjälper lelle Edwin (Edwin)
tisdag, september 25, 2007
Ni läser väl nerifrån och upp?
Ibland oroar jag mig för att ni obekymmrat läser den här sidan uppifrån och ned.
Det hade varit helt fel. Ni skall läsa den som en religiös skrift, nerifrån och upp.
Det hade varit helt fel. Ni skall läsa den som en religiös skrift, nerifrån och upp.
På väg hem från skolan
På hemvägen är det något helt annat. Den backe som några timmar tidgare dragit mitt anseende i schmutsen förvanlar mig nu till vägens konung. När jag puttrar över krönet i 50km i timmen tar jag ett djupt andetag och kurar ihop mig som Alberto Tomba brukade göra när han var snöns Maradona. Jag håller kvar gasen i botten och lyssnar sjunger med motorljudet som sakta stegras.
- öööööööööööhÖÖÖÖÖÖHH! Skriker jag för mig själv. Det är ändå ingen som kan höra.
Blicken är fokuserad mot horisonten men flackar en gång i sekunden ner på hastighetsmätaren som sakta stiger. 60, 65 km/timmen. Styret börjar vibrera och fartvinden tårar mina kisande ögon. Mätarnålen tappar hastighet men fortsätter sin färd högerut. 68, 70, 72, 75...76km i timmen. Plastkåporna på svarta faran vibrerar och rasslar öronbedövande. Farupplevelsen är hissnande och när jag jag är uppe i maxfart känns det som att jag åker på en trasig pulka bredvid de stora timmerbilarna, men det skrämmer mig inte. Jag slutar inte förrän nålen står och vibrerar mellan 77 och 78km/timmen. Den skakar verkligen, som en tryckmätare på störtande plan. När det ser ut som att glaset framför nålen håller på att att explodera ber jag till gud att de kinesiska barnfingrarna som skruvat ihop min vägkälke var starka nog. Jag håller kvar handtaget i botten några sekunder medan jag fortsätter att kisa och grimasera. När det bara är ett par hundra meter kvar släpper jag upp gasen, rätar på ryggen, lutar mig lite bakåt och låter den avgasfyllda luften omfamna mig medan farten avtar.
- Ptroooo! Säger jag lite lojt och tänker att jag är Clint Eastwood som stannar sin häst utanför en saloon.
Några sekunder senare är vardagen tillbaka. Clint Eastwood har förvanlats till vanlig kille igen, och bordellen var bara ett vanligt rödljus.
Fan.
- öööööööööööhÖÖÖÖÖÖHH! Skriker jag för mig själv. Det är ändå ingen som kan höra.
Blicken är fokuserad mot horisonten men flackar en gång i sekunden ner på hastighetsmätaren som sakta stiger. 60, 65 km/timmen. Styret börjar vibrera och fartvinden tårar mina kisande ögon. Mätarnålen tappar hastighet men fortsätter sin färd högerut. 68, 70, 72, 75...76km i timmen. Plastkåporna på svarta faran vibrerar och rasslar öronbedövande. Farupplevelsen är hissnande och när jag jag är uppe i maxfart känns det som att jag åker på en trasig pulka bredvid de stora timmerbilarna, men det skrämmer mig inte. Jag slutar inte förrän nålen står och vibrerar mellan 77 och 78km/timmen. Den skakar verkligen, som en tryckmätare på störtande plan. När det ser ut som att glaset framför nålen håller på att att explodera ber jag till gud att de kinesiska barnfingrarna som skruvat ihop min vägkälke var starka nog. Jag håller kvar handtaget i botten några sekunder medan jag fortsätter att kisa och grimasera. När det bara är ett par hundra meter kvar släpper jag upp gasen, rätar på ryggen, lutar mig lite bakåt och låter den avgasfyllda luften omfamna mig medan farten avtar.
- Ptroooo! Säger jag lite lojt och tänker att jag är Clint Eastwood som stannar sin häst utanför en saloon.
Några sekunder senare är vardagen tillbaka. Clint Eastwood har förvanlats till vanlig kille igen, och bordellen var bara ett vanligt rödljus.
Fan.
På väg till skolan
Min moped ser rätt italiensk ut. Men det är den inte. Jag har inte råd med en italiensk kvalitetsmoped. Istället har jag en kinesisk kopia på en gammal hederlig vespa. Jag måste ändå säga att den ser ganska stilfull ut. Däremot är den inte direkt snabb, kraftfull, eller gediget byggd. Det är tex frapperande att se hur mycket maxhastigheten påverkas av en liten stigning i terrängen eller en lätt bris från färdriktningen. Normal topphastighet är drygt 50km i timmen men fläktar det lite mothårs kan det gå betydligt långsammare.
På vägen till universitetet är det mest ganska små 50-vägar. Eftersom jag oftast kan hålla samma hastighet som bilarna känns allt lugnt och tryggt. En liten bit av sträckan från mitt hem till skolan är emellertid inte alls en liten 50-väg. Det är visserligen bara en 70-väg, men den den är så stor så att vilken tysk vägingenjör som helst hade spontanapplåderat om han körde på den i sin breda Mercedes. En riktig jävla autostrada med tung trafik är det. Bussar och lastbilar lastade med timmerstockar dundrar förbi. Kraftfulla vägbester. Min kinesiska plastvespa som surrar tyst som en höstgeting sticker helt klart ut. Det hade definitivt varit lämpligare för mig att ta en annan väg, och det finns nog, men jag har inte förstått var ännu. Dessutom får jag faktiskt enligt lag köra där.
Så jag åker på 70-vägen med de stora grabbarna. Det hade väl inte varit så dumt om det inte var för att det är en 1,5 km lång och riktigt brant backe. Det är Svealands svar på hallandsåsen man skall över. Det är här det blir lite problem och missförstånd. Den frustande hingsten mellan mina ben klarar bara av att köra mig i <25km/timmen uppför berget; inte 70. Killarna i timmerbilarna visar ingen förståelse alls för detta. Vägen är stor och tvåfilig så det hade inte varit några problem för dem att köra om om det inte vore för det att trafiken oftast är så tät att när någon väl hamnat bakom mig så får stackaren aldrig en lucka att köra om mig. En gång gick det så långsamt, trots att jag hade medvind, att en fimp bokstavligen blåste förbi mig bakifrån.
De få som lyckas köra förbi mig brukar titta på mig med blick som är en ganska unik blanding mellan lycka oförstånd och mordbenägenhet. Ibland bildas det en över hundra meter lång ringlande kö med bilar bakom mig, och jag kan inte göra något åt det. Detta är naturligtvis ett av mina stoltaste ögonblick här i livet.
På vägen till universitetet är det mest ganska små 50-vägar. Eftersom jag oftast kan hålla samma hastighet som bilarna känns allt lugnt och tryggt. En liten bit av sträckan från mitt hem till skolan är emellertid inte alls en liten 50-väg. Det är visserligen bara en 70-väg, men den den är så stor så att vilken tysk vägingenjör som helst hade spontanapplåderat om han körde på den i sin breda Mercedes. En riktig jävla autostrada med tung trafik är det. Bussar och lastbilar lastade med timmerstockar dundrar förbi. Kraftfulla vägbester. Min kinesiska plastvespa som surrar tyst som en höstgeting sticker helt klart ut. Det hade definitivt varit lämpligare för mig att ta en annan väg, och det finns nog, men jag har inte förstått var ännu. Dessutom får jag faktiskt enligt lag köra där.
Så jag åker på 70-vägen med de stora grabbarna. Det hade väl inte varit så dumt om det inte var för att det är en 1,5 km lång och riktigt brant backe. Det är Svealands svar på hallandsåsen man skall över. Det är här det blir lite problem och missförstånd. Den frustande hingsten mellan mina ben klarar bara av att köra mig i <25km/timmen uppför berget; inte 70. Killarna i timmerbilarna visar ingen förståelse alls för detta. Vägen är stor och tvåfilig så det hade inte varit några problem för dem att köra om om det inte vore för det att trafiken oftast är så tät att när någon väl hamnat bakom mig så får stackaren aldrig en lucka att köra om mig. En gång gick det så långsamt, trots att jag hade medvind, att en fimp bokstavligen blåste förbi mig bakifrån.
De få som lyckas köra förbi mig brukar titta på mig med blick som är en ganska unik blanding mellan lycka oförstånd och mordbenägenhet. Ibland bildas det en över hundra meter lång ringlande kö med bilar bakom mig, och jag kan inte göra något åt det. Detta är naturligtvis ett av mina stoltaste ögonblick här i livet.
Kids
En av mina bästa kompisar är helt dum i huvudet.
Förra året gifte han sig, i smyg. De enda som var närvarande i stadshuset var deras föräldrar.
Han vägrade säga till mig när brölloppet var och helt plötsligt när man ringde fick man höra att han var på Sicilien på bröllöpsresa. Och det värsta av allt var att när jag skulle hjälpa honom att flytta förra månaden så står hans fru och är sju månader tjock i köket. Han har inte sagt ett ord. Inte till någon annan heller. Alla hans bästa kompisar som var där och hjälpte till med flytten blev lika förvånade.
Varför håller han på på det här viset? Jo, han är störd och dum i huvudet.
Igår följde jag med honom till Kungens Kurva där han skulle hämta någon matta. Det blev massa komplikationer så det hela tog upp emot tre timmar. Vi stod i köer för att få ställa oss i nya köer vi behövde underkrivna papper här under ordernummer där. Vi kände oss som två nordkoreaner som ansökte om pass.
För att få tiden att gå försökte jag få honom att erkänna att han hoppas att det skall bli kille mer än en tjej, ett fotbollsproffs. Han vägrade att svara. Det måhända att han ljuger och undanhåller information, men han är kanske inte helt dum i huvudet ändå.
Förra året gifte han sig, i smyg. De enda som var närvarande i stadshuset var deras föräldrar.
Han vägrade säga till mig när brölloppet var och helt plötsligt när man ringde fick man höra att han var på Sicilien på bröllöpsresa. Och det värsta av allt var att när jag skulle hjälpa honom att flytta förra månaden så står hans fru och är sju månader tjock i köket. Han har inte sagt ett ord. Inte till någon annan heller. Alla hans bästa kompisar som var där och hjälpte till med flytten blev lika förvånade.
Varför håller han på på det här viset? Jo, han är störd och dum i huvudet.
Igår följde jag med honom till Kungens Kurva där han skulle hämta någon matta. Det blev massa komplikationer så det hela tog upp emot tre timmar. Vi stod i köer för att få ställa oss i nya köer vi behövde underkrivna papper här under ordernummer där. Vi kände oss som två nordkoreaner som ansökte om pass.
För att få tiden att gå försökte jag få honom att erkänna att han hoppas att det skall bli kille mer än en tjej, ett fotbollsproffs. Han vägrade att svara. Det måhända att han ljuger och undanhåller information, men han är kanske inte helt dum i huvudet ändå.
torsdag, september 20, 2007
Hej Sverige!
Idag har jag varit på stämma för bostadsrättföreningen. Känn på den.
Styrelsen hade dukat upp kaffekoppar och servetter formade som rosor. Möblerna i kyrkan där vi samlades var precis den typen av möbler man förväntar sig se i en svensk kyrka. Sådana möbler som kan ge en kan ge en känsla av trygghet när de är i en kyrka men ångest när de står på ett sjukhus eller socialen. Stolar i lent ljust trä med dynor i pastelliga färger. Instutitionsmöbler helt enkelt. De finns överallt i samhället men inte hemma hos någon. Ingen vet riktigt när och vem det är som placerat ut dem runt omkring i Sverige,. Någon gång mellan Olof Palme och Ingvar Carlsson dök de bara upp.
Under själva stämman pratades det om att man skall knyta ihop soppsäckarna ordentligt och städa efter sig i tvättstugan, så man kan säga att mötet gick planenligt. När någonting bestämdes så klubbade ordföranden i bordet. Bland annat bestämdes det att en ny klubba skulle köpas in inför nästa möte.
Efter mötet var det fest. Smörgåstårta och kaffe hade köpts in för några hundralappar ur bostadsrättsföreningens kassa. Jag stannade inte kvar för festligheterna. Jag hade tvättid och ursäktade mig. När jag satte på tvättmaskinerna kom jag på mig själv nynnandes på "Du gamla du fria". Jag skrockade till lite, släckte ljuset och gick upp till mig.
Jag städade inte efter mig när jag tvättat klart. Inte ens luddfiltret, trots att jag tycker det är ganska roligt att pilla bort filten som bildats. Jag vet inte varför jag lät bli att städa, men nu gjorde jag i alla fall så. Hoppas att de inte kan spåra luddet.
Styrelsen hade dukat upp kaffekoppar och servetter formade som rosor. Möblerna i kyrkan där vi samlades var precis den typen av möbler man förväntar sig se i en svensk kyrka. Sådana möbler som kan ge en kan ge en känsla av trygghet när de är i en kyrka men ångest när de står på ett sjukhus eller socialen. Stolar i lent ljust trä med dynor i pastelliga färger. Instutitionsmöbler helt enkelt. De finns överallt i samhället men inte hemma hos någon. Ingen vet riktigt när och vem det är som placerat ut dem runt omkring i Sverige,. Någon gång mellan Olof Palme och Ingvar Carlsson dök de bara upp.
Under själva stämman pratades det om att man skall knyta ihop soppsäckarna ordentligt och städa efter sig i tvättstugan, så man kan säga att mötet gick planenligt. När någonting bestämdes så klubbade ordföranden i bordet. Bland annat bestämdes det att en ny klubba skulle köpas in inför nästa möte.
Efter mötet var det fest. Smörgåstårta och kaffe hade köpts in för några hundralappar ur bostadsrättsföreningens kassa. Jag stannade inte kvar för festligheterna. Jag hade tvättid och ursäktade mig. När jag satte på tvättmaskinerna kom jag på mig själv nynnandes på "Du gamla du fria". Jag skrockade till lite, släckte ljuset och gick upp till mig.
Jag städade inte efter mig när jag tvättat klart. Inte ens luddfiltret, trots att jag tycker det är ganska roligt att pilla bort filten som bildats. Jag vet inte varför jag lät bli att städa, men nu gjorde jag i alla fall så. Hoppas att de inte kan spåra luddet.
onsdag, september 19, 2007
TEMO
En förbannat dålig dag var bara halvvägs. Klockan var fem och jag kunde inte komma någonstans. Det var stopp i tunnelbanan. Jag befann mig på utanför den lilla butiken vid sergelstorg som fortfarande säljer off-spring tröjor och nitar. Jag tänker tillbaka på att jag när jag var yngre tyckte att just den butiken var det bästa med stockholmsbesöken. Jag fäller ner blicken mot mina skosnören, skakar på huvudet och vänder mig om. McDonalds.
- Okej då. Suckar jag.
Kassörskan tittar på mig med en blick som får mig att känna att både hon och jag är obetydliga. Mest hon.
- Två cheesburgare, en liten cola och en äppelpaj. Säger jag till kassörskan och tänker på hur ful hon är.
Hon bekräftar inte orden på något annat sätt än att se ännu mer ointresserad ut och vända sig om utan röra det minsta på munnen.
Jag sätter mig vid ett stort runt bord. Mittemot mig sitter en ensam bussinessman och bläddrar i några viktiga papper. Han är väklippt och har headsetet till mobilen i örat. Jag undrar lite för mig själv vilken bransch han är i. Han ser ut som en up and coming försäkringskille. Min mentala gissningslek avbryts när min uppmärksamhet istället dras till den ohämmat feta kvinnan som sitter bredvid mig. Hon ser finsk ut och hon har också papper på bordet. En hel bunt. Hon skriver något som hon genast suddar ut. Sedan skriver hon något igen och flyttar pappret till en annan hög. Jag sneglar på hennes papper för att se vad hon håller på med.
Det står TEMO undersökning. Intervjuare: Marja Pallokainen. Eller något annat finskt namn. Det Marja, eller vad hon nu hette, gör är att hon sitter och hittar på namn på personer hon intervjuat. För det har hon inte. Hon har kryssat för lite som hon själv känner för det. Sedan skriver hon tex. Sofia Blomgren i fältet där den tillfrågades namn skall stå. Om handstilen är för lik hennes egen så suddar hon ut den. Ibland kör hon skrivstil och ibland med stora bokstäver. Då och då håller hon upp några frågeformulär för att försäkra sig om att handstilarna ser olika ut. Martin Dalmark och Camilla Burgren får inte ha samma handstil tex. Då blir det problem med chefen. Det hade ju inte varit bra. Speciellt med tanke på att Marja hatar chefer.
Jag tittar på henne i några minuter. Hon är så upptagen så att hon inte ser hur jag genomskådar hennes bluff förrän efter några minuter när hon vänder upp huvudet. Då ger hon mig en mycket finsk blick i några sekunder, sedan fortsätter hon att fingera namnteckningar.
Jag är lite förvånad över det hela eftersom jag trodde att TEMO-undersökningar betraktades som rätt reliabla men min enda reaktion blir ändå bara att jag för mig själv tänker:
- Se där...
Jag köper en till cheesburgare innan jag går ut igen. Jag äcklas av att jag blandar sött och salt om vartannat. Jag minns att en gång för längesedan sa min pappa att det bara är idioter som gör det.
Jag tar upp telefonen och ringer honom, men jag är tyst om att jag just blandat sött och salt. Som en idiot.
- Okej då. Suckar jag.
Kassörskan tittar på mig med en blick som får mig att känna att både hon och jag är obetydliga. Mest hon.
- Två cheesburgare, en liten cola och en äppelpaj. Säger jag till kassörskan och tänker på hur ful hon är.
Hon bekräftar inte orden på något annat sätt än att se ännu mer ointresserad ut och vända sig om utan röra det minsta på munnen.
Jag sätter mig vid ett stort runt bord. Mittemot mig sitter en ensam bussinessman och bläddrar i några viktiga papper. Han är väklippt och har headsetet till mobilen i örat. Jag undrar lite för mig själv vilken bransch han är i. Han ser ut som en up and coming försäkringskille. Min mentala gissningslek avbryts när min uppmärksamhet istället dras till den ohämmat feta kvinnan som sitter bredvid mig. Hon ser finsk ut och hon har också papper på bordet. En hel bunt. Hon skriver något som hon genast suddar ut. Sedan skriver hon något igen och flyttar pappret till en annan hög. Jag sneglar på hennes papper för att se vad hon håller på med.
Det står TEMO undersökning. Intervjuare: Marja Pallokainen. Eller något annat finskt namn. Det Marja, eller vad hon nu hette, gör är att hon sitter och hittar på namn på personer hon intervjuat. För det har hon inte. Hon har kryssat för lite som hon själv känner för det. Sedan skriver hon tex. Sofia Blomgren i fältet där den tillfrågades namn skall stå. Om handstilen är för lik hennes egen så suddar hon ut den. Ibland kör hon skrivstil och ibland med stora bokstäver. Då och då håller hon upp några frågeformulär för att försäkra sig om att handstilarna ser olika ut. Martin Dalmark och Camilla Burgren får inte ha samma handstil tex. Då blir det problem med chefen. Det hade ju inte varit bra. Speciellt med tanke på att Marja hatar chefer.
Jag tittar på henne i några minuter. Hon är så upptagen så att hon inte ser hur jag genomskådar hennes bluff förrän efter några minuter när hon vänder upp huvudet. Då ger hon mig en mycket finsk blick i några sekunder, sedan fortsätter hon att fingera namnteckningar.
Jag är lite förvånad över det hela eftersom jag trodde att TEMO-undersökningar betraktades som rätt reliabla men min enda reaktion blir ändå bara att jag för mig själv tänker:
- Se där...
Jag köper en till cheesburgare innan jag går ut igen. Jag äcklas av att jag blandar sött och salt om vartannat. Jag minns att en gång för längesedan sa min pappa att det bara är idioter som gör det.
Jag tar upp telefonen och ringer honom, men jag är tyst om att jag just blandat sött och salt. Som en idiot.
Gipskatten kumbaye!
Ni kanske tror att den här bloggen har dött.
Det har den inte.
Den laddar bara för en knock-out.
Eller i alla fall några jabbar till.
Det har den inte.
Den laddar bara för en knock-out.
Eller i alla fall några jabbar till.
torsdag, september 13, 2007
Nya låtar
Klicka på bilden
Jag behöver musiktips. Jag lyssnar bara på samma låtar om och om igen. Dessutom är det alltid vid samma tillfällen. AC DC innan jag skall träna, Håkan Hellström innan jag går till skolan, Midnight Choir på kvällen när jag är lite djup och Antonello Venditti när Roma spelar.
Skriv gäna en låt och vid vilket tillfälle i vardagen jag bör lyssna på den så skall jag säga om den tar sig in i mitt svårpenetrerade rotationssystem.
Pappaskämt
Vi hade precis gått på båten och satt i någon bar. Paradise Club kanske den hette, eller så var det Copacabana Club. Alla jet-setters satt där eftersom Birgitta, en kvinna som redan för många år sedan hade fått sin livsglöd släckt av Östersjöns giftiga vatten, motade kryssarpöbeln från att nå sina hytter.
Jag satt med min morfar och min morbror och gick igenom broschyren som demonstrerade utbudet på båten. Det var då jag chockade de äldre männen i min släkt med att leverera ett fruktansvärt skarpt pappaskämt. Jag avväpnade dem fullständigt på deras egen hemmaplan.
- Vilket plan är vi på nu? Sa morfar.
- Nej alltså, det här är en båt. Birka Paradise. Sa jag utan att blinka.
Det blev tyst och min morbor knöt tyst näven i fickan för att han inte hunnit leverera papparepliken innan jag högg som en kobra på det lätta bytet.
Det kändes bra.
Det kändes vuxet.
Jag satt med min morfar och min morbror och gick igenom broschyren som demonstrerade utbudet på båten. Det var då jag chockade de äldre männen i min släkt med att leverera ett fruktansvärt skarpt pappaskämt. Jag avväpnade dem fullständigt på deras egen hemmaplan.
- Vilket plan är vi på nu? Sa morfar.
- Nej alltså, det här är en båt. Birka Paradise. Sa jag utan att blinka.
Det blev tyst och min morbor knöt tyst näven i fickan för att han inte hunnit leverera papparepliken innan jag högg som en kobra på det lätta bytet.
Det kändes bra.
Det kändes vuxet.
Tillbaka
Jag har nu ersatt mitt dyslektiska tangentbord och kan skriva igen.
I helgen var jag på white thrash safari. Ålandskryssning. Det var en mycket intressant upplevelse med många anmärkningsvärda incidenter. En härlig händelse utspelade sig utanför restaurangen "Four Seasons".Det är den lite "finare" restaurangen på båten.
En fet kille i knappa trettioårsåldern stod med sin fru utanför four seasons och diskuterade var de skulle äta. Hans ögon såg tomma och ointelligenta ut, och jag är rätt säker på att "ögonen var själens spegel" i just det här fallet. Han bar nämligen en tre kronor-tröja. Tre kronor-tröja är ju alltid en garant för white thrash, men när man ser den off-season kan man vara ännu säkrare.
Hans fru bar på deras blonda, feta barn som som sov på hennes axel. Mannen och kvinnan började argumentera för sin sak när det gällde valet av restaurang. Jag som överhörde deras konversation måste säga att de båda hade mycket valida white thrash resonemang.
- Nej, men jag vill äta här. För här har de barbecue-sås. Sa mannen.
- Ja, men det är mysigare nere på Copacabana club. Där har de ju karaoke och så. Svarade kvinnan.
I helgen var jag på white thrash safari. Ålandskryssning. Det var en mycket intressant upplevelse med många anmärkningsvärda incidenter. En härlig händelse utspelade sig utanför restaurangen "Four Seasons".Det är den lite "finare" restaurangen på båten.
En fet kille i knappa trettioårsåldern stod med sin fru utanför four seasons och diskuterade var de skulle äta. Hans ögon såg tomma och ointelligenta ut, och jag är rätt säker på att "ögonen var själens spegel" i just det här fallet. Han bar nämligen en tre kronor-tröja. Tre kronor-tröja är ju alltid en garant för white thrash, men när man ser den off-season kan man vara ännu säkrare.
Hans fru bar på deras blonda, feta barn som som sov på hennes axel. Mannen och kvinnan började argumentera för sin sak när det gällde valet av restaurang. Jag som överhörde deras konversation måste säga att de båda hade mycket valida white thrash resonemang.
- Nej, men jag vill äta här. För här har de barbecue-sås. Sa mannen.
- Ja, men det är mysigare nere på Copacabana club. Där har de ju karaoke och så. Svarade kvinnan.
måndag, september 10, 2007
Inget tangentbord
Det har variut lite liute bloggande senaste 0tiuden., Det 0är 0fölr 0miutt 0tangntboird har 0slkutat 0att 0fun4gra., Jag återkjoimmer när jag får 0ett 0nytt.,
söndag, september 09, 2007
Min morbror fyller 40 och 50
Min morbror fyllde 50 i helgen. I present fick han en redogörelse av vad som egentligen försegick på hans 40 års fest.
För tio år sedan fyllde min morbror 40 år. Detta firades med en ansenlig fest i den fina villan i Mälarhöjden där han bor med sin familj. Överallt cirkulerade det finklädda människor som kommit en bra bit i livet. Några av gästerna hade tillsammans köpt en Ulf Lundell-tavla som de gav min morbror i present. Jag tror det var ett kinesiskt tecken, skrivet av Ulf Lundell själv. Säkert hade han penslat fram det i ett inspirerat ryck på bakfyllan. Jag tyckte själv inte att det var en så märkvärdigt fin tavla, men min morbror såg mycket lycklig ut över sin present.
Vid tidpunkten var jag 15 år. Jag var där med min morbrors enda syster, min styvfar och min då 10-åriga syster. När jag tittade mig om på festen såg jag ingen annan i min ålder. Det var bara stiligt folk i 40-årsåldern. Några hade med sig sina barn, men de var alla mycket yngre än jag. Karriärmänniskor får barn sent.
Ur min morbrors fina stereo med högtalare som ser ut som ubåtsperiskop hördes Phil Collins eller någon annan sådan skit, som folk i den åldern tycker om att ha på i bakgrunden för att få en avslappnad mingelstämning.
Uttråkad satte jag mig i soffan och drack Coca-Cola samtidigt som jag iakttog de långa männen som myndigt diskuterade räntor medan de eleganta kvinnorna skrattade och kände på materialet i varandras klänningar.
- Åh vad fin! Är det viskos? Sade de till varandra.
Jag hade inget annat att göra så jag satt kvar och åt chips och drack Coca-Cola. Tillgången var obegränsad och mamma var för upptagen för att säga åt mig att dricka med måtta. Dessutom var man inte lika rädd för socker på den tiden. Därför kunde jag ostört sitta och dricka min läsk. Jag smakade också på någon rysk sockerdricka som jag tidigare inte provat. Den stod också framme på bordet, men jag tyckte inte om den alls. En man i manchesterkavaj såg hur jag grimaserade när jag smuttade på den rosa läsken och sa att den blir godare om man blandar den på sprit. Jag svarade att jag hade svårt att tro att han talade sanning. Då skrattade han och gick därifrån. Nu när jag är lite äldre vet jag att han hade rätt.
Timmarna gick och jag satt fortfarande i soffan. En lågmäld Phil Collins hade bytts ut mot en pulserande Ulf Lundell och de långa männen som nyss talat om räntor och amorteringar dansade nu så att golvet gungade i den välinredda villan i Mälarhöjden. Det var en riktig vuxenfest.
Klockan var väl ungefär tolv när jag ställde ner mitt Cola-glas. Jag kände mig lite yr, illamående och väldigt trött. Jag gick ner i källaren där vi skulle sova. Vi sov alltid där när vi var på besök. Vi hade t.o.m. våra egna platser. Mamma och Anna-Klara sov alltid i en dubbelsäng medan jag och min styvfar Bosse sov i två tältsängar. Jag låg i den vänstra och han i den högra. Eftersom jag mådde dåligt, inte hade något att göra och vi dessutom skulle åka vidare till landet tidigt morgonen efter, tänkte jag inte utnyttja tillfället att få vara vaken till sent . Jag lade mig i sängen för att sova. Trots att man tydligt kunde höra festsorlet och Ulf Lundells dunkande genom golvet, somnade jag nästan direkt. Jag var oerhört trött.
Jag minns hur jag på natten gick upp för att gå på toa. Jag kommer ihåg hur jag klev in i det stora badrummet som finns i källaren. Jag fumlade med handen mot den bruna 70-talskaklade väggen för att hitta strömbrytaren. När jag väl lyckats tända minns jag hur jag kissade. Jag pissade som en travhäst. Flera liter Coca-Cola skulle ut. Känslan var befriande som en dröm hos en fängslad. Medan jag kissade och kissade såg jag en inre bild av vildhästar som galopperade över en sommaräng.
- Shit, det där var säkert fortfarande kolsyrat, tänkte jag för mig själv. Sedan spolade jag och gick och lade mig igen.
Morgonen efter vaknar jag vid niotiden av att Mamma gapar från ovanvåningen:
- Petter! Nu får du komma upp om du skall ha frukost. Vi skall åka om 20 minuter.
Just det, vi skall ju åka till landet, tänkte jag.
Mycket mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner att något inte står rätt till Jag är varm om överkroppen men fryser från midjan och neråt. För ett kort ögonblick funderar jag av någon anledning på om jag blivit förlamad i underkroppen.. Den tanken avbryts snart. Jag känner efter med handen.
- Vad i helvete? Det är ju helt jävla blött!
Blött och kallt var det. Helt otänkbart var det. Jag hade inte pissat på mig på säkert 10 år men jag förstod snart att så var fallet. Mitt nattliga toalettbesök hade inte bara varit skönt som en dröm, det hade verkligen varit en dröm. En dröm som hade en bittrare eftersmak gårdagens ryska läsk. I några minuter försöker jag intala mig själv att det inte är sant. Det är inte sant att jag är 15 år och har pissat ner mig i sängen. Det är ju inte ens min egen säng. Mina försök till att hitta alternativa förklaringar för den kalla vätskan i min säng avbryts av att mamma skriker från ovanvåningen igen:
- Nu får du ingen frukost! Vi åker om tio minuter. Ta dina grejer och kom upp!
Jag försöker i panik komma på ett sätt att undanröja bevisen från min barnsliga olycka. Men det går inte. Jag kan inte bara gömma lakanen. Det funkar inte. Minuterna går fort medan jag i förtvivlad panik letar efter möjliga förklaringar och flyktvägar. Snart hör jag mamma gapa från ovanvåningen igen:
- Nu är taxin här! Nu kommer du upp!
Jag ger upp. Resignerat börjar jag gå upp för trappan. Jag kommer att bli tvungen att ta skammen på kinden. Jag är nästan gråtfärdig när jag halvvägs upp stannar och slår upp ögonen. Jag har funnit en utväg. Den är listig, den är lömsk. Den är perfekt! Jag rusar ner för trapporna och ställer mig framför de två tältsängarna. Jag tittar på dem ett par sekunder och säger tyst för mig själv:
- Förlåt Bosse!
Sedan byter jag mina lakan och madrass mot Bosses. En minut senare sitter vi i taxin. Bosse sitter i framsätet. Det blir han som får betala för kalaset.
torsdag, september 06, 2007
Baseboll
Jag sitter för sjunde eller åttonde gången och försöker kolla på baseball. Det händer som vanligt ingenting. De feta killarna med baboonrövarna står där som vanligt och ticksar loss som på ett touretteskonvent och publiken sorlar lite ointresserat medan de äter sig ännu fetare. Trots att jag av någon outgrundlig anledning har försökt titta på skiten mer än en handfull gånger har aldrig någon träffat bollen. Förutom en gång när när en fet kille i copsfrilla tog på sig byggarbetarhjälmen och försökte göra skäl för sina miljoner. Han träffade faktiskt bollen och den var i luften några sekunder tills ett annat fetto lojt fångade den i sin handske. Sedan var det över. De behövde inte ens bränna honom. Slagmannen spottade bara lite tobaksaft i det bruna gruset och gick med fett-tyngda steg tillbaka till avbytarbänken igen. Ingen verkade varken glad eller besviken.
Trots det sitter jag ikväll och tittar, försöker förstå tjusningen. Jag koncentrerar mig lika hårt som en autistisk schackspelare när jag följer det som sker på plan och det kommentatorn säger.
- Two and one. Säger han.
Det betyder att det har varit två balls och en strike.
Kastaren gör sig redo för ett nytt kast. Han uppfattar det hemliga tecknet han får av killen som sitter på huk bakom slagmannen och ser ut som hockeymålvakt. Han bekräftar detta genom att ta sig på kepsskärmen. Han lyfter upp framfoten och svingar bak med armen och släpper i väg en jävla raket, en fastball. Den går väldigt rakt, precis mot sista fjärdedelen av racket. Precis där han som slår vill ha den för att kunna slå riktigt långt. Slagmannen för bak racket, vrider fram överkroppen och svingar racket hårt så innåthelvete.
Då! Då händer det äntligen något.
Jag får en riktig jävla ångestattack för att jag ödslat de senaste tjugo minuterna av mitt liv på att kolla på den här vedervärdiga misärsporten. Jag studsar instinktivt upp ur min fina femtiotals fåtölj och ger mig själv en lavette för att vakna till. Jag tar fjärrkontrollen och byter kanal medan jag blundar för att slippa se en sekund till av den där jävla apatismittande skiten. Innan jag öppnat ögonen kan jag höra att det på nästa kanal visas Jerry Springer.
- Perfekt! Jublar jag och öppnar ögonen.
Det är dvärgar som slåss med varandra för att de har varit otrogna. Jag har sett avsnittet förrut, men det är jävligt bra så jag går och hämtar en kaka att tugga på medan jag tittar. På vägen till köket tittar jag ner i golvet och skakar på huvudet samtidigt som jag muttrar något jag inte ens vet vad det är och tänker:
- Du är fan dum i huvudet! Sitter och låter livet rinna iväg genom att titta på baseball samtidigt som det är dvärgfighting på tv.
Trots det sitter jag ikväll och tittar, försöker förstå tjusningen. Jag koncentrerar mig lika hårt som en autistisk schackspelare när jag följer det som sker på plan och det kommentatorn säger.
- Two and one. Säger han.
Det betyder att det har varit två balls och en strike.
Kastaren gör sig redo för ett nytt kast. Han uppfattar det hemliga tecknet han får av killen som sitter på huk bakom slagmannen och ser ut som hockeymålvakt. Han bekräftar detta genom att ta sig på kepsskärmen. Han lyfter upp framfoten och svingar bak med armen och släpper i väg en jävla raket, en fastball. Den går väldigt rakt, precis mot sista fjärdedelen av racket. Precis där han som slår vill ha den för att kunna slå riktigt långt. Slagmannen för bak racket, vrider fram överkroppen och svingar racket hårt så innåthelvete.
Då! Då händer det äntligen något.
Jag får en riktig jävla ångestattack för att jag ödslat de senaste tjugo minuterna av mitt liv på att kolla på den här vedervärdiga misärsporten. Jag studsar instinktivt upp ur min fina femtiotals fåtölj och ger mig själv en lavette för att vakna till. Jag tar fjärrkontrollen och byter kanal medan jag blundar för att slippa se en sekund till av den där jävla apatismittande skiten. Innan jag öppnat ögonen kan jag höra att det på nästa kanal visas Jerry Springer.
- Perfekt! Jublar jag och öppnar ögonen.
Det är dvärgar som slåss med varandra för att de har varit otrogna. Jag har sett avsnittet förrut, men det är jävligt bra så jag går och hämtar en kaka att tugga på medan jag tittar. På vägen till köket tittar jag ner i golvet och skakar på huvudet samtidigt som jag muttrar något jag inte ens vet vad det är och tänker:
- Du är fan dum i huvudet! Sitter och låter livet rinna iväg genom att titta på baseball samtidigt som det är dvärgfighting på tv.
måndag, september 03, 2007
Uttalad intellektuell begåvning
Klicka på bilden
Jag skall inte uttala mig om annonsörens intellektuella begåvning.
Istället uppmanar jag alla ni arbetslösa, bisexuella, modiga, ödmjuka, äventyrliga, tålmodiga och verkligt slanka kvinnor att skicka in en ansökan.
Skynda er! Ni vet hur det är med sådana här saker. Är man inte på alerten så hinner alla andra arbetslösa, bisexuella, modiga, ödmjuka, äventyrliga, tålmodiga, och verkligt slanka kvinnor före.
Att vara socialt kompetent
För att klara sig bra i sociala sammanhang är det viktigt att förstå vad andra personer tänker om en. Att kunna läsa folks blickar.
Jag vill minnas en gång när jag jobbade i Göteborgs hamn. Vi hade slitit i vårt anletes svett och var på väg in i lunchrummet. Jag gick bredvid en ökänd manhaftig kvinna i 45års-åldern. Hon hade grova händer och smuts i pannan. Jag kom fram till dörren först så jag höll upp den för henne. Stämningen var lite grinig eftersom det hade varit extra hårt och smutsig arbete just den förmiddagen. När hon skulle gå förbi dörren jag höll upp försökte jag lätta upp atmosfären lite genom att säga:
- Ålder före skönhe...
Den bastanta kvinnan stannade upp och vände sitt stenansikte mot mitt.
- Som pedofilen sade... Improviserade jag vidare lite tystare.
Hon tittade på mig irriterat.
Kvinnan med de grova händerna uppskattade inte alls min lustighet.
Jag såg det på hennes blick. Det är därför jag klarar mig så bra i sociala sammanhang.
Jag vill minnas en gång när jag jobbade i Göteborgs hamn. Vi hade slitit i vårt anletes svett och var på väg in i lunchrummet. Jag gick bredvid en ökänd manhaftig kvinna i 45års-åldern. Hon hade grova händer och smuts i pannan. Jag kom fram till dörren först så jag höll upp den för henne. Stämningen var lite grinig eftersom det hade varit extra hårt och smutsig arbete just den förmiddagen. När hon skulle gå förbi dörren jag höll upp försökte jag lätta upp atmosfären lite genom att säga:
- Ålder före skönhe...
Den bastanta kvinnan stannade upp och vände sitt stenansikte mot mitt.
- Som pedofilen sade... Improviserade jag vidare lite tystare.
Hon tittade på mig irriterat.
Kvinnan med de grova händerna uppskattade inte alls min lustighet.
Jag såg det på hennes blick. Det är därför jag klarar mig så bra i sociala sammanhang.
Det är dags att prova en ny grej
Man måste prova på nya saker. Förnya sig.
Idag skämtar jag extra mycket och direkt efter varje "gag" så pekar jag på den eller de som jag talar med och säger:
- Am I right? Am I right? Hahahah!
Jag tror att det kan bli rätt bra.
Idag skämtar jag extra mycket och direkt efter varje "gag" så pekar jag på den eller de som jag talar med och säger:
- Am I right? Am I right? Hahahah!
Jag tror att det kan bli rätt bra.
Hemska människor
Ofta målar kreti och pleti mitt sinne brunt med sin tröstlöshet.
Två exempel på saker som jag inte tolererar är folk som hatar sina chefer och folk som blir aggressiva när de kör bil. Det är något ytterst enfaldigt över de personer som med dessa karaktärsdrag bedriver vardag. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag tycker som jag gör, jag tycker bara att det är vidrigt.
Själv brukar jag ytterst sällan irritera mig på någon chef, och det har inte hänt många gånger att jag visat min irritation när jag kör bil. En gång gjorde jag fuck you åt en en rakad man som trängde sig förbi i en bilkö på ett högst ogentilt vis. Då förföljde han mig, tutandes, från Hisingen till Haga. Jag hann bli ganska nervös.
Men i vanliga fall så håller jag som sagt min irritation inom mig, eller lättar på trycket med någon lågmäld sarkastisk kommentar. Jag känner inget behov alls av att skrika och hytta med näven. Förutom den där gången då.
Däremot fungerar jag helt annorlunda när jag cyklar. Hela tiden är folk i vägen och är ouppmärksamma just där jag ämnar att fräsa förbi. Av någon anledning kan jag inte ta det med samma vuxna jämnmod som jag gör när folk beter sig som stollar i biltrafiken.
Nej, på cykeln beter jag mig som en napoletansk man med komplex. Det kokar över och jag får lust att gapa, hytta, och boxa mot kvinnorna som går med barnvagnen i min väg.
En gång i Oslo cyklade jag ner för en brant backe ihop med en kompis. Det fläktade i håret och det var ljuvligt att skörda gravitationens frukter som vi så mödosamt hade sått på vägen upp för backen. Femtio meter framför oss gick det en mycket gammal kvinna. Hon leddes i armen av vad som skulle kunna vara hennes dotter och hennes förmodade barnbarn gick bredvid. Trion stod i vägen för min lycka. I några sekunder var jag tvungen att koncentrera mig på att få plats i den smala passage de lämnat på cykelbanan istället för att helt kunna hänge mig åt fartens berusning. Det hela väckte den vidriga napoletanska mannen i mig. Jag saktade inte in ett smack. Istället blåste jag förbi i full fart precis bredvid den sköra tanten. För att visa mitt missnöje körde jag inte bara förbi farligt nära och fort, just som jag åkte förbi skrek vrålade jag också ut mitt förakt.
-Uaaahh baaa! Skrek jag hundradelen innan jag passerade den intet ont anandes lilla gruppen.
Sedan fortsatte med att låta mig kittlas av farten och vinden.
När jag några sekunder senare, i slutet av backen, var tvungen att stanna vid ett rödljus tittade jag bakom ryggen.
Hundra meter upp i backen satt tanten i skräckslagen i gräset. Dottern försökte förtvivlat lugna ner henne och barnet som nu grät så att trafiken överröstades.
Helt plötsligt kände jag mig väldigt liten och ville helst också bara sätta mig på marken och gråta. Men trafikljuset slog över till grönt så vi cyklade vidare.
Två exempel på saker som jag inte tolererar är folk som hatar sina chefer och folk som blir aggressiva när de kör bil. Det är något ytterst enfaldigt över de personer som med dessa karaktärsdrag bedriver vardag. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag tycker som jag gör, jag tycker bara att det är vidrigt.
Själv brukar jag ytterst sällan irritera mig på någon chef, och det har inte hänt många gånger att jag visat min irritation när jag kör bil. En gång gjorde jag fuck you åt en en rakad man som trängde sig förbi i en bilkö på ett högst ogentilt vis. Då förföljde han mig, tutandes, från Hisingen till Haga. Jag hann bli ganska nervös.
Men i vanliga fall så håller jag som sagt min irritation inom mig, eller lättar på trycket med någon lågmäld sarkastisk kommentar. Jag känner inget behov alls av att skrika och hytta med näven. Förutom den där gången då.
Däremot fungerar jag helt annorlunda när jag cyklar. Hela tiden är folk i vägen och är ouppmärksamma just där jag ämnar att fräsa förbi. Av någon anledning kan jag inte ta det med samma vuxna jämnmod som jag gör när folk beter sig som stollar i biltrafiken.
Nej, på cykeln beter jag mig som en napoletansk man med komplex. Det kokar över och jag får lust att gapa, hytta, och boxa mot kvinnorna som går med barnvagnen i min väg.
En gång i Oslo cyklade jag ner för en brant backe ihop med en kompis. Det fläktade i håret och det var ljuvligt att skörda gravitationens frukter som vi så mödosamt hade sått på vägen upp för backen. Femtio meter framför oss gick det en mycket gammal kvinna. Hon leddes i armen av vad som skulle kunna vara hennes dotter och hennes förmodade barnbarn gick bredvid. Trion stod i vägen för min lycka. I några sekunder var jag tvungen att koncentrera mig på att få plats i den smala passage de lämnat på cykelbanan istället för att helt kunna hänge mig åt fartens berusning. Det hela väckte den vidriga napoletanska mannen i mig. Jag saktade inte in ett smack. Istället blåste jag förbi i full fart precis bredvid den sköra tanten. För att visa mitt missnöje körde jag inte bara förbi farligt nära och fort, just som jag åkte förbi skrek vrålade jag också ut mitt förakt.
-Uaaahh baaa! Skrek jag hundradelen innan jag passerade den intet ont anandes lilla gruppen.
Sedan fortsatte med att låta mig kittlas av farten och vinden.
När jag några sekunder senare, i slutet av backen, var tvungen att stanna vid ett rödljus tittade jag bakom ryggen.
Hundra meter upp i backen satt tanten i skräckslagen i gräset. Dottern försökte förtvivlat lugna ner henne och barnet som nu grät så att trafiken överröstades.
Helt plötsligt kände jag mig väldigt liten och ville helst också bara sätta mig på marken och gråta. Men trafikljuset slog över till grönt så vi cyklade vidare.
lördag, september 01, 2007
Världens snabbaste kexchocklad
Jag satt hemma och slösade med livet. Efter ett tag kände jag en bitterhet falla över mig. Så som den gör när när kroppen är stilla och hjärnan försöker jobba ikapp. En bra medicin brukar vara att göra något. Vad som helst. Även om det är något oviktgt, enkelt och prestigelöst så mår man oftast bättre av att bara göra det. Invecklade, svåra tankar blir helt plötsligt till enkla uppgifter och uppdrag. Helt plötsligt skall du inte lösa tomhetens gåta. Du skall köpa en bläckpatron till skrivaren.
Det var så jag hade tänkt att lura mig själv när jag krånglade ut mopeden från hallen. Snart var motorn igång och färden mot affären där jag skulle utföra mitt sorglösa ärende var påbörjad. Det dröjde inte mer än några sekunder innan jag i återhållen panik kände att jag glömt att ta på mig byxor.
- Helvete! Vad fan håller du på med? Tänkte jag och svepte 360 grader med blicken för att undersöka hur många som blivit vittne till mitt dementa tilltag.
Det var ödsligt omkring mig så jag kikade ner för att kontrollera läget och där var de ju. Byxorna. De satt på precis som de skulle. Men temperaturintrycken från mina lår korrelerade inte med de intryck ögonens tappar och stavar levererade till mitt medvetande. I några sekunder förstummades jag av fenomenet. Sedan kom hjärnan ikapp. Jag insåg att vintern är här. Måhända har den inte klampat hela vägen in i huset, men den har satt sin vidriga pjäxa i dörren, och då finns det ingen återvändo.
Genast kom den mörkaste årstidens värsta bekymmer upp till daga. Den nästintill beymmersfria sommarens simpla grubbel fick snabbt ge plats för de mycket allvarligare vinterproblemen. Tunga, hemska saker som jag inte tänkt på sedan April tyngde mig lika plötsligt som oerhört.
Anja Pärson i Kexchoklad-dräkt t.ex.
Den bilden har nu etsat sig fast i mitt sinne och därmed befläckat den varma årstidens renhet så gravt att det jag inte kan lita på den igen förrän i slutet av April.
Det var så jag hade tänkt att lura mig själv när jag krånglade ut mopeden från hallen. Snart var motorn igång och färden mot affären där jag skulle utföra mitt sorglösa ärende var påbörjad. Det dröjde inte mer än några sekunder innan jag i återhållen panik kände att jag glömt att ta på mig byxor.
- Helvete! Vad fan håller du på med? Tänkte jag och svepte 360 grader med blicken för att undersöka hur många som blivit vittne till mitt dementa tilltag.
Det var ödsligt omkring mig så jag kikade ner för att kontrollera läget och där var de ju. Byxorna. De satt på precis som de skulle. Men temperaturintrycken från mina lår korrelerade inte med de intryck ögonens tappar och stavar levererade till mitt medvetande. I några sekunder förstummades jag av fenomenet. Sedan kom hjärnan ikapp. Jag insåg att vintern är här. Måhända har den inte klampat hela vägen in i huset, men den har satt sin vidriga pjäxa i dörren, och då finns det ingen återvändo.
Genast kom den mörkaste årstidens värsta bekymmer upp till daga. Den nästintill beymmersfria sommarens simpla grubbel fick snabbt ge plats för de mycket allvarligare vinterproblemen. Tunga, hemska saker som jag inte tänkt på sedan April tyngde mig lika plötsligt som oerhört.
Anja Pärson i Kexchoklad-dräkt t.ex.
Den bilden har nu etsat sig fast i mitt sinne och därmed befläckat den varma årstidens renhet så gravt att det jag inte kan lita på den igen förrän i slutet av April.
torsdag, augusti 30, 2007
Aggressioner - en ond cirkel
Senaste tiden har jag gått runt och burit på aggressioner.
Detta gestaltar sig på olika sätt; detta är det tydligaste.
Detta gestaltar sig på olika sätt; detta är det tydligaste.
tisdag, augusti 28, 2007
Fittbyxa
Jag läste den här artikeln och var tvungen att ställa om klockans kalender till första april för att allt skulle kännas normalt igen.
måndag, augusti 27, 2007
Hetta - En listig jävel
I takt med att man blir äldre så blir man också klokare. Man lär sig av sina misstag och allt det där. T.ex. har jag nu efter 25 år förstått och accepterat att man inte kan dricka ur glas utan att spilla när man ligger ner. När jag var 24, för ett år sedan, då jag var ung och dum så trodde jag fortfarande att det kunde gå att dricka liggandes, ”Om man bara gör det försiktigt nog” som jag intalade mig. Så är det förstås inte. Det vet jag nu. Nu när jag är mogen och klok.
Jag skulle kunna ge några fler exempel på saker som jag slutligen förstått och accepterat genom år av trial & error, men jag skall istället tala om något som jag tydligen ännu inte förstått.
Det verkar som att jag ännu inte riktigt har greppat hur värme fungerar - saker som bränns. Det är luriga saker det där, lätt att göra fel har jag märkt. Det är speciellt vid ett tillfälle hettan överlistar min ännu för naiva hjärna. Tyvärr, för min självrespekt, är det vid ett rätt uppenbart tillfälle som jag fortfarande faller för dess lömskhet.Det är när jag skall se om något är färdigt i ugnen. Kanske är jag orolig att maten har bränts och jag skyndar mig. Jag sliter upp luckan och slänger när ansiktet för att syna min Flygande Jacob på nära håll. Då narras hettan med min alltför oerfarna person genom att skjuta en skållande gejser av 225 gradig baconosande luft rätt i ansiktet på mig. Jag ryggar reflexmässigt tillbaka och ställer mig förnedrad på alla fyra i mitt lilla kök. Förklädet hänger ner i marken och när jag torkar tårarna med grythandsken kan jag höra hur livet skrattar åt mig.
- Helvete vad ont det gör! Brukar jag gny förvånat från min golvnära position.
Hon är klok hon. Men hon är inget vidare på de här värmerelaterade sakerna hon heller. Hon bränner nämligen alltid minst en plåt kanelbullar varje gång hon bakar. Då brukar jag alltid få gråt i halsen och tycka synd om henne, men det är en annan historia.
Hur man än gör blir det fel
När årstiden tillåter färdas jag med cykel eller moped. Varför då? Jo, för att är helt enkelt the classiest way to get around. Det är snabbt, snyggt, stilfullt och allmänt läckert. Det vet alla.
En annan anledning är att jag vill undvika Stockholms svårlästa busschaufförer så mycket som möjligt. De gör mig så förbannat nervös. Jag vet inte hur jag skall bete mig mot dem för att förtjäna deras respekt, för att få vara cool. Varje gång jag skall gå på bussen känner jag mig lika osäker som någon i en av "Bullens" brevfilmer.
Det är meningen att man skall visa upp sitt färdbevis för chauffören när man kliver på. Håller du upp det klart och tydligt så bemöter chauffören inte ens din blick. Han himlar lite med ögonen, släpper ner käken lite och andas ut tungt.
- Ååh din jävla tönt! Tror du att jag bryr mig om vad fan du viftar med där? Skriker han ljudlöst med sitt kroppspråk så att ingen hör, men alla kan se. De snygga tjejerna längst bak i bussen fnissar lite i handen när man sloksvansat sätter sig ner och tittar ner i marken.
Inte bra alls.
Efter att ha gått på den niten ett par gånger försöker man en gång att bete sig lite världsvant. Man tuggar lakritstuggumi och lyssnar på freestyle när man kliver in i bussen med avslappnade, gungande Fonzie steg. Man låter busskortet ligga kvar i fickan hälsar istället kaxigt på chauffören genom att nicka lite avslappnat, le med ena mungipan och blinka med ena ögat. Precis när man går förbi och skall börja smila lite med de snygga tjejerna i bakersta sätet kommer en stor hårig hand på ens osäkra axel. Handen lyfter upp en i armen precis som en rektor lyfter upp någon som heter Jimmy och går i 3b när han pangat alla rutorna i slöjdsalen. Sedan kommer en jävla svada med vanäror inför hela pendlarskaran.
Man försöker släta över hela situationen genom att samtidigt som man trocklar upp busskortet ur fickan med sin fria hand le oberört inför medpassagernarna.
Men man är inte oberörd.
På insidan gråter man. Man gråter för att man är 25år och inte vet hur man åker buss utan att bli förnedrad.
Att cykla med fåglar
Om du cyklar i Haga kommer du oundvikligt någon gång under färden att se en duva tio meter framför ditt däck. Du kommer då att tänka så här:
- Störst går först. Han får flytta på sig.
Snart kommer duvan att vara inte mer än fem meter framför dig. Den kommer att stå och picka lite med näbben mot en gatsten. Obekymrat kommer den att picka med sin smutsiga näbb efter smulor som inte syns. Jag menar att de inte ens finns, de där smulorna som den pickar efter. Jag tror att det mest är en grej som duvor gör bara för att de inte har så mycket annat på schemat.
Avståndet mellan dig och duvan kommer att krympa för varje tiondel, men duvan kommer inte att vilja flytta på sig. Den vill bara picka.
Duvans försumliga beteende kommer att irritera dig, och du kommer nu att tänka:
- Han får fan skylla sig om han inte flyttar på sig.
När du hamnat i läget då du är en meter ifrån att köra över fågeln kommer du se hur den har uppmärksammat dig. Duvan kommer att ha noterat att du är tiondelar från att ramma den med däcket. Trots detta så kommer du se hur han tvångsmässigt vill picka några fler fantasismulor innan han överger sin plats. Det kommer han också göra. Han kommer picka några extra gånger trots vetskapen om kollisionskursen, och då kommer du att tänka:
- Jag hoppas fan jag klyver den nonchige jäveln!
Men det kommer du aldrig att göra. För precis som det svarta gummit på ditt däck skall agera bila i denna offentliga, men mycket rättvisa, avrättning så kommer smutsdjuret att ta till flykten. Aldrig genom att enkelt hoppa lite åt sidan. Nej, duvans flyktväg är alltid densamma Rätt upp framför ansiktet på dig. Där kommer den att flaxa av sig lite av sin vedervärdiga bakterieskrud innan den flyger vidare och sätter sig någon annanstans och pickar osynliga fantasismulor.
- Störst går först. Han får flytta på sig.
Snart kommer duvan att vara inte mer än fem meter framför dig. Den kommer att stå och picka lite med näbben mot en gatsten. Obekymrat kommer den att picka med sin smutsiga näbb efter smulor som inte syns. Jag menar att de inte ens finns, de där smulorna som den pickar efter. Jag tror att det mest är en grej som duvor gör bara för att de inte har så mycket annat på schemat.
Avståndet mellan dig och duvan kommer att krympa för varje tiondel, men duvan kommer inte att vilja flytta på sig. Den vill bara picka.
Duvans försumliga beteende kommer att irritera dig, och du kommer nu att tänka:
- Han får fan skylla sig om han inte flyttar på sig.
När du hamnat i läget då du är en meter ifrån att köra över fågeln kommer du se hur den har uppmärksammat dig. Duvan kommer att ha noterat att du är tiondelar från att ramma den med däcket. Trots detta så kommer du se hur han tvångsmässigt vill picka några fler fantasismulor innan han överger sin plats. Det kommer han också göra. Han kommer picka några extra gånger trots vetskapen om kollisionskursen, och då kommer du att tänka:
- Jag hoppas fan jag klyver den nonchige jäveln!
Men det kommer du aldrig att göra. För precis som det svarta gummit på ditt däck skall agera bila i denna offentliga, men mycket rättvisa, avrättning så kommer smutsdjuret att ta till flykten. Aldrig genom att enkelt hoppa lite åt sidan. Nej, duvans flyktväg är alltid densamma Rätt upp framför ansiktet på dig. Där kommer den att flaxa av sig lite av sin vedervärdiga bakterieskrud innan den flyger vidare och sätter sig någon annanstans och pickar osynliga fantasismulor.
fredag, augusti 24, 2007
Attention whores
Sälar är lite som orienterare. Ungefär var femtonde år så börjar de tillsynes oprovocerat och oförklarligt att dö. Så håller de på i ett år ungefär, får vara med på aktuellt och så. Sedan slutar de lika oförhappandes med okynnesdöendet. I cirka femton år. Sen går de på det igen.
Feberdrömmar
Jag hade feberdrömmar inatt. Grejen med feberdrömmar är att de är så förbannat obehagliga. Sedan är det nog inget mer med just feberdrömmar. Det är hela grejen med feberdrömmar. Att de är så obehagliga. Och att de upprepar sig hela tiden. Feberdrömmarna alltså. De håller på hela natten och upprepar sig. Feberdrömmarna. Upprepar sig. Hela natten.
Obehagliga feberdrömmar.
onsdag, augusti 22, 2007
Personliga registreringsskyltar
Redan namnet skvallrar om att det är en grej av idioter för idioter.
Såvitt jag vet är AHJ 153 också en personlig registreringsskylt. Man skulle kunna säga att det är själva vitsen med hela systemet.
Jag har väldigt svårt att förstå varför annars så rigida vägverket tillåter en sådan sak som specialbeställda registreringsskyltar. Det är lika konstigt som om folkbokföringen hade tillåtit en att för 6000r köpa sig ett egenvalt personnummer.
Johannes Brost 460925-SEXMACHINE
Framförallt är det lika idiotiskt att skaffa det. Det finns inget sammanhang där ett speciellt personnummer eller registreringsskylt skulle briljera, eller ens passa in.
Det finns två typer av människor som specialbeställer registreringsskyltar.
Spexare. Personer som tycker att de är crazyroligast i socknen. Det är den typen som har en Saab 900 värd 5000kr och köper en registreringskylt för 6000kr som det står RÄSER på. Bara för att dom är så tokiga!
Fucking hilarious.
Den andra typen. Folk vars hjärna arbetar på samma vis som en massmördares. Kontakt och uppmärksamhetsökande, men totalt oempatiska och okänsliga människor som har en väldig övertro på sin egen förmåga och status. Folk som heter Janzon i efternamn och har en silverfärgad Mercedes som det står RIK eller DIVINE på.
Divine såg jag igår. Den satt på en Audi. En ny och fin Audi, men inget märkvärdigt direkt. Inte divine.
Nu frågar jag er ärligt. Vad tror ni att ägaren syftade på med Divine? Menade han att bilen var divine eller att han själv var det? Jag förstår inte alls hur han har tänkt där.
Såvitt jag vet är AHJ 153 också en personlig registreringsskylt. Man skulle kunna säga att det är själva vitsen med hela systemet.
Jag har väldigt svårt att förstå varför annars så rigida vägverket tillåter en sådan sak som specialbeställda registreringsskyltar. Det är lika konstigt som om folkbokföringen hade tillåtit en att för 6000r köpa sig ett egenvalt personnummer.
Johannes Brost 460925-SEXMACHINE
Framförallt är det lika idiotiskt att skaffa det. Det finns inget sammanhang där ett speciellt personnummer eller registreringsskylt skulle briljera, eller ens passa in.
Det finns två typer av människor som specialbeställer registreringsskyltar.
Spexare. Personer som tycker att de är crazyroligast i socknen. Det är den typen som har en Saab 900 värd 5000kr och köper en registreringskylt för 6000kr som det står RÄSER på. Bara för att dom är så tokiga!
Fucking hilarious.
Den andra typen. Folk vars hjärna arbetar på samma vis som en massmördares. Kontakt och uppmärksamhetsökande, men totalt oempatiska och okänsliga människor som har en väldig övertro på sin egen förmåga och status. Folk som heter Janzon i efternamn och har en silverfärgad Mercedes som det står RIK eller DIVINE på.
Divine såg jag igår. Den satt på en Audi. En ny och fin Audi, men inget märkvärdigt direkt. Inte divine.
Nu frågar jag er ärligt. Vad tror ni att ägaren syftade på med Divine? Menade han att bilen var divine eller att han själv var det? Jag förstår inte alls hur han har tänkt där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)